Kategori: Allmänt

Idag är det tv-häng som gäller.

Vi körde genom tunnlarna i Norra länken för att komma till Millesgården. Det är många år sedan jag åkte där. Svägerskan med familj bodde tidigare på Vanadisvägen och då körde vi där och medan vägbygget höll på var det snårigt och lätt att hamna i fel fil. Nu är tunnlarna utsmyckade på ett överraskande tilltalande sätt, men de fyller mig ändå med en otäck känsla som ingen skräckfilm i världen lyckas med. Jag läser många dystopiska böcker, i första hand de som beskriver infrastrukturens sönderfall och dess konsekvenser eftersom de, tyvärr, är mest trovärdiga. Stora nät av motorvägar och tunnlar är en del av det. Vid Kungens kurva har de avslutat ett bygge av stora och fula ventilationstorn som är en del av Södra länken. I utkanterna av Stockholm byggs lägenheter i hus som är så höga och så fula att jag blir både förbannad och gråtfärdig. Vid Centralstationen ligger Waterfront hotell och ett skyskrapeliknande Scandic hotell. De har flera år på nacken, men gör fortfarande ont i ögonen. Jag tycker att hela Stockholms stad innanför tullarna ska k-märkas för att förhindra sinnesjuka känslokalla finansmänniskor som inte inser det fantastiska och omätbara värdet av historia. Stockholm är en månghundaårig klenod och måste bevaras från fulhet och snedvridna idéer om att den ska bli mer lik monstrisiteter som New York. Numera åker jag aldrig till Stockholm om jag inte absolut tvingas till det. Jag mår dåligt av att vara där. Otrevliga Stockholmare. Ljudnivån. Trafiken. Det äckligt överdrivna utbudet av allt från mode till mat. Jag brukade vara avundsjuk på svärfar som bor vid Klara kyrka och svägerskan, men sedan vi flyttade till Rönninge med trevliga människor, mindre trafik, rimliga ljudnivåer, ett anpassat utbud och närheten till djur och grönska kan jag inte förstå den känslan. Jag vill aldrig någonsin bo en storstad!!

Sitter i soffan i den klassiska ihopsjunken hösäck-ställningen. På golvet bredvid ligger yoga-mattorna. Alla gummiband är redo. Jag gör så innan jag äter lunch för att inte kunna skylla ifrån mig med ”Meh. Jag orkar inte plocka fram allt!”. Det är ju sååååå jobbigt. Jag har till och med bytt om, men idag går det inte. Jag sov i sammanlagt 11 timmar och fick knuffa mig själv ur sängen. En promenad var inplanerad, men när jag bara somnade om ändrade jag till gummiband efter lunch. Det blir inte så. Inte idag. Föregående vecka sitter kvar i kroppen tillsammans med småförkylningen. Blä.

Jag har lyssnat på den senaste boken av Lars Kepler, ”Spindeln”. Den nionde boken om Joona Linna och inläst av Jonas Malmsjö som är en av de absolut bästa. Jag är så kluven till de här böckerna. Författaren (egentligen ett äkta par) är väldigt skicklig med ett sällsynt bra språk. Dialogerna är oxå bra och är befriade från den föreläsnington som är alltför vanlig i den här sortens avancerade kriminalromaner. De 4 första böckerna var nyskapande och bra även om Joona Linna snabbt blev tröttsam med sitt behov av att alltid ha rätt. Saga Bauer har aldrig känts trovärdig med sitt osannolikt sagolika prinsessyttre, anställning inom SÄPO och fantastiska framgångar som boxare och hon var knappt 30 i början av serien. Böckerna 5 till och med 8 är jävligt våldsamma med ett frossande i blod, sex och detaljerade beskrivningar av slagsmål (förmodligen för att Joona har tränat krav maga och andra liknande kampsporter). ”Vi har verkligen forskat om det här och då måste vi få ta med så mycket det bara går!” Trots allt detta kan jag inte låta bli att lyssna så snart en ny del släpps.

Den klassiska deckaren är på väg tillbaka. Deckare i stil med Agatha Christies böcker om miss Marple och Hercule Poirot. De kallas även mysdeckare eller pusseldeckare. En vanlig människa, lågmäld och smart, som lyssnar och iakttar, pratar med människorna runt omkring i stället för att hota och förhöra. Sedan löser hon eller han mysteriet. I de avancerade kriminalromanerna behöver författarna hela tiden överträffa varandra och därför blir skurkarna allt smartare och ligger hela tiden 2 steg före polisen eftersom de vet exakt hur polisen kommer att tänka och agera. En form av kriminellt schack-geni. Motiven är ibland så långsökta att författarna gått vilse i sin egen idé. Brotten och morden blir hela tiden grövre, på gränsen till smaklösa och upplösningarna våldsamma och löjligt actionproppade. Jag tror att anledningen till att mysdeckaren är på stark frammarsch är en motrörelse, en protest mot kriminalromanerna. Jag kan förstå det. Det är ett sundhetstecken att läsarna reagerar och ifrågasätter. Protesterar genom att rikta intresset åt ett annat håll. Av samma anledning kan vi ställa oss undrande och tveksamma till hur tusan det ser ut i huvet på Lars Kepler?! Skurkarna är sjuka i huvet, men det är Lars Kepler som har spånat fram dem.

Pär och jag var på Millesgården och såg utställningen ”Glasstress”. Venetianskt glas från ön Murano strax utanför Venedig. Konstnärer från hela världen har arbetat tillsammans med Adriano Berengo i hans studio. Nu finns några av konstverken på Millesgården. Det var fritt fram att fota, men endast för privat bruk och det respekterar jag, så tyvärr kan jag inte lägga upp några bilder. Både Pär och jag gick runt och gapade, men jag gapade mer. Flera verk var helt tydligt av glas medan andra … jag kan inte begripa hur de har gjort! Vackert, fantasifullt, fnissigt, fult, färgstarkt eller av vitt, frostat glas. Ojojoj!

Skulpturträdgården är oxå imponerande och de fotona kan jag ha med. Carl Milles gillade pelare. HÖGA pelare. Vi kom till muséet 20 över 11 och strax efter 12 drällde det in besökare och då gick vi ut. Ljuvligt! Hög och klar luft. Enligt SMHI skulle det vara mulet. Ibland är det bra att de har fel.

Efteråt åt vi på Trattoria Dellasolia. Lunchmenyn var fattig på alternativ. Jag var inställd på fisk eller kyckling, men fick nöja mig med en liten gratinerad vegetarisk pasta som inte var värd pengarna. Pär åt lasagne gjord på högrev = fint kött, men det var inget han märkte av. Jag tycker att pasta är värdelös mat. Den mättar i en halv timme och när effekten av kolhydraterna försvinner blir jag hungrig igen och sur för att jag blev hungrig så snabbt. De har en vedeldad pizzaugn, så nu vet jag hur en sån ser ut.

Varför är majoriteten av de som kommenterar på DN män?

Ljudbokens popularitet ökar stadigt bland svenskarna, men den får kämpa med sin status i förhållande till den fysiska boken alternativt läsplattan. Uppfattningen som råder är att det är finare att läsa än att lyssna, att det inte är möjligt att tillgodogöra sig en bok genom att lyssna jämfört med att läsa. Som i de flesta diskussioner blir det ett antingen eller-läge: endast läsa eller endast lyssna. Varför inte båda?

När jag började lyssna på böcker för många år sedan, innan Storytel, var det på CD med en bärbar spelare med ständiga batteribyten. Då fixade jag inte att lyssna på en bok och läsa en annan. Jag lyckades inte hålla isär handlingarna. Efter ett tag saknade jag att läsa fysiska böcker (läsplatta har aldrig lockat mig) och till slut lyckades jag kombinera båda sätten.

Jag älskar den fysiska boken! Tyngden i händerna. Det svaga prasslet när jag vänder blad. Doften av papper och trycksvärta. Den lilla xtra lyxen som en inbunden bok alltid har. Att kunna bläddra tillbaka när jag missat något.

Ljudbokens fördelar är många och den främsta är att jag kan lyssna när och var jag vill (om jag har laddat ned boken). Jag kan göra massor under tiden: promenera, städa, diska, spela, lacka naglarna, ta hand om växterna och när jag åker kommunalt. En annan betydande fördel är att utbudet är enormt (för många deckare bara) och om en bok är dålig kan jag bara sluta lyssna utan att känna samma besvikelse som när en fysisk bok inte uppfyllde förväntningarna. Det har lett till att jag köper färre böcker och de jag köper är sällan dåliga.

Det finns en yrkeskår som borde försvinna: kritikerna. Att recensera en bok är en sak, men att läsa den och skriva om den ur en kritisk vinkel är fullständigt onödigt. En bokrecension innehåller en beskrivning av handlingen och vad läsaren tyckte om den inklusive karaktärerna, språket, stämningen osv. Enligt SAOL betyder ordet kritiker ”en person som yrkesmässigt utför värderande granskning”. För mig är skillnaden stor mellan att berätta vad jag (personligen) tycker om en bok jämfört med att avsiktligt granska texten och innehållet i syfte att lämna en värdering. Hårt. Mer av ”så här ska du tycka”. Dessutom brukar kritiker ofta tolka vad författaren vill säga. Fråga författaren vettja!

Igår läste jag i DN att recensenterna och kritikerna har problem med ljudboken. Ska den betraktas som en Bok eller endast som en bilaga till den fysiska boken? Faktum är att ljudboken utgör en bilaga till den fysiska, men vad är problemet? En av recensenterna var förvirrad eftersom det tog längre tid att skriva en recension av en ljudbok än det tog att lyssna på den. Vad??? Om han lyssnar på en bok som är 24 timmar, ja, såna finns, behöver han 48 timmar att få ihop en recension?! Om han tycker att bok är så bra att han läser den på en kväll behöver han alltså bara ett par timmar för recensionen? När jag recenserar en ljudbok i bloggen lägger jag till vem inläsaren är och avslutar med hur jag uppfattade insatsen. Busenkelt! De vill förminska betydelsen av inläsaren eftersom den som lyssnar inte vet om inläsaren verkligen har förstått texten och dess innebörd. Har de lyssnat på en bok över huvud taget? Det är ju när inläsaren har greppat texten och dialogerna som en ljudbok blir riktigt bra! En inläsare kan höja eller sänka en bok, så hen har en avgörande betydelse och det blir glasklart om man läser recensionerna på Storytel. Det är och förblir en nagel i ögat på kritiker när det populära och lätt tillgängliga inte är tillräckligt fint, så för att ljudboken ska bli godkänd som en form av litteratur måste De Som Vet Och Kan krångla till det först. Fnys!

Mån: frissan, förkyld, huvevärk. / Tis: förkyld med lite feber, huvevärk. / Ons: förkyld, huvevärk. / Tors: ultraljud, förkyld, huvevärk. / Fre: IKEA-lev (mer om det längre ned), fönsterputsning, förkyld, huvevärk. /Idag: mindre förkyld, huvevärk, SÄNKT. För dig som tål stress bättre är nog den här veckan en baggis, men jag tål inte stress och en sån här vecka sänker mig. Har varken promenerat eller styrketränat på 2 veckor och kroppen protesterar.

Jag hade beställt en ny soffklädsel till vår Ektorp hörnsoffa med hemleverans. När jag fick beställningsbekräftelsen tog jag för givet att allt var som det skulle förutom priset på drygt 8.000 kr, men allt är så dyrt numera. Pär sa inget om det heller. När IKEA-killarna kom igår hade de 3 STORA kollin och 1 litet. Vad i helvete…. De visste inte vad kollina innehöll för varför skulle de det? De fick plats i hallen och det lilla paketet innehöll soffklädseln. Vad göra? Jag beslöt att öppna ett av de större som stod tillgängligt och kände något mjukt när jag tryckte in kartongens handtag. Kanske dynor var inkluderat med tanke på priset? När jag lyfte av locket blev jag helt perplex. Visst var det en dyna som fingrarna känt, men resten? Jag ringde IKEA och prata med en väääldigt trevlig skånsk ung man som informerade mig om att jag hade beställt en hörnsoffa. Jag fick inte fram ett ord. Sedan började jag skratta. Jag ”råkade” beställa en hel jäkla soffa!!! ”Råkade”!! Han sa att soffklädseln kostade 2.000 kr och inte 8.000. Han lät nästan förnärmad. ”Det här kommer jag att få höra resten av livet!” sa jag. Han förklarade hur jag skulle göra för att få den hämtad tillbaka till IKEA.

Sen ringde jag Pär. Han blev alldeles tyst. Han skrattade faktiskt inte. Han blev inte arg, men han ville inte ha en helt ny soffa utan insisterade på en retur. Meh! Vi har haft våran i 13 år och den börjar bli nedsutten.

Jag ringde IKEA igen och fick prata med en ännu trevligare dalmas. Samtalet varade i en dryg halvtimme. Datasystemet segade och så behövde han hjälp av kollegorna för att fixa med returen. Jag använder trådlösa lurar, så det gjorde inget att det tog tid. Medan jag lyssnade på den överraskande uthärdliga pausmusiken tog jag hand om mina orkidéer, dammsög dunen som yrt omkring efter att jag drog av den gamla klädseln, packade upp den nya och började dra på den på soffan. Till slut fick jag en returtid på torsdag. Dalmasen och jag hann småprata och han tyckte oxå att det är dax att byta soffa. Ha! Sedan tackade jag för all hjälp, önskade honom en trevlig helg och avslutade samtalet.

Nu är soffan omklädd och fräsch. Den oönskade soffan med sina 3 kollin står i hallen. Det är trångt och mörkt där. Den gamla klädseln ska vi skänka bort på Blocket. Den övre delen på ryggdynorna är solblekt, men någon vill kanske ha den.

En reflektion: IKEA behöver se över sin web-sida eftersom det är så himla lätt att ”råka” beställa en hel jäkla hörnsoffa.

Apropå sjukvård.

Jag har listat ut anledningen till det korta varslet för hjärt-ultraljudet. Det blev en lucka till följd av ett återbud och de utnyttjade det eftersom väntetiderna är långa. Jag velade fram och tillbaka om jag skulle åka dit med tanke på förkylningen, men eftersom jag är både feber- och hostfri tog jag med mig ett munskydd och egen handsprit och åkte dit. Ultraljud kräver gel och gel är kladdigt, så det jobbigaste var när jag skulle använda pappershanddukar för att torka av större delen av överkroppens framsida.

Idag fick jag ännu en kallelse. Den 10 november ska jag få träffa en fysioterapeut och jag gissar att det handlar om någon form av konditionstest.

För några månader sedan läste jag en artikel i DN där några damer och herrar i 70-årsåldern berättade om hur de upplever dagens sjukvård. En av herrarna sa att bara man lyckas ta sig förbi vårdcentralen är den svenska sjukvården i toppklass. Han formulerade det perfekt! Vårdcentralerna utgör numera ett hinder – en propp – som leder till frustration. Den kompetens och den vänlighet jag har mött på Södertälje och Huddinge sjukhus är utan anmärkning till skillnad från min vårdcentral.