12 pocketböcker. Nu klarar jag mig några månader till!
Beställningen som jag gjorde med hjälp av presentkortet från min okäre bror. Vetskapen om att jag har hyllan full av olästa böcker ger mig samma lugn som en välfylld kyl.
Min gubbe gillar tekniska prylar och sedan smartfånen uppfanns med möjlighet att koppla ihop den med andra tekniska prylar har hans nörderier nått nya nivåer (alliteration, mina vänner!). På den här bilden jobbar han på att få smartfånen och den nya vågen att kollaborera. En våg som räknar ut BMI, mängden kroppsfett i procent, kollar pulsen och dessutom kan meddela om luften i rummet är hälsosam eller inte. Kommentarer? Själv himlar jag bara med ögonen och fnissar när han muttrar för sig själv.
Kommer mobilen och vågen att samarbeta eller inte?
Om Skärholmen tycker jag inte. Nope. Jag har försökt, men nope. Det är uthärdligt att åka dit när jag själv har tänkt shoppa, men att följa med för att t.ex. bara fika eller äta finns inte med på kartan. Fördelen med köpcentrum som Skäris är att jag slipper åka hela vägen in till stan och slåss med kreti & pleti. Gårdagens promenad bekräftade behovet av nya skor och igår när Pär mumlade något om Kjell & Co i Skäris sa jag att om jag får köpa nya skor och en ny klocka, så kan jag följa med, men att jag inte ville fika. Vi tillbringade 50 minuter ojämnt fördelade på Eurosko, Intersport, Kjell & Co samt Ur & Penn. Jag provade den här skon hos Eurosko.
En sko av märket Loop och jag gillade färgklickarna!
Jag provade bägge skorna och jag travade omkring med dem och sedan funderade jag länge innan jag lyssnade på magkänslan, tog av mig dem och gick vidare till Intersport. Till saken hör att jag igår kväll gick in på Euroskos och Intersports hemsidor, tittade på sortimentet och skrev ut de skor som var av intresse (det är en himla smart och tidsbesparande metod för oss som inte direkt älskar att pilgrimsvandra från den ena affären till den andra). På Intersport hade jag kompassen inriktad på ”walking-skor”, längst ned och längst in i hörnet. En annan dam var oxå ute efter såna skor och snodde åt sig den sista 38:an mitt framför näsan på mig. Jag provade en 37,5:a som satt tajt. Damen och jag satt bredvid varandra och provade skor och jag höll ögonen på henne och följde henne med blicken när hon tog med sig de 2 par hon hade provat och lade tillbaka den eftertraktade 38:an i hyllan. Snabbt som en vessla var jag där och snodde åt mig den. Ha! Endast en halv storlek större satt den mycket bättre. ”Den tar vi!”, sa polisen.
Reebok med Gore-tex, dämpad häl och stadga för hela foten.
Om våfflor tycker jag mycket! Vi missade våffeldagen i onsdags och åtgärdade misstaget genom att äta våffellunch när vi kommit hem från Skäris. Det ska vara lite socker och sedan ska det var hårt vispad grädde och sist av allt ska det vara hjortronsylt. Mumma! Så ska en våffla ätas.
Ingen annan syltsort duger!
Mums fili babba!
Om tidsomställning till sommartid tycker jag inte! Men åh, vad jag gillar de ljusa eftermiddagarna och kvällarna!
Jag kom, jag hämtade, jag gick. Det är 3 veckor sedan jag fixade ett nytt id-kort och idag fick jag ihop tillräckligt med ork för att hämta det. Jag kom dit, jag tog en nummerlapp, jag väntade 1 minut, jag hämtade id-kortet, jag gick. Nu kan jag slappna av i 5 år innan det är dax igen. Igår fick jag mitt intyg för förmånstagare från FK och det visade sig gälla i 15 år! Sedan fyller jag pensionär och har rätt till andra rabatter.
Jag promenerade till besöket hos diabetessköterskan. Det tog 30 minuter och det var tungt och jag pausade för att hosta i varje uppförsbacke, men det var skönt att komma ut och hemifrån. Diabetessköterskan AS var betydligt trevligare att ha att göra med än stolpskottet till läkare. Jag var så inställd på att bli uppläxad, idiotförklarad och pekpinnad att jag var full av ångest och visst ställde hon frågor om hur jag äter och tränar, men det var helt befriat från att jag skulle skuldbeläggas. Hon gjorde det bra! Hon fick mig att bli mer förbannad på läkaren. Jag hade en läkartid den 19 december förra året och lämnade prover 1 vecka innan. Besöket ställdes in av läkaren och jag fick en ny tid den 27 januari hos stolpskottet, men jag behövde inte lämna nya prover. Provsvaren visade höga kolesterolhalter som jag nu medicinerar för samt högt blodsocker, 6,8, som visade på förstadium till diabetes. Blodsockret är ett ”här-och-nu-värde” som påverkas av det man har ätit kvällen innan. Förra veckans blodsocker var 6,0. Jag har inte gjort några ändringar i vare sig kost eller motion, så det enda som kan ha påverkat värdet var det jag åt kvällen innan. Stolpskottet hänvisade till ett blodsockervärde som var 5 veckor gammalt när hon slängde ur sig att jag hade förstadium till diabetes! (Diabetes har man med blodsocker 7,0 och högre. Det finns oxå en gråzon för värden 6,2 till 6,9. Har man de värdena utvecklar man oftast diabetes, men det går inte över en natt.) Stolpskottet skrämde mig och gav mig visioner av ett liv med ännu en sjukdom att hålla i schack och ett liv med te utan socker och ett rännande hos sköterskan. Helt i onödan. Diabetessköterskan frågade om jag hade frågor eftersom det var mycket att ta till sig. Det gjorde inte stolpskottet. Jag hade inga frågor eftersom skallen är full med förkylningsslem, men jag fick med mig information och en ny tid om 1,5 vecka för att kolla blodtrycket en gång till för det var helt åt häcklefjäll. AS verkade inte det minsta skeptisk när jag berättade om min träning utan tyckte att det var en väldigt bra balans mellan kondition och styrka. Ha!
Jag fick ett sms i lördags som gjorde mig fundersam och misstänksam. Det var från min okäre bror. Eftersom jag har valt att inte ha kontakt med honom och egentligen inte känner honom längre, så var tonen i det flera rader långa sms:et inte bekant för mig. Det var yvigt och superlativigt och undertecknat med ”Brodern”. Varför fick jag det i lördags och inte på själva födelsedagen? Numret tillhör ett kontantkort och gick inte att kolla och jag har minsann lyssnat på tillräckligt många kriminalromaner för att veta att det bara är ljusskygga typer som använder kontantkort. Jag skrev ett kort, men inte ovänligt svar. Jag tycker att det är sorgligt att min första reaktion är att sms:et kommer från en bedragare. Det är sorgligt att jag reagerar med misstänksamhet, men jag hör och läser så mycket om hur folk blir snuvade till höger och vänster. Enligt sms:et kan jag vänta mig ett presentkort i brevlådan och om adressen är handskriven kan jag bedöma om det är från min okäre bror.
Så mycket sämre! Att städa ena dagen och ha kalas nästa dag är jobbigt i vanliga fall, men nu när jag är förkyld är det helt åt skogen. Jag är trött och jag har ont i kroppen och jag hostar. Det var ganska trevligt igår, men när gästerna väl hade kommit, så kraschade jag. Ingenting (utom förrätten) var gott. Jag hade ont i ryggen. Jag kände mig fet och äcklig. Gästerna tyckte att allting var väldigt, väldigt gott och de hade himla trevlig och det är viktigare än att jag hade trevligt. Vilken fasa om det hade varit tvärtom! Idag har jag tvättat och legat i soffan. Allt eftersom det täppta och snuviga försvinner kommer hostan och jag får nästan panik över att det ska bli lika segdraget som tidigare.
Jag fick en STOR bukett med enbart röda och gula tulpaner. Lycka!
Lyxrester till middag. Gårdagens förrätt plus äggröra. Väldigt bra förkylningsmat då jag har svårt för lagad mat.
Dubbelkalasdax! Elin och jag fyller år med 6 dagars mellanrum och har oftast firat tillsammans med Vårat Gäng. De senaste 3 åren har vi inte haft något kalas alls, varken singel eller dubbel. Vi hade problem med depressioner och ångest och hade ingen lust att fira över huvud taget, men i år känns det bättre. Gästerna väntas vid 15. Den här gången har vi varit så smarta att vi har lånat 2 bord från föreningen och för första gången kommer vi att kunna sitta ordentligt utan att behöva ha armarna klistrade intill kroppen för att inte stöta till bordsgrannen. Gårdagens städning tog på krafterna och jag kan inte påstå att jag är i toppform eller ens form.
Städning större delen av dagen. Nu när jag har lärt mig hur jag ska göra för att hålla ögonen på lorten innan den slår ner sina bopålar, så tar det längre tid, men det är det värt. Gnuggandet och gnidandet från 2013 års dårstädningar är inget jag längtar efter att göra igen. Jag gör 1 eller 2 extra insatser vid varje månadsstädning och idag torkade jag av väggarna i badrummet. Nästa gång planerar jag att skrubba av hörnhyllan vid badkaret och att skura köksgolvet. Jag är trött nu. Och jag har ont lite över allt. Förkylningen tar på krafterna, men jag är inte alls lika däbbd längre.
Jag sover med öronproppar, men väcktes ändå av ett ljud utifrån som förde tankarna till motorsågar och trädfällning. Fasa! Det var stubbfräsning på gång efter höstens vansinniga gallring. En man vallade en maskin som ha kunnat delta i Robotwars om man gick efter utseendet och som fick mig att tänka på ett avsnitt ur ”Big bang theory” där de testar en liknande otäcking på en intet ont anande smörgåsgrill. Längst ut på armen satt en sorts sågblad som fräste de kvarvarande stubbarna till flisor med ett påfrestande oväsen.
Antingen eller. Inga kompromisser. Sällan stilblandningar. Alltid glittriga stenar, både äkta och oäkta. I början var det silver för det hade jag råd med. Sedan blev det guld när jag blev vuxen och hade mer pengar. En period sprang jag på Åhléns och köpte Speciella Smycken som var inlåsta i ett skåp och därför kostade lite mer. Efter det fick jag dille på smycken från Kristallrummet och Geocity gjorda av korall, turkos, onyx, bärnsten och andra naturstenar. Och Pilgrim som har varit mitt favoritmärke sedan jag upptäckte det 2007. Det är svårt att hitta återförsäljare av Pilgrim, så nu är det ett bra tag sedan jag hittade något. Smyckeskrinen har oxå kommit och gått, men till skillnad från själva juvelerna som jag sparar finns bara det senaste kvar som jag hittade hos Guldfynd och som jag kallar för Mitt Eget Fort Knox.
Mitt Eget Fort Knox med hur många fack som helst och med lås.
Fördelen med att spara alla smycken är att de har blivit så många att jag inte kommer ihåg alla. De jag inte använder, som inte passar in i den period som jag befinner mig i, ligger i smyckepåsar undanstoppade i en låda. Idag fick jag för mig att ta fram den lådan och kolla vad jag hade glömt. Det var skojsigt! Jag plockade och putsade och utbrast ”Ooo, de här hade jag glömt!” med jämna mellanrum. En billigare variant av att gå i affärer. Nu har jag stuvat om i Fort Knox och bytt ut en hel del av det som jag inte använder och som bara tar plats mot en del av det som låg i påsarna. Bland andra hittade jag ett par örhängen som jag köpte i Kiruna 1988/89 och ett armband även det från Kiruna 2011.
Samiskt hantverk av tenn. Jag har aldrig behövt putsa dem!
Blått skinn med tennbroderier.Det stängs med en ögla och en knapp av ben.
Det här är starka grejjer! Påsen ser ut exakt som den gjorde när jag var liten och jag tycker att det är så skönt att det finns det som inte förändras.
En påse till som fortfarande ser precis likadan ut. De här är goda! När jag var liten brukade mamma lösa upp några i varm mjölk.
Det är minst 5 år sedan jag skaffade nytt id-kort och på den tiden var det ”Välkommen att vänta flera timmar på din tur medan ohyfsade snorungar rusar omkring och gapar utan att föräldrarna säger till!”- andan som gällde hos polisen. (Gången före det fixade jag ett foto i en automat och gick till ett postkontor. Ett gammalt hederligt postkontor – vilka minnen!) Det var dax igen att uppdatera förbrytarfotot och nu har polisen tröttnat på att kreti och pleti trängs på deras arbetsplats, så jag kunde boka tid via nätet. Hur smidigt som helst! Det stod att jag kunde anmäla mig tidigast 20 minuter före avtalad tid och senast 5 minuter innan. Eftersom jag tog mig dit med SL såg jag till att vara ute i god tid och checkade in 30 minuter för avtalad tid och det var ju inga problem. En skylt informerade mig om att jag, utifall att jag checkade in tidigt även kunde få komma in före utsatt tid. Nemas problemas! Det kanske gäller såna som känner att de måste ut och röka eller springa iväg och köpa kaffe eller gud vet vad och därför riskerar att missa sin tur. Jag hade bokad tid klockan 10 och fick komma in 20 i 10. Jag undrar om det innebär en straffkommendering att sitta bakom luckan och instruera pöbeln? Den unga damen som tog emot mig hälsade med samma entusiasm som Ross gör i det allra första avsnittet av Vänner och Joey svarar med: ”Han säger hej och får mig att vilja ta livet av mig!”. Identifiering, betalning, ”Ta av glasögonen!”, ”Sänk hakan och titta mot det blåa fältet!”, namnteckning på skrivplattan, kvitto och sedan var det färdigt. 5 minuter.
Nu vet jag varför jag ska fortsätta att undvika speglar. Jag ser för jävlig ut! Jag menar det! Det är inget jag säger för att få tröstande komplimanger. Jag. Ser. För. Jävlig. Ut. På mitt nuvarande id-kort ser jag ut som en kriminell från ”Efterlyst”. ”Om någon har sett denna kortklippta, överviktiga kvinna i 40-årsåldern, med stirrande blick ring omedelbart 112!” Faktum är att jag har skämts lite varje gång jag har varit tvungen att visa id-kortet. Ibland har jag fått medlidsamma blickar, men ingen har ringt 112. Min spontana reaktion när jag fick se årets foto var ”Jamenfyfaaan!!”. Jag vet inte om jag sa det högt. Den unga polisen frågade om jag ville ta om det och jag funderade 2 sekunder, sedan suckade jag och sa: ”Det är ingen idé…”. Skillnaden mellan det nuvarande och det nya kortet är att jag inte längre är överviktig utan fet. ”Om någon har sett denna kortklippta, feta kvinna på 49 år, med stirrande blick ring omedelbart 112!” Kinderna hänger, hakorna har förökat sig, ögonen är nedåtvinklade liksom mungiporna plus att hyn är osminkat flammig. Det slog mig att jag är väldigt lik mig själv som liten där allt hänger och är fördubblat, ledsna ögon och tjurig mun.
Här är jag ca 5 månader. Tjock och butter och tiderna är inte gladare så här 50 år senare. Det var kanske gullgt då, men det är det inte nu.
