Kategori: Allmänt

Den här skitvåren, försommaren och – så här långt – skitsommaren har faktiskt fört med sig något bra. Faktiskt. Medan ångesten har plågat mig och självmordstankarna funnits, mer eller mindre, varje dag, så har jag gått ned i vikt. Ungefär 4 kg och nu ligger jag under 100 kg. Ett outtalat delmål har nåtts! Tack vare att mat inte är ett intresse har jag gjort det kroppen har velat: eftersom jag inte kan träna blir jag inte hungrig på samma sätt och därför äter jag mindre. Jag blir fortfarande hungrig, men behöver mindre för att bli mätt. Jag är medveten om att det inte kommer att funka om jag blir frisk igen, men det tar jag itu med då. Just nu njuter jag av att kroppen känns lättare.

Visste du att det går att köpa s.k. likes? Du kan köpa t.ex. 70.000 stycken för ungefär 100 dollar för ge ditt Instagramkonto extra skjuts (Fake fame, HBOMax). De fejkade följarna är ”bottar” som består av hundratusentals bitar av verkliga personer som tillsammans blir en fejkad följare. Det är oxå möjligt för de påhittade följarna att lämna kommentarer. Där lärde jag mig något nytt!

Visste du att det finns en knallrosa vägg i LA som tydligen passar suveränt bra som bakgrund till selfies? Väggen i sig anses vara en av LA:s sevärdheter och folk reser dit från hela världen med det enda syftet att ta en selfie med den knallrosa väggen i bakgrunden. Den är oxå ett bevis på att du har varit i LA. Ännu en ny lärdom! Men med tanke på hur oäkta det mesta som har med Instagram att göra är, så är färgen på väggen inget bevis. Du kan lika gärna måla vilken betongvägg som helst, beskära fotot, lägga på filter som fixar till ljus och skuggor och – häpp! – du har sparat tusentals kronor OCH skonat miljön.

Influänsers har inget existensberättigande. Det tillför INGET av värde. Det de gör är att vanliga människor med verkliga liv känner sig mindervärdiga. De kallar sig entrepenörer och de jobbar hårt, betydligt hårdare än vad deras följare förstår, men resultatet är 100% fejk. Alla influänsers, från Kardashian-damerna till Löwengrip och Ingrosso, använder sig av bottar. Man får intrycket av att en influänser är berömd och det gör att diverse företag vill samarbeta och öser prylar över dem och när influänsern gör reklam för företagen ökar antalet följare osv.

Jag har ofta varit och blir fortfarande avundsjuk, men inte av samma anledningar som när jag var ung. Min instinkt är fortfarande att ducka, dra mig tillbaka, att inte utsätta mig för det på samma sätt som man undviker det man är allergisk mot. Däremot blir jag aldrig avundsjuk på den status någon får genom prylar, fester, resor och kändisar. Numera finns det forskning som visar att den psykiska ohälsan ökar på ett alarmerande sätt särskilt hos unga kvinnor upp till 21-22 år och hela vägen ned till flickor i 10-årsåldern. Ätstörningar, depressioner och självmord. Det är i första hand Instagrams fel eftersom ökningen tog fart efter att den dök upp i sociala medier. Naturligtvis har föräldrarna ett ansvar att hålla barnen borta från den skiten, men det är jäkligt svårt eftersom medierna är gjorda för att skapa beroende. Alla influänsers bör ställas till svars, ta ansvar för hur de påverkar sina följare. Eftersom jag inte använder sociala medier över huvud taget vet jag inte om det finns seriösa influänsers. Såna som har ett budskap, som vill något utöver att göra reklam för prylar, som vill stärka självförtroendet hos följarna, hjälpa dem att sätta gränser och skydda sin integritet. HALLÅ?! Finns ni?!

Det finns 2 skådespelerskor som fascinerar mig: Greta Garbo och Marilyn Monroe, men jag tycker inte att någon av dem var bra på det de gjorde. För några år sedan läste jag ett par biografier om Greta Garbo och skrev om henne i bloggen. När det gäller Marilyn Monroe lyssnar jag på ”Blonde” av Joyce Carol Oates (ännu en av Nobelpristagarna som jag har svårt för) med Angela Kovács som inläsare. Jag försökte läsa den för flera år sedan, men tycker att den är lättare att ta till mig som ljudbok. Angela Kovàcs gör ett bra jobb. Den är en tegelsten på drygt 41 timmar!

Boken är ingen biografi även om den innehåller mycket fakta. Jag har aldrig fått uppfattningen att Marilyn Monroe var varken uppskattad eller hyllad som skådespelerska. Både hon och Greta Garbo ansågs vara födda att agera och jag undrar vad det baserades på? Däremot tjatas det i oändliga om deras utseenden. Gåtfullt vacker respektive sexig, sexig, sexig.

Tillbaka till ”Blonde”. Jag blir sorgsen när jag lyssnar på Norma Jean Bakers liv, både barndomen, livet som ung vuxen och hennes korta och intensiva karriär. Det fanns aldrig någon pappa med i bilden. Mamman var psykiskt instabil och långt ifrån den fasta punkt ett barn behöver och förtjänar. Mormodern blev ett motvilligt substitut, men när hon dog hamnade Norma Jean på barnhem. Fosterhem där hon utnyttjades som arbetskraft. Hennes bräckliga självförtroende och längtan efter kärlek, värme och uppmärksamhet gjorde att hon alltid var trevlig och aldrig stod upp för sig själv. Alla utnyttjade hennes naivitet. När mannen i fosterfamiljen blev närgången giftes hon bort vid 16 års ålder 1942.

När hennes man drog iväg för att försvara sitt land tog hon tillfället i akt att skaffa ett jobb och bo ensam. En karriär som fotomodell där hennes oskuld än en gång gjorde att hon inte förstod att bilderna var allt annat än sedesamma eller att hon blev snuvad på pengar. Sexig, sexig, sexig. Hennes mamma fick diagnosen paranoid schizofreni och den sjukdomen är ärftlig. I boken blir det tydligt att filmvärldens krav på att ge Norma Jean Baker ett nytt namn ledde till att hon blev kluven i två. Det hon såg på foton och i filmer kändes aldrig som Norma Jean. ”Det där är ju inte jag!” utbrister honom ofta när män (en ännu mer mangrisig miljö än dagens) tyckte att hon såg ut som ett fnask. Visserligen sexig, men likafullt ett fnask. Alla dessa män som fattade beslut över hennes huvud om allt från namn och kläder till kontrakt som gav filmbolaget miljoner medan hon alltid fick låna pengar för att klara sig.

Var det i samband med skapelsen av Marilyn Monroe och hennes vätesuperoxid-blekta hår som begreppet ”dum blondin” skapades? Norma Jean/Marilyn var definitivt inte korkad! Hon jobbade hårt för att bli en bättre skådespelerska genom kurser, lektioner och fysisk träning. Hon läste mycket bl.a. de ryska klassikerna (som jag själv aldrig lyckas med). Hon ville spela på teatrar eftersom det kändes mer äkta. Om hennes självförtroende inte varit så oerhört skört och hon vågat stå upp för sig själv hade hon kanske lyckats ta sig från Hollywood till teatern och, vem vet, levt än idag?

Det är 15 timmar kvar av boken. Just nu är hon gift med basebollstjärnan Joe di Maggio. Sedan kommer Arthur Miller som faktiskt var en pjäsförfattare och det var det som gjorde att Norma Jean/Marilyn drogs till honom. Efter det kommer John F Kennedy in i bilden och resten är historia.

Fotot på bokens omslag är vackert. Skörheten och vilsenheten är tydlig. Hollywood förstörde henne. Jag vet inte hur tjockt pansar som behövs för att överleva där, men Norma Jeans pansar var tunt, alltför tunt.

”Zebror och dödliga” av DS Stavenow. Först lyssnade jag på boken (inläst av Ludvig Josephson som inte är särskilt bra) och när jag lyssnat på drygt halva boken bestämde jag mig för att läsa den i stället. Det är många namn, flera olika platser, men framför allt hoppar handlingen med jämna mellanrum framåt flera år och för mig blir det lättare att få grepp om handlingen när jag kan bläddra tillbaka vid behov.

Berättelsen börjar 2036, bara 14 år från idag och det drar ned på känslan av att det är sci-fi. En möjlighet att andas in ett virus som fixar alla fysiska fel som kroniska sjukdomar och ärr och ger dig möjlighet att leva för evigt. Homo sapiens uppgraderas till homo ubertus. Det kallas att ”ta Andetaget”. Efter några månader framträder ett mönster av ränder på huden som gör att de kallas för zebror. Att ta Andetaget är frivilligt och – naturligtvis – delar människorna upp sig i för och emot precis som med Covid-19-vaccinet.

Tanken på evigt liv är fascinerande och leder till många frågeställningar. Varför vill någon leva för evigt? Varför?! För några handlar det om en rädsla för döden, men alla andra då? I boken tas problemet uttråkning upp och med tanke på hur dagens människor behöver kontinuerlig underhållning och distraktion för hindra sig själv från djupare reflektioner så skulle ett evigt liv öka den pressen tusenfalt. Rastlöshet. Du behöver inte bestämma dig för vad du ska bli när du blir stor. I stället kan du utbilda dig på nytt, om och om och om och om igen. Du blir aldrig fysiskt sjuk, inte ens förkyld. Du kan äta vad du vill och dricka hur mycket du vill och slipper tänka på att förlänga livet med 1 år genom att salta mindre på maten. I boken lyckas inte uppgraderingen till homo ubertus bota psykiska sjukdomar. Ångest och depressioner blir lika eviga som livet. Demens och alzheimer finns kvar. Hur gör du om du blir så deprimerad att livet, ditt eviga, oändliga liv, känns meningslöst? Du kan inte ta livet av dig för du kan inte dö. Terapi i evigheters evighet?

Jag kommer inte läsa ut boken. Du vet när du lägger märke till något som skaver eller kliar och så dröjer det inte länge innan det är allt du kan tänka på. För mig var ett dåligt språk det som skavde och kliade så att jag, efter knappt halva boken, drämde igen den och sköt den åt sidan. Jag undrar varför jag inte märkte det när jag lyssnade på den? Fullt av töntiga upprepningar (baby, amora, hans läppar, hennes oregerliga hår). Man får egentligen inte veta något om personerna, lära känna dem eller känna sympati eller antipati. Handlingen drivs framåt på bekostnad av språk och djup. Boken är utgiven på Storyside som ägs av Storytel sen 9 år tillbaka. Jag hittar ingenting om författaren på nätet. Det finns ingen information om originaltitel eller eventuell översättare. Jag gissar att författaren/ -rinnan inte kommer från Skandinavien eftersom de länderna knappt nämns. Numera har vi ett ”bibliotek” i miljörummet (soprummet på vanlig svenska) och där lämnar jag böcker och filmer jag inte har för avsikt att läsa respektive se igen. ”Zebror och dödliga” hamnar där.

Krig är det absolut värsta som människor kan starta och utsätta andra människor för. Det finns inga vinnare i krig. Det finns inget, INGET, som berättigar anfall, invasioner eller krig. Det här begriper alla människor som tänker självständigt och kritiskt och som inte är religiöst insnöade. Det är förmodligen därför som det finns regler i krig. Så länge det finns regler kan det inte flippa ut. Så länge det finns regler kan man straffa den som bryter mot dem. Så länge det finns regler finns möjlighet att bli upprörd när krigsförbrytelser begås. Varför kan inte Putin åtalas för krigsförbrytelse i och med att han fattade beslut om att invadera Ukraina? Det finns hur många bevis och vittnesmål som helst. Han förnekar ingenting utan protesterar bara mot att alla kallar invasionen för krig. I början bildades passager där flyktingarna skulle få möjlighet att komma undan med löfte om eld upphör under tiden. Höll de det löftet? Nä. Duh! På DN.se skrevs debattartiklar om att det var mer angeläget än någonsin att skydda (flyende) kvinnor från att bli våldtagna. Jaha? Det är väl lika angeläget oavsett om det är krig eller inte? De som arbetar med att samla bevis och vittnesmål i samband med krigsförbrytelser medger att det är svårt och att det är process som kan ta flera år. Härom dagen dömdes en man till livstids fängelse för krigsförbrytelser begångna 1988. 34 år sen. Han fångades på Svensk mark och blev dömd i Sverige. Den hårda domen skickar tydligen signaler om att man ska Sverige på allvar. 34 år. Kommer världen att få vänta till 2056 innan krigsförbrytarna från invasionen av Ukraina ställs till svars? Det ger ett tamt intryck. Allt är så motsägelsefullt och ologiskt att … ja … Övriga kommentarer är överflödiga.

Jag har precis sett halva ”The square” av Ruben Östlund. Om du vill veta handlingen får du googla eftersom jag tycker att den är rena rama skräpet. Den fick guldpalmen i Cannes och jag fattar inte varför. Allt oftare när någon film eller bok/författare höjs till skyarna och jag tycker att det är skräp eller helt enkelt inte begriper vad det handlar, så undrar jag om de som prisar verken inte vågar annat för att inte uppfattas som korkade? Jag påstår inte att jag på något sätt är intelligentare än kreti och pleti, men jag är förmodligen ärligare. Om jag gillar filmen, boken, tavlan eller fotot, om det framkallar en positiv känsla, så betyder verket något för mig. Krångligare än så behöver det inte vara. Förmodligen vill skaparen säga något och kanske är min krassa syn en förolämpning, men så vida jag inte har inte fått en förklaring (instruktion?) är det väl min tolkning, min känsla, min upplevelse som räknas?

För några år sedan såg jag ”Purple buzzaw”. En film som skiljer sig från mängden och balanserar på gränsen till splatter. Den är – för mig – en solklar knytnäve rätt i solar plexus på kriterkåren. Konstkritiker och samlare som definitivt inte bryr sig om skaparen. Utan att avslöja för mycket, så tar konstverken ut sin hämnd. ”Nu gör ju du precis det du kritiserar andra för!” Det är jag medveten om, men det är just för att jag gillade filmen som poängen eller det jag tolkar som poängen blev tydlig mig.

”The square” driver med konstvärlden. Åtminstone hoppas jag det för annars är filmen ännu sämre än skräp. Installationer i form av 12 symmetriskt formade grushögar. En oformlig stapel med stolar som med jämna mellanrum skakar till samtidigt som det hörs ett kraftigt buller. Vid sidan om står en ensam stol. ????? Mina åsikter, funderingar, känslor och ifrågasättande av tillvaron är inte annorlunda än konstnärernas. Vi är ju tänkande människor. Det är deras sätt att uttrycka dem som alltid lämnar mig oförstående och väääääldigt skeptisk. Tacka tusan för att det är svårt att försörja sig som konstnär! Huvudpersonen i filmen säger något som förtydligar min inställning: blir ett föremål t.ex en handväska ett konstverk om den placeras i ett galleri? Mitt i prick! (En tom handväska symboliserar den depressiva tomhet som västvärldens maniska konsumerande aldrig kan fylla. Fniss!)

Jag har alltid tyckt om att läsa! Språk och fantasi är himlen för mig. Den författare jag beundrar mest är JK Rowling. Harry Potter och Fantastiska vidunder för alla oss som har barnasinnet kvar. Böckerna om Cormoran Strike och Robin Ellacott av hennes pseudonym Robert Galbraith. Ända sedan min bror slet Svarta hingsten ur mina händer eftersom det var skräp och han drog iväg mig till biblioteket och skrev upp mig på väntelistan till Sagan om ringen har jag haft ett så dåligt självfötroende när det handlar om böcker att jag alltid dolde bokomslagen när jag läste på pendeln. (Jag har aldrig gillat någon av Sagan om ringen-böckerna. Gick alltid vilse bland enterna.) Av precis den anledningen avskyr jag indelningen i dålig och bra litteratur. Det viktiga är ATT läsa! Det finns så många positiva effekter: du får en känsla för språket, du utvecklar empati (det gäller skönlitterur), hjärnan får jobba, du förbättrar koncentrationsförmågan och både kortisolnivåerna och blodtrycket sjunker. När jag var med i bokgrupperna på FB och sa att jag hade svårt att ta till mig de s.k. klassikerna ansåg de andra att jag behövde träna mer. Träna mig i att uppskatta böcker?! ALDRIG! Jag har försökt med bl.a. Tolstoj, men när boken låg där och stressade mig och fick mig att känna mig korkad åkte den ut. Alla dessa Nobelpristagare… Svenska akademin verkar anstränga sig för att hitta en författare med ett outtalbart namn som ingen har hört talas om från Långtbortistan och vars böcker tillhör en så smal nisch det bara går. DET är fin litteratur. (Mitt i allt det får Bob Dylan priset. Hur tänkte de då?!)

Jag har nog skrivit om det här förut och det är ett ämne som engagerar mig och som aldrig blir inaktuellt. Det har faktiskt blivit än mer angeläget eftersom vi läser allt mindre. Jag har åkt mycket pendeltåg och har kunnat se hur den fysiska boken blivit utrotningshotad. Enstaka läsplattor, men fler och fler mobiler och folk läser inte böcker och knappt tidningar på mobilen. När folk väntade på tåget eller bussen förr i tiden, så gjorde de det utan oavbruten underhållning från mobilen. De läste böcker eller tidningar. I och med att jag behövde läsglasögon utöver mina vanliga och nej, jag vande mig aldrig vid dubbelslipade, så övergick jag till ljudböcker. Det blev för omständigt att alltid ha ytterligare glasögon med mig. När jag väntar som igår på röntgen lyssnar jag på boken utan att göra något annat. Jag ser mig omkring på miljöer och människor. Igår valde jag ett väntrum utan tv. Jag funderar allt oftare på vad det ska bli av alla de som växer upp med skärmar och konstant distraktion? Koncentrationsförmågan minskar och det är inte bra. Alla som arbetar med media eller något som kräver media för att nå ut har ett orimligt krav på sig att fånga och framför allt hålla kvar vår uppmärksamhet. Det, om något, påverkar kvaliteten. Jag sörjer.

Det är ett välkänt fenomen att när man är ute i god tid flyter allt och inga hinder dyker upp. Taxin var 5 minuter tidig och det tog bara en kvart till Södertälje sjukhus eftersom trafiken flöt. Det var inga problem att hitta till röntgen och ingen kö vid receptionen. 45 minuter att vänta. Leve ljudboken! Den sista kvarten vankade jag fram och tillbaka. Jag fick komma in prick 15 och allt var klart på 10 minuter. Häpp, häpp, häpp hela vägen tills jag skulle boka taxi för det fanns inga lediga bilar förrän kl. 19. MEH! Vid det laget var jag trött av all anspänning och ångest, så huvet blev tomt. Efter ett paniskt inre debatterande börjde jag gå mot Södertälje central. Långsamt. Det blev åtminstone nedför Kusens backe. Södertälje kanal i juli innebär tätare småbåtstrafik och fler broöppningar vid slussen. Det är surt när en öppning gjort att jag missat pendeln, men det är inte mycket att göra än att vänta. Idag var det broöppning, men den var på väg att stängas lagom till att jag kom fram, men när klaffarna landat gick de upp igen för att låta 2 småbåtar passera. Jag var trött och varm om fötterna och ville hem!!! Ljudboken hjälpte inte. Södertälje central har inga SL-spärrar som övriga stationer utan bygger på ärlighet och det är ju sällsynt. Det sitter en mackapär på en stolpe där man uppmanas att blippa SL-kortet. Jag har aldrig plankat tills idag. Jag låtsades inte om mackapären utan hoppade på tåget som stod inne (lite mer häpp!), men jag är ju ingen förhärdad brottsling, så jag spanade efter kontrollanter vid de 2 stoppen. Jag hade tur. Det stod inga kontrollanter utanför spärren heller (det är ett effektivt sätt att fånga fuskare). Nu är jag en brottsling.

SMHI spådde lätt regn på eftermiddagen. Jag tog jacka och keps, inget paraply eftersom jag skulle handla på vägen hem och inte har fler än 2 händer. Jag beställde sushi och handlade på Konsum. Det lätta regnet hade börjat och övergick snabbt i en åskskur inklusive åska. Stora, tunga droppar som jackan inte hade en chans mot. Kepsen pallade trycket. Jag torktumlade jackan. Nu ska jag äta min sushi.

Den stora dagen är här. Datortomografi-dagen. Skiktröntgens-dagen. Klockan 15. Jag avskyr eftermiddagstider! Hela dan går åt till att vänta. Jag har bokat taxi till klockan 14. Det är mer än 2 år sedan jag åkte med SL och nu har de ändrat biljettsystemet så att en vanlig dödlig har svårt att åka kommunalt, särskilt när det handlar om sporadiskt resande. Taxi alltså. Jag hade ändå inte orkat ta mig uppför Kusens backe för att komma till sjukhuset. Den backen är mördande även när jag mår bra. Jaha. Jag ska väl duscha och försöka äta lite. Blä.

Det finns alltid möjlighet att kommentera artiklarna hos DN.se, men jag tycker att den möjligheten inte ska benämnas ”Ifrågasätt”. Jag tolkar det som att vi läsare, hellre än att säga vad vi tycker, uppmuntras att ifrågasätta det som skrivs. Enligt SAOL betyder ifrågasätta att ”uttrycka tvivel om riktigheten eller dylikt av något”. Här kommer bristen på respekt för yrkeskårer in, den som jag skrev om för några dagar sedan. Jag brukade kommentera, men efter årsskiftet har mitt konto inte fungerat, så nu nöjer jag mig med att läsa och kan konstatera att landet är smockfullt av besserwissrar och att 90% av dem är män. Mansplaining högt och lågt. Det jag tycker är tråkigast är när en journalist skriver kritiskt om t.ex. vården och kommentarsfältet genast fylls av de som håller med i stället för att påminna alla om att den svenska sjukvården är tillgänglig för alla och i stort håller väldigt hög kvalitet. Grundorsaken till de negativa kommentarerna är faktiskt en följd av att journalisterna i första hand ska gräva fram skit och elände, ett enda enormt ifrågasättande. Om vi får fler positiva rubriker och texter kommer kommentarsfälten att få en mer positiv ton och då kommer antalet besserwissrar tappa lusten att vräka ur sig sin gnälliga galla. Det enda positiva som skrivs om i DN är recept och vin, men sällan utan en pekpinne om hur fet och salt mat förkortar vår livslängd och att fetma och alkoholism tär på vårdresurserna. Jag läser DN för att inte bli helt världsfrånvänd, men jag varken ser eller lyssnar nyhetssändningar och de dagar jag mår dåligt och pansaret läcker som ett durkslag sänks jag snabbt.

Jag är inne på mitt 14:e år som bloggare exklusive de 2 år jag drog mig tillbaka. Jag skriver för min egen skull. Jag behöver uttrycka mig i skrift och eftersom jag är en introvert stugsittare får jag inte många tillfällen att pracka på någon mina åsikter. Naturligtvis tycker jag om att få kommentater, annars hade jag skrivit dagbok, men de är inte många. Besökare är oxå trevligt och tyder på att det jag skriver om inte är helt ointressant. Eftersom kommentarerna är få blir jag förolämpad och lite sårad när de visar sig vara automatiserat skitsnack.

Mot slutet, innan jag gjorde uppehåll, skrev jag om hur jävla dåligt jag mådde, att jag behövde få mer hjälp än jag fick just då. Det inlägget fick en automatiserad skitsnacks-kommentar på engelska i stil med ”OMG your blog is great! Please contact me to get advertisers.” Jag svarade trots att jag visste att det var meningslöst och frågade om hon – för det var en hon – begrep vad jag skrev om i just det inlägget. Den här veckan har jag fått 2 kommentarer i samma stil, men inte fullt så missanpassade. Jag kopierade dem så kan du läsa själv.

Från twicsy.com: ”This is really interesting, You’re a very skilled blogger. I have joined your feed and look forward to seeking more of your wonderful post. Also, I’ve shared your site in my social networks!” Jag svarade med en fråga: ”So you understand Swedish, do you?” twicsy.com leder inte till någon eller något och jag drar mig för att klicka vidare.

Från Sell junk car: ”You can certainly see your skills in the work you write.The sector hopes for even more passionate writers such as you who aren’t afraid to say how they believe.At all times go after your heart.” Det är ju uppmuntande och jag frågade ”What sector?”. ”Sell junk car??!” Jag klickade inte vidare.

Min blogg finns hos WordPress och de uppmanar mig heeeeela tiden att jag ska tagga mer, använda etiketter, göra rubriken mer lockande. Jag vill inte! Det är inte därför jag bloggar. Jag strävar definitivt INTE efter att bli en influuuuääänser. Nu undrar jag, efter att ha sett dokumentären från förra inlägget, vilka algoritmer som ligger bakom dessa anonyma skitsnacks-kommentarer som dessutom är på engelska? Jag vägrar gå på det!