Kategori: Böcker 2017

Gruvdamen

”Gruvdamen” av Daniel Svanberg är tänkt att vara en läskig berättelse. Antar jag. Antingen gillar författaren Stephen King så mycket att det omedvetet färgar hans egen berättarstil eller så är han så såld på herr King att han försöker skriva som honom. I vilket fall är det mycket Stephen King över berättarstilen, men inte över den kusliga stämningen eller karaktärerna. Jag läste ut den eftersom den var hyfsad och lättläst och jag ville veta slutet som jag blev besviken på eftersom det inte hade det minsta att göra med svenska myter och sägner.

En hårig berättelse

”Flätan” av Laetitia Colombani med Maria Lyckow som uppläsare.  En kort berättelse på 5 timmar och en av de bästa böckerna det här året. Jag sträcklyssnade på den idag och jag kommer att återvända till den.

Smita i Indien kämpar för att hennes dotter ska få lära sig läsa och skriva, men kast-systemet är oerhört begränsande. Giulia på Sicilien får ta över ansvaret för familjeföretaget som är nära konkurs. Sarah i Kanada  är ensamstående mamma, delägare i en advokatbyrå och dagarna är inrutade de luxe och det finns inga marginaler.

Laetitia Colombani har lyckats skildra 3 vitt skilda kvinnoöden i en relativt kort roman utan att det ger ett korthugget intryck. Man lär känna Smita, Giulia och Sarah ordentligt och förstår deras bevekelsegrunder utan att behöva grotta ned sig i minsta detalj; avskalat, men med mycket värme. Jag tycker att det är näst intill obegripligt att Smita lever i samma årtusende som jag. Hur är det möjligt att en kos liv värderas högre än en kvinnas?! Kast-systemet som låser fast människor i ett ödestänkande som är lika effektivt som hjärntvätt. Det kändes inte självklart att Giulias berättelse utspelade sig i nutiden med en aningen föråldrad kvinnosyn. Sarahs liv i Kanada var mest välbekant på gott och ont, men även hon kämpar mot förtryck. Det fanns flera tillfällen medan jag lyssnade som jag tvivlade på att författaren skulle lyckas knyta ihop säcken på ett snyggt sätt, men det gjorde hon och det gjordes så elegant att jag ryste av välbehag…

Maria Lyckow är ojämn som inläsare. Oftast tycker jag om att lyssna på henne, men det har hänt att hon låter oerhört uttråkad och oengagerad, nästan robotaktig. Den här gången fick jag känslan av att även hon tyckte om boken och inläsningen är mycket bra.

 

Snobbar

”Fint folk” av Julian Fellowes. Boken kom ut 2004 dvs. innan Julian Fellowes skrev serien ”Downton Abbey”.

Edith Lavery arbetar som telefonist hos en fastighetsmäklare i London. Hon bor fortfarande kvar i sitt flickrum hos föräldrarna. Hon vill ha mer. Hon vill uppåt. Vad gör en flicka utan särskilda talanger eller förmågor då? Jo, hon fångar in en adlig ungkarl och gifter sig med honom och lever sedan lycklig i alla sina dagar. Eller? Att sköta om ett gods i samma storlek som Broughton Hall är inte särskilt glamouröst. Dessutom är det inte så lätt att bli medlem i överklassen, inte när man kommer från medelklassen. Edith är snart uttråkad och besviken. När ett filmteam kommer till Broughton Hall bryts monotonin av och den bryts rejält.

Julian Fellowes jämförs med Jane Austen som satirisk betraktare av överklassens krumbuktande. Det stämmer kanske. Jag har läst Jane Austen, men Julian Fellowes ironiska kvickheter blir tydligare tack vare att han skriver om vår egen era. Den här boken skrev han före ”Downton Abbey” och ”Belgravia” och jag upplever den som aningen lättsammare. Jag tyckte om den och den kändes smålyxig eftersom jag köpte den som inbunden och så älskar jag att förfasa mig över hur någon kan vilja sträva efter att tillhöra den samhällsklassen. Man får aldrig vara sig själv eller slappna av med ett konstant socialt intrigerande. Isch!

”Det är lätt att skratta åt andras pretentioner – särskilt när deras ambitioner är triviala – men de flesta av oss har något slags problem eller svårigheter i livet som inte är värda den vikt vi lägger vid dem.”

Ur ”Fint folk” av Julian Fellowes

Stalpi

”Stalpi” av Stefan Spjut är den andra och fristående delen om Susso Myrén.

Det har gått hela 10 år sedan Susso stängde dörren i ansiktet på sin mamma, Gudrun. 10 år under vilka Susso har varit i klorna på ekorren, Skrott. Det har gått utför och hon har flyttat från Kiruna till Vittangi där hon isolerat sig. Gudrun är på helspänn för hon vet att sektledaren Lennart Brösth kommer att söka hämnd. Hon når inte fram till Susso längre och ber därför Diana, Sussos bästa vän från tonåren, att göra ett försök. Det handlar oxå om en varg som fångas in för att transporteras söderut, men något går fel. Det är ingen vanlig varg…

Jag tycker att ”Stallo”, den första delen, var betydligt bättre än ”Stalpi”. Den här kändes smått rörig och jag upplevde ofta att det låg något outtalat – ofta i dialogerna – som  fick mig att känna att jag missat något och att jag var korkad som inte begrep vad. Samtidigt var den spännande och jag sa högt för mig själv: ”Hur 17 ska det gå för Susso?!”. När trollen har satt klorna i dig, så kommer du inte undan; det spelar ingen roll hur långt du flyr för de hittar dig. Vill de ha någon, så får de tag i den personen och just det skoningslösa gav hela berättelsen en obehaglig och lätt uppgiven stämning. ”Stalpi” är absolut läsvärd och jag ser fram emot den avslutande delen om Susso Myrén!

Stallo

Stallo av Stefan Spjut.

Det är andra gången jag läser den och jag hade glömt hur rackarns bra den är! Nästan 600 sidor som jag sög i mig på mindre än 1 vecka.

1987 tar flygfotografen Gunnar Myrén bilden som förändrar hans liv och som kommer att påverka hans dotter på ett oväntat vis. Susso Myrén arbetar inom hemtjänsten och hjälper till i mammans souvernirbutik. Hon har en hemsida där hon skriver om troll och andra väsen och hon har för avsikt att hitta förklaringen till fotot som hennes pappa tog. Så försvinner en pojke spårlöst och det är något i försvinnandet som gör att Susso misstänker att det inte är människor inblandade. Hon kan inte motstå att berätta för polisen om sina misstankar och efter det blir det åka av. Det är Susso, hennes mamma Gudrun och hennes styvbror Torbjörn som åker Sverige runt för att lösa mysteriet. Till och med Sven Jerrings änka finns med på ett hörn.

Det här är en berättelse med stort B! Stefan Spjut skriver på samma höga nivå som mina favoriter Stephen King och JK Rowling. Personerna är tydliga och mänskliga och dialogerna har en rytm som känns självklar; de kan avbryta ett samtal för att sedan bara fortsätta på precis det viset man kan göra när man verkligen känner varann. Det utspelar sig övervägande i Kiruna och jag ser allt så tydligt framför mig; Ferrum och Folkets Hus, Hjalmar Lundbomsvägen och Hermelinsgatan (där mitt barndomshem ligger). Jag hör Kiruna-dialekten medan jag läser dialogerna. Det finns en lågmäld humor och många dialektala uttryck. Den är spännande också. Stefan Spjuts stora fördel i förhållande till Stephen King är att Stallo inte är särskilt våldsam eller blodig och den slutar inte i en enda blodstänkt, kroppsdelsflygande kräk-crescendo.

Jag har äntligen köpt uppföljaren Stalpi och jag ser fram emot att läsa den!

Långdraget

”I ekens tecken” av Bodil Mårtensson. Den tredje och avslutande delen om kung Magnus, hans hustru Blanche och deras söner Erik och Håkan. Jag tyckte mycket om de 2 första delarna och det gör jag nog om den sista oxå, men jag kan tyvärr inte göra boken rättvisa. Det har tagit mig orimligt lång tid – ett par veckor – att läsa den pga. att jag har haft svårt med koncentrationen och tjafsat med de här idiotiska glasögonen. Jag kom aldrig in i boken eller fick någon känsla för den. Jag klarar helt enkelt inte av att skriva något om den, men eftersom de första delarna var så pass bra att jag har för avsikt att läsa dem igen – det är min version av 5 stjärnor! – kommer jag att läsa även denna ordentligt. Med fokus och skarp syn!

Kräsen?

”Falkens döttrar” av Elvira Birgitta Holm, den åttonde fristående delen i serien ”Släkten”. Jag har onda aningar om att den här serien börjar krokna kvalitetsmässigt. Det är möjligt att jag minns fel, men gjordes det lika stora tidshopp i de tidigare böckerna som det görs i de senare? Jag får känslan av att författaren får i uppgift att täcka in ett visst antal år i syfte att driva både boken och serien framåt. Den förstaboken utspelade sig på 800-talet och den senaste på 1600-talet; ett århundrade per bok. I just den här boken ”Falkens döttrar” hann jag till mitten innan jag tröttnade på att handlingen hela tiden hoppade flera år för att låta huvudkaraktärerna hamna i historiskt avgörande händelser (i det här fallet Nyköpings gästabud). Hafsigt och ytligt, pressat och oengagerat. Jag fick ingen som helst känsla för Ylva eller Ingrid. Den nionde delen finns redan utgiven och det känns inte självklart att jag ska läsa den. Trist.

Boknit

”Sanningen om Alice” av Katherine Webb. Jag läste nästan 300 sidor av 587 innan jag var tvungen att erkänna att jag gått på ännu en boknit, men den var lömsk. Jag har läst 3 av hennes böcker som har varit mycket, mycket bra och blev därför förvånad över att den här inte höll samma klass. Karaktärerna känns tvådimensionella och tjatiga. Rachel är osäker och känslig. Starling är arg och fylld av hat. Jontathan är växlar mellan normal och vansinnig, men mest vansinnig. Dialogerna flyter inte; de består av mycket tvekan och många pauser t.ex. ”De har … gått bort, tyvärr”. Jag blev inte ett dugg nyfiken på vad som var sanningen om Alice.

Ointressant är ordet

Varför vill jag tycka om en bok som många andra tycker om och höjer till skyarna trots att den tillhör en genre jag är ointresserad av? Därför att jag ibland vill vidga min läse-sfär. ”Jag är pilgrimen” av Terry Hayes får 5 stjärnor över allt och beskrivs som en thriller utöver det vanliga. Det faktum att den är 787 sidor gör den till något utöver det vanliga inom den genren. Efter ca 100 sidor – då tyckte jag att jag hade gett den en ärlig chans (Sara Lidman ger en bok en halv sida och om hon blivit fängslad vid det laget, så dumpar hon den.) – gav jag upp. Maximalt ointressant. Den sortens superintelligenta felfria agent-typer är så ointressanta! Om jag hade haft möjlighet att läsa baksidan där Mail on Sunday skriver: ”En halsbrytande mix av The Wire, Homeland och Bourne Ultimatum” hade jag dragit öronen åt mig direkt. En mix av en polisserie, en USA-patriotisk serie respektive överdrivna actionfilmer där skådespelarna saknar ansiktsmimik – trist, ointressant och gubbigt. Nu har jag lärt mig av ännu ett misstag.