Kategori: Allmänt

Svart. Svart. Svart. Klockan är 9 och morgonen har aldrig varit en bra tid på dagen för mig, men idag är det svart. Valresultatet – sådant det förmodligen kommer att bli när de s.k. onsdagsrösterna är räknade – har sjunkit in och satans jävlar helvete vad det känns tungt. Jag vill gråta. Hur är svenskarna funtade som har röstat fram detta?! Jag är lika oförstående som när nötterna på andra sidan Atlanten röstade fram dåren med orange hud och överkamning. Jag skäms å Sveriges vägnar. Vi är ett litet land som inte påverkar världen på något drastiskt vis, men vi har alltid haft ett bra rykte i det stora hela. Nu kommer vi kommer att vara ett land med en regering som förnekar klimathotet och som kommer att sänka skatterna genom att sparka på oss som redan går på knäna. En regering där det största partiet inte vill ha kvar public sevice eller kritisk journalistik. Vad rör sig i era huvuden, ni som röstat fram detta? Är ni verkligen lika själviska och trångsynta som jag får intryck av? Ilska är bättre än uppgivenhet, men jag orkar inte vara arg. Jag vill inte vara med längre. Efter valet 2006 när svenskarna röstade fram en borgelig regering var vi många som hade en röd knapp med texten ”Skyll inte på mig. Jag röstade rött!”. Jag tar fram den knappen igen och vill ändra texten till ”…Jag röstade rött och grönt.”. Skyll inte på mig när allt går åt helvete.

Jag hade ingen huvevärk igår!!! Ålrajt!!! Det var den första dagen på över en vecka utan värktabletter och det kändes brrrrra. Förkylningskänslan är borta. Idag har jag promenerat i strålande höstväder. Jag gick samma runda som förra gången. Skönt! Jag behövde verkligen komma ut!

Valetresultat. Ja…vad ska jag säga? Förvånad att det blev så jämnt. Besviken att MP inte fick mer stöd. Lättad över att svenskarna fortfarande tror på sossarna. Besviken att det finns de som röstade på moderaterna trots en svekfull och spattig ledare. Rädd för att så många anser att SD är ett bra parti.

Den ihållande huvevärken, som visserligen är mindre kraftig, ger mig panik. Igår tog jag en Lergigan för första gången på 2 månader och den hade effekt på både ångest och sömn för jag sov gott. Imorse låg jag och drog mig. Det kändes som om huvevärken släppt. Jag vågade nästan inte röra mig för tänk om den kom tillbaka då? Ssshhhh… och så blev jag kissnödig och var tvungen att stiga upp och där var den, min följeslagare sedan 1 vecka. SUCK. Ju längre jag var vaken desto mer kändes den på samma sätt som förkylningsvärk. Jag är småförkyld oxå. Efter jag petat i mig lite yoghurt gick jag till Alexis och returnerade de resterande delarna till lurarna. Sen gick jag till Apoteket och köpte Naproxen som bl.a. kan ge huvevärk som biverkning, men nu är jag desperat!

KD delade ut påsar med valmaterial. Om jag hade varit i form hade jag frågat ”Innehåller den falukorv?” alternativt ”Jag köper min falukorv på konsum.” Nu sa jag bara att jag redan har röstat. Jag kunde ha lagt till att det inte var på dem. Ebba B kommer att få dras med den korven läääääänge….

Igår såg jag en dokumentär om Tina Turner och den var riktigt bra!! Filmen om henne från 1993, ”Tina Turner – What’s live got to do with it” var bra då, men i dokumentären lärde jag känna Anna Mae Bullock från Nutbush, Memphis och hon är fenomenal! Det var Ike Turner som döpte om henne utan hennes samtycke. Något som filmen från 1993 inte har med är att hon kämpade några år efter skilsmässan och fortsatte inte direkt till den Tina Turner hon nu är. Hon såg aldrig filmen eftersom våldet fortfarande låg för nära. När hon slog igenom i slutet av 1980-talet var hon nästan 50 – en mogen kvinna bland alla aerobicsslimmade 20-åringar. Rock-mormor. Hennes scenkläder var konsekvent gräsliga lixom hennes struttiga dansstil, men jävlar vad hon var bra!!! Nu är hon 83 och bor i Schweiz och är lyckligt gift.

I maj, juni skrevs det mycket om invasionen av Ukraina och Trumps oräkneliga förbrytelser. Då höjdes undrande ögonbryn och röster som ansåg att ”Vi ska rösta i september – fokusera på det i stället!”. Nu är vi på sluttampen och det är baaaara politik (när nyheten om drottning Elizabeths II död knuffats ned i DN:s nyhetsflöde). Nu höjs ögonbryn och röster igen: ”Glöm inte Ukraina! Bli inte krigströtta!”. Suck. Vi har den stormigaste och lortigaste valrörelsen jag har varit med om, så låt mig få fokusera på Sverige och på mitt.

Jag såg en norsk film på svt.play som heter ”Vad ska folk säga?”. Den bygger på regissören Iram Haqs (som är en kvinna) egna erfarenheter. Heder, hedersvåld, hedershot.

Filmens handling i korthet – spoilervarning!!

Oslo. Nutid. Familj där föräldrarna invandrat från Pakistan. Nisha 16 år, huvudpersonen, är född och uppvuxen i Norge och har aldrig varit i Pakistan. Pappan och äldsta sonen driver en tobaksaffär. Mamman är hemmafru och kan ingen norska. Yngsta dottern går i skolan. Liten familjefest. Musik. Pappans favoritlåt. Han försöker få med sig frun i dansen. Efteråt skäms hon eftersom hon dansat inför andra män för vad ska folk säga? (En illustration av nivån på hedern.) Nisha blir påkommen i sitt rum med en norsk kille. Pappan misshandlar killen och slår Nisha. Tar för givet att de har haft sex, men han har fel. Nisha söker och får skydd via socialen. Efter ett tag vill mamman att hon kommer hem igen. Pappan och brodern hämtar henne, men kör i stället till flygplatsen. Hela tiden utan ett ord till Nisha. Pappan tar henne med till Islamabad, Pakistan där hans släkt bor och lämnar henne där. Hon kan urdu, men inget annat om föräldrarnas kultur. Nisha tuktas. 8 månader går. Nisha och en av kusinerna blir kära i varann. De smiter ut en kväll, hånglar i ett avskilt hörn, men blir påkomna av 3 poliser. De misshandlar kusinen med käppar och tvingar Nisha att klä av sig medan de fotar med mobilen. De vill ha 20.000 rupier för att inte lägga ut bilderna på internet. Nishas pappa hämtar henne. På vägen tillbaka försöker han få henne att hoppa från en klippa, men klarar inte av det. Tillbaka i Norge blir det maximal kontroll. ”Varför var du inte dödfödd?!” Mordhot. Det beslutas att hon ska giftas bort med en släkting i Kanada för att få slut på skvallret. Hon rymmer. Där slutar filmen.

Mina egna funderingar. Jag tog för givet att familjen kom från Irak eller Syrien. Eftersom Pakistan är granne med Indien tog jag, än en gång, för givet att familjen inte var muslimer. Muslimerna får gapa hur mycket de vill om att islam är en fredlig religion. Den är misogyn, förtryckande och främlingsfientlig och ju mer jag lär mig om den desto mer avskyr jag den!!! Finns det någon annan religion med den formen av hedersförtryck eller hederstänkande över huvud taget? Möjligen den gammaltestamentliga kristendomen som ingen längre praktiserar. I filmen framgår det inte varför föräldrarna lämnade Pakistan. Om det handlade om flykt valde de förmodligen inte i Norge. Föräldrarna föraktar Norge, norrmännen och deras sätt att leva. Det omoraliska och fördärvliga väst. Varför stannar de kvar i ett land de inte respekterar? Mamman kan ingen norska över huvud taget trots minst 20 år i landet. Hon går bara hemma och de hon umgås med talar urdu, så varför anstränga sig. På grund av att de bor i kluster av språk och kultur förhindras integrationen.

Samma förhållanden råder i Sverige. Medias övervägande negativa vinkling av invandringens konsekvenser och bristen på ”solskenshistorier” leder till att SD får allt fler anhängare och att förflugna uttalanden om ”Somalitown” får mer uppmärksamhet än de förtjänar. Om vi fick höra fler positiva berättelser – för sådana måste finnas, eller? – hade vi viftat bort fullt mänskliga tillkortakommanden hos politikerna och SD hade fått krypa tillbaka under den sten de hör hemma.

Jag anser att Sverige ska minska invandringen. Vi måste kunna ta hand om våra egna medborgare innan vi tar på oss ansvaret för andra länders.

”Att vara skeptisk till en obegränsad invandring var detsamma som brist på empati och inlevelseförmåga, till och med rasism.” Janne Josefsson, DN.se den 8 september om den förljugna valrörelsen 2002.

Slutsatsen av besöket hos optikern: jag fixar inte progressiva glasögon. Det här var tredje gången gillt, så det är inget alternativ i fortsättningen. Nope. Nix-pix. Icke, sa Nicke. Nä. Nej! Det var inget problem att byta glasen, men behålla de nya bågarna. Det som känns meh!-igt är att styrkan på glasen blir den samma som i mina gamla, så i princip har jag bytt bågar på 2 par och köpt nya läsglasögon och jag kan inte låta bli att känna mig snopen. Och krånglig. Jag försökte formulera en fråga om hur det kunde bli så fel vid den första undersökningen. Berodde det på att jag lurade mig själv vad gällde styrkan? Jag är inte i form idag, så jag lyckades inte.

Jag köpte ett par Jabra-lurar (världens i särklass bästa trådlösa in ear-lurar!) från Dustin home (som har världens i särklass bästa kundtjänst!) som visade sig sakna volymkontroll i själva luren vilket är ett absolut måste för mig, så de returnerades. Jag fick ett mail idag som meddelade att jag missat att skicka med själva lurarna i sitt fodral. Meh! Jag kände mig sååååå klantig eftersom jag har varit nojigt noga vid tidigare tillfällen. Gör om, gör rätt!

Att hitta en sport-bh när man är i min storlek är svårt. Ellos hade en riktigt bra som jag har nu, men naturligtvis finns den inte längre. Jag köpte en från deras stora storlekar-kollektion där det mesta ser för jävligt ut för du ska tydligen inte ha snygga kläder när du väger runt 100 kg utan mobbas ned till normalvikt. Den bh:n var rena rama skämtet! Noll, absolut NOLL stöd och trots att jag följde deras storlekstabell var kuporna för små. MEH!! Det enda positiva var materialet som kändes lent mot huden. BH:n var så usel att jag kände mig tvungen att recensera den med 1 stjärna av 5. Jakten fortsätter. Suck. Jag hittade en sida som heter Kvinnligtunder som verkar har större förståelse och mindre tendens till mobbing.

Några orsaker till ”vardaglig” huvevärk (avsiktlig felstavning).

För lite sömn.För mycket dito. Spänningsvärk. För litet vätska. Förkylning. Bihåleinflammation. Nästäppa. Medicinframkallad värk p.g.a. biverningar (t.ex. från Naproxen) eller för mycket smärtstillande. För lite frisk luft. För lite fysisk aktivitet. För lite mat. Stress. Feber. Åskväder på g. Pollensäsong. Torra och irriterade ögon. Eftersom jag varken röker eller dricker tar jag inte med det.

Nu är jag inne på tredje dygnet med huvudvärk och eftersom varken Treo eller Alvedon hjälper, inte heller vila, vätska eller frisk luft känner jag mig en aning desperat. Jag misstänker de nya glasögonen. Läsglasögonen fungerar bra. Solglasögonen…nja. De progressiva – nej. Jag ser fortfarande, efter 3 veckor, suddigt i den övre delen och är inte särskilt imponerad av den nedre heller. De fungerar uselt vid tv:n. Jag har växlat fram och tillbaka mellan dem, solglasögonen och mina gamla och det är med de gamla jag ser bäst. Igår tappade jag de progressiva i golvet och ena skalmen lossnade, så jag gick till Synsam där glasen flyttades över till en helt ny båge av samma modell. Tack vare abonnemanget kostade det ingenting. Jag vet inte om jag inbillar mig, men huvevärken blev etter värre efter det. Jag ska ringa och boka in mig för att få ordning på eländet. Suck.

Den 4:e september skrev Stefan Löfvén (S) och Bengt Westerberg (L) gemensamt en ledare i DN som handlade om SD och det samhälle de vill att vi ska leva i. Texten som följer kopierade jag från den. De kursiverade delarna är det jag personligen tycker är mest skrämmande.

”En rad förslag och uttalanden från sverigedemokratiskt håll indikerar det: begränsningar i public services rörelsefrihet, utpekande av journalister som samhällets fiender, krav på partipolitisk stämpling av journalister, neddragning av presstödet, minskat stöd till studieförbunden, nedskärningar med miljardbelopp i de offentliga kulturbudgeterna, borttagande av alla böcker på främmande språk från biblioteken, förbud mot prideflaggor i offentlig regi, diskriminering av icke svenska medborgare, ifrågasättande av mångfalden i olika avseenden, och så vidare.”

När det gäller böcker på främmande språk antar jag att t.ex. engelska, tyska, finska eller italienska inte hör dit? Är det verkligen ett sådant samhälle de vill ha?! När man tar upp partpolitiska frågor och ståndpunkter med allmänheten tvekar ingen att försvara det de tror på, men var finns SD-anhängarna? Var 5:e svensk, övervägande missnöjda, vita män, röstar ju på det partiet. Är de så tvärsäkra och arroganta att de sätter sig över ifrågasättande och en möjlighet att se det hela från en annan vinkel? Handlar det om feghet och att de avstår för att slippa undan den behandling som de anser att alla andra förtjänar? Finns de bara på Flashback och torgmöten i Skåne? Saknar de förmågan att formulera verbala argument? Var finns de?! Varför hörs de inte?! Personligen vill jag prata med en av dem, inte i syfte att tala de till rätta – alla har rätt att tycka vad de vill bara de står för det -utan för att få veta hur de tänker. SD kan inte ha blivit så starkt genom att vara ett renodlat missnöjesparti.