Kategori: Allmänt

Känner du till RuPaul Charles? Han föddes som man, är gay och en dragqueen-legend och eftersom alla dragqueens talar om sig själva som hon, så då gör jag det oxå. Hon är 60+ vilket är omöjligt att begripa och har låååånga ben.

RuPaul’s Dragrace finns på Netflix i olika varianter och jag har snöat in på det och har sträcktittat den senaste veckan när jag har känt mig hängig och trött. Det är en dokusåpa där drygt 10 deltagare får diverse små och stora utmaningar varje vecka. En del av utmaningarna görs i par eller grupper, men veckan avslutas alltid med att de ska designa en kostym à la Dragqueen de luxe. Och så dokusåpans klassiker – utslagning.

Drygt 10 killar som är gay och som kan scen-smink, peruker, kläder, design (många av dem gör allt från början till slut), dans, skådespel inklusive improvisation och några kan sjunga. Deras kreativitet och fantasi är imponerande – RESPEKT!! Alla är definitivt inte bra på allt. De finns de som inte kan sy i en knapp och de som inte kan dansa ens under pistolhot, men ALLA kan mima och så behärskar de höga klackar som ingen kvinna utom fotomodeller kan. Jävlar….

När Christer Lindarw och After Dark introducerade drag i Sverige i slutet av 70-talet handlade allt om att efterlikna, i första hand, kvinnliga kändisar och att mima. Christer Lindarw sminkade sig till en kopia av drottning Silvia och blev även utnämnd till Sveriges vackraste kvinna. Ha! Allt eftersom har ribban höjts och kraven på deltagarna i RuPauls tävlingar är höga och standarden på programmet blir oxå högre jämfört med Big Brother, Robinson och Paradise hotel. Dragqueen:arna måste skapa och prestera på ett seriöst sätt och det är en av anledningarna till att jag fastnat för programmet. Långt ifrån förnedrings- och relationsteve.

Det är en helt ny värld för mig och jag är fascinerad! Och konfunderad. Merparten av skämt och humor går mig förbi dels för att mycket är referenser till sånt jag inte har en susning om och dels för att en del skämt inte går att översätta eftersom det handlar om ordlekar. Ofta är det enklare när jag inte läser textremsan. Något som oxå gör mig konfunderad är deras sätt att uttrycka sig, deras vokabulär som är otroligt vulgärt och rått. Orden ”bitch” och ”who'” används som både skällsord och ömhetsbetygelse. Det gör mig ofta olustig. Hur kan man kalla varandra för ”who'” (hora) utan att vara elak?! Då får jag inte glömma könsord och ”fuck” som strösslas som konfetti. Det är märkligt att programmet sänds utan en massa censurerande pip-ljud, men då skulle vissa partier bli fullständigt obegripliga.

Alla är gay eller trans och de gränsar ofta till att bli en parodi på sig själva. Jag har, så ofta, blivit matad med den överdrivet feminina gay-mannen som just överdriven att jag kommer på mig själv med att inte kunna ta dem på allvar när de faktiskt är sig själva. Det är faran med klichéer och fördomar. Alla gay-män är inte feminina och det är lätt att glömma bort i den glitter- och glamdominerade miljön som deltagarna befinner sig i. Jag kan inte låta bli att fundera över deras syn på och uppfattning av kvinnor och kvinnokroppen. Om jag har fattat rätt, så är drag en arbetskostym och att det inte handlar om ”cross-dressing” i privatlivet. De säger sig ofta att de känner sig vackra och feminina på scen, men kan inte känslan av femininitet upplevas på ett mindre glammigt sätt? Snäva långklänningar och ENORMA smycken ser man ju bara på Nobelmiddagen och olika galatillställningar. De har en stereotypisk inställning till kvinnokroppen som strikt timglasformad.

I drag-världen är det ett avgjort plus att vara plusstorlek, som innefattar allt från överviktig till sjukligt fet, eftersom de ser det som att man har kurvor. Det är inte kurvor – det är fett och enbart fett. En av deltagarna vägde 220 kg. Herregud! Det är min nuvarande vikt × 2 + 30 kg. Det är svårt att förstå hur hennes kropp pallade att röra sig fram och tillbaka över scenen och dessutom i minst 15 cm klackar. Jag vet hur obehagligt jag tycker att det är varje gång jag besöker en läkare, men att göra det med ytterligare 130 kg att släpa på….

Jag har fått några favoriter.

Det här handlar om en scen från senaste avsnittet av ”Tunna blå linjen”, så du som inte vill veta kan sluta läsa här.

Djurrättsaktivisterna tror på sin sak i lika hög grad som miljöaktivisterna och deras desperation över att ingen annan verkar förstå och att inget händer har jag helhjärtad förståelse för. Det som skiljer aktivistgrupperna åt är att de som slåss för djuren går till handgripligheter mot personer på ett sätt som klimatkämparna inte gör.

I avsnittet i fråga står ett gäng på 10 aktivister inne på gården hos en grisbonde och skanderar att eftersom han äter kött kan han lika gärna slakta sina egna barn. De har redan blivit förbjudna av polisen att gå närmare gården än till tomtgränsen eftersom de varit inne i svinstallarna och sprejat slagord på väggarna och stressat grisarna. En 16-årig tjej gapar högst, är mest desperat och till slut tvingar hon bonden att klä av sig naken, kedjar fast honom i en tom stia och håller en avlivningspistol mot hans huvud.

När en tjej på blott 16 år är så pass medveten om hur slaktdjur kan ha det och tar ställning genom att bli vegan och dessutom lyckas planera och genomföra det olagliga frihetsberövandet och mordhotet, så anser jag att hon är tillräckligt mogen att ta konsekvenserna av sitt handlande. Sänk åldersgränsen för straff vid grova brott.

Det som jag blev mest förbannad över var att majoriteten av aktivisterna dolde ansiktena. Om de anser att de måste tvinga sina åsikter på andra genom att trakassera förbipasserande och slänga blodröd färg på dem kan de åtminstone stå för sina åsikter och visa vem de är! De är arga, de är desperata och DE ÄR FEGA. Hur ska de få vår respekt när de inte visar respekt för andras åsikter?!

I söndax skrev jag om ett mail till svt.play. Idag fick jag ett svar.

”Tack för att du hör av dig och berättar hur du upplever avsnittet. Det är viktig feedback för oss. Såhär resonerar vi i frågan: Särskild varsamhet med vålds- och sexskildringar ska iakttas på tidpunkter när barn kan tänkas titta på tv. Här har Granskningsnämnden i sin praxis satt en skiljelinje vid kl. 21.00.

Alla människor tycker något är obehagligt men det varierar från person till person vad man tycker är obehagligt. Vissa människor reagerar till exempel starkt på råttor eller clowner medan andra inte. Det är omöjligt att varna för varje fobi. Det blir även svårt att skildra världen utan att visa saker som någon kan reagera starkt på.

Läs gärna mer om innehållsregler för tv och praxis från tidigare fall på Granskningsnämndens hemsida.”

Jaha. Goddag, yxskaft! Jag gick in på länken och så vida jag inte ville läsa juridisk lingo i diverse paragrafer var informtionen lika menlös som svaret på mailet och det, mina vänner, nöjde jag mig icke med! Jag mailade tillbaka.

”Tack för svaret!

I och med den kraftiga ökningen av strömningstjänster som leder till att varje avsnitt i en serie ligger kvar så lång tid som 1 år eller längre är praxisen att dra gränsen vid 21.00 poänglös. ”Tunna blå linjen” släpper avsnitten kl. 02.00 och jag brukar se dem på dagtid. För de som har barn finns möjligheten att spärra visst innehåll, så i det fallet fyller tidsgränsen en funktion. 

Just avsnittet med djurrättsaktivisterna bör, enligt mig, ha en varningstext eftersom veganismen och särskilt den militanta förgreningen blir mer och mer högljudd eftersom ingen förändring är i sikte. Att ta råttor och clowner som exempel är fånigt eftersom det jag tar upp inte handlar om en fobi. Gränsen för vad som anses vara acceptabelt flyttas hela tiden från att vara chockerande (t.ex. nakenhet) till avtrubbning. Eftersom vi varnas för våld, sex och övergrepp mot barn borde vi även få en varning om att bilder där djur plågas finns med. Djurrättsaktvister använder chocken för att väcka oss, men ingen skulle få för sig att visa övergrepp mot barn i syfte att göra oss medvetna utan att ”varna känsliga tittare”.

Fortsättning följer! Kanske.

Den där förbenade soffan jag ”råkade” beställa var bokad för hämtning i torsdags, 26 oktober. På onsdagen var jag äckligt trött och tog en förmiddaxlur i soffan. Jag hade precis snusat in när mobilen ringde. Eftersom jag inte kände igen numret svarade jag inte. En princip jag har. Om uppringaren är angelägen finns möjlighet att lämna ett meddelande. 2 minuter senare ringde det igen, men jag svarade inte. Men eftersom försäljare aldrig ringer 2 gånger inom loppet av 2 minuter, så jag ringde tillbaka. En man svarade på knagglig svenska över en halvtaskig mottagning. Det gällde den förbenade soffan och han frågade om de skulle hämta den samma dag eller nästa dag. Jag svarade att det var bestämt att de skulle komma nästa dag. Klart slut. Jag kunde förstås inte förmiddaxlura efter det. Suck!

Torsdag 27 oktober. Jag väntade otåligt på att bli av med soffan från klockan 12. Ingen ringde om att de var på väg. Inget sms om försening. Tystnad. Halv 17 stod den förbenade soffan fortfarande kvar i hallen, så jag ringde IKEA. Deras datasystem gick trögt även den dagen och jag bollades mellan 3 personer innan jag fick hjälp. En ny tid blev bokad till idag, tisdag 12-16. Suck…

Pär jobbade från kontoret idag, men eftersom jag inte sov inatt bestämde vi att han skulle komma hem halv 12 för att ta emot soffhämtarna. För att få sova ifred satte jag mobilen på ljudlöst och det gör jag bara i nödfall och att få sova är ett sånt nödfall. Jag vaknade kvart över 10 och gick på toa och sen tillbaka till sängen. Jag blev väckt av att det knackade hårt på dörren. Den förbenade soffan knackande i bakhuvudet, så jag for upp ur sängen och kikade ut på gården. Där stod en skåpbil från Widrikssons. Soffhämtarna! Klockan var kvart i 11. Jag for ut i hallen, barfota, iklädd pyjamas och med håret kuddrufsigt. Killarna kunde ingen svenska och talade knackig engelska med varandra. Jag fick ingen ögonkontakt. Min slarviga signatur på ett papper och sen var det klart. Jag var irriterad och drog igen dörren hårdare än jag brukar och vred om låset på samma bestämda sätt. Mobilen låg i sovrummet och jag hade missat 2 samtal och 2 sms om att de var på väg. En stund efter att de hade åkt fick jag ett till sms där det stod att de planerade att ”hämta leveransen 8-12”. Det var så dax då. Det var dessutom fel tid. När jag beställer hemleverans från vilket annat företag som helst bombarderas jag med bekräftelser och notiser, men ett enormt företag som IKEA i samarbete med Widrikssons lyckas bara få iväg ETT enda sms med fel tid OCH för sent. Ironiskt nog fick jag varken sms eller mail där jag kunde lämna ett omdöme. Det går inte att maila IKEA:s kundtjänst. Antingen kontaktar jag dem på FB eller Twitter alternativt via deras chatt där en chatt-bot hjälper till, MEN endast med de enkla problemen som redan finns med i ”Vanliga frågor”. Jag orkade inte ringa igen och efter 100 knappval och menlös väntmusik få beskedet att ansvaret ligger hos Widrikssons och nås endast på telefon. Suck!

Behöver jag säga att det inte gick att somna när soffan hämtats? Suck!

Mitt sömnmönster rubbas med jämna mellanrum. Väldigt jämna mellanrum. Jag tar fortfarande 1/2 Stilnoct varje kväll och numera fungerar det lika bra som det gjorde med 1 hel. Sedan kommer plötsligt en kväll när jag känner att jag inte kommer att somna. Jag kan känna det på en gång och jag brukar ge sömnen 1/2 timmes chans, men inte mer för det är ingen idé att ligga kvar. Det här händer 1 gång varannan vecka. När Elin var liten och inte kunde somna brukade vi säga att hon skulle ligga kvar och vänta tills nästa sömntåg kom in till stationen och hoppa på det. När en sömnlös natt är på gång känns det alltid som att jag står på perrongen och ser hur tåget glider ut från stationen. Mitt problem är att det inte kommer ett nytt. Det handlar om att få tiden att gå medan jag väntar. Jag missade sömntåget inatt och det kom inget nytt förrän vid halv 8.

Mitt första lego-bygge som vuxen var ett Bonsai-träd ur serien Botanica. Det var för ungefär 1 år sedan. Jag har provat att hålla liv i en riktig bonsai, men det slutade inte bra. Den här behöver jag bara borsta bort dammet på med en mjuk pensel. Dessutom pryder den sin plats.

Mitt andra bygge blev en paradisfågel-planta. Stor och härligt färggrann!

Sedan fanns det tyvärr inga fler krukväxter i serien. Jag byggde ihop några snittblommor, men eftersom tyngdpunkten hamnade i själva blomdelen blev de ostadiga och bladen på stjälkarna lossnade bara jag nuddade vid dem, så jag monterade ned dem ganska snart och lade de i en låda. Jag håller koll på Botanica-serien och för några månader sedan dök den här skönheten upp.

Det här är Lego på en heeeeelt annan nivå och det skulle vara otroligt intressant att få vara med när de arbetar fram hur bygget ska göras och vilka bitar som behövs! Satserna levereras i en kartong tillsammans med en enkel och tydlig instruktion i ett häfte och du bygger en sektion i taget. Varje sektion har en påse med de bitar du behöver, allt är tydligt markerat. Inte en endaste gång har det saknats ens en ytte-pytte-plutt! Hur 17 går de tillväga för att lyckas med det?! Jag är djupt imponerad.

Pär och Elin fastnade för Lego före mig. Pär har snöat in på Star wars och på övervåningen hänger flera olika stridsskepp i tunna fiskelinor. Elin fick nyligen körkort och vi köpte en Fiat i present.

Vi 3 ska tillbringa juldagarna på Öland och tänker bygga ihop Titanic tillsammans! Mitt favoritfartyg! Det har varit svårt att få tag på, men idag fanns det hos Lego-butiken i Skärholmen och Pär körde dit direkt. Det ska bli så mysigt!! En rejäl låda som väger 20 kg. Fartyget blir 1,3 meter och vi kommer att ta hem det till oss.

Till alla s.k. expeeeeerteeer.

Pär och jag och det är jag på bordet. Jag har åtminstone sjukdomsinsikt.

Jag mailade svt.play.

”Jag har precis sett avsnitt 7 av andra säsongen i Tunna blå linjen. Det handlade om djurrättsaktivister. I en scen visades korta klipp där slaktdjur plågades. Jag blev oerhört illa berörd! VARFÖR visas aldrig varningar för scener där djur behandlas illa eller plågas medan vi hela tiden överöses med varningar för allt från nakenhet till droganvändning??!! Vi varnas aldrig för mord i filmer eftersom vi vet att det inte är verkligt, men djurklippen i det här avsnittet kommer förmodligen från sidor där djurrättsaktivister lägger upp egna filmer i syfte att väcka vår medvetenhet. De filmerna triggar min ångest.”

Igår var jag på absoluta botten. Idag är jag uppe igen. Inte på toppen för det är jag aldrig, men jag ser inte allt i svart och klarar av att samtala med Pär. Det är aldrig roligt nere på botten, men det kan ändå kännas vilsamt att tillåta mig själv att släppa taget, att passa på att vila i väntan på att få tillbaka ork och motivation att kravla mig upp igen. När det blir så pass tvära kast som mellan igår och idag är det enbart jobbigt. Pisksnärtvarning. Just den här gången förstår jag inte varför, så förutom att jag känner mig snurrig i huvet följer en känsla av osäkerhet för jag vet inte hur länge jag får må hyfsat. Stressigt i kubik.