Allmänt | Mitt liv i ord

#Blogg 100 del 101

Ett postorderföretag är inte bättre än dess kundtjänst. Företaget kan ha ett brett sortiment, låga priser, medlemsförmåner, sjukt snabba leveranser och enkelt retursystem, men hur fungerar kundtjänsten när det blir fel? Följande kortfattade historia handlar om Tretti.se.

Jag beställde en vattenflaska och en vattenkokare. Jag fick en vattenflaska och en Babyliss Volume Curler. Whaaat? Jag gick in på deras hemsida och fyllde i kontaktformuläret. “Jag beställde en vattenkokare, men fick en BVC. Hur gör jag?” Kort och koncist utan möjlighet att missuppfatta. Det var förra tisdagen. Tystnad. Ett mejl skickades på fredagen. Svar kunde väntas inom 48 timmar. Helgen kom emellan. På måndag eftermiddag, igår, kom ett svar. “Vi hjälper dig gärna med returen. Tyvärr, har flaskan utgått ur sortimentet.” ??? Goddag, yxskaft! Inte många rätt där. Nu närmade sig betalningsdax. Pär ringde kundtjänsten, men de hade stängt 30 minuter tidigare. Han ringde idag igen och hamnade som nummer 28 i telefonkön och det fungerade inte eftersom han befann sig på arbetet. Jag ringde och hamnade som nummer 28 i telefonkön ca 13.20 idag. Jag åt lunch och tittade på “Once upon a time” medan den inspelade rösten räknade ned med en plats i taget. Lustigt nog hoppade den över nummer 13. Vidskeplighet? Klockan 14.10 kom jag fram dvs. efter 50 minuter. Jag hade mobilen med hörlurar och handsfree-funktion, så jag kunde sysselsätta mig medan jag väntade, men 50 minuter är inte acceptabelt.

Jag var ganska sur och mycket bestämd när jag tog plats i telefonkön. “Nu jäklar ska jag få mänskan att lyssna på mig! Jag tänker inte bli bortkollrad med servicefientliga argument i stil med ‘var god använd kontaktformuläret’! ‘Om det gäller felleverans skulle du ha tryckt på 3 i tillvalsmenyn och inte 1.’ “. Jag presenterade mig och sa kortfattat att det gällde en felleverans. Hon var ingen gröngöling utan lugn och trevlig och visste precis hur hon skulle göra samtidigt som hon bad om ursäkt mer än en gång. Jag tillhör de fås skara som inte blir tillfredsställd av att skälla ut servicemänniskor när de försöker göra sitt arbete och blev därför inte besviken när konflikten uteblev, men hjärnan behövde några extra sekunder att ställa om sig. Blir jag bemött med respekt och vänlighet reagerar jag med respekt och vänlighet. Hon bad om ursäkt för att Tretti.se hade gjort fel och hon rättade till det och hon erbjöd kompensation. Just nu har de 10% rabatt på hela sortimentet och trots att jag inte gjorde en ny beställning fick jag rabatten och ytterligare 5%. Betalningsdatumet flyttades 2 veckor framåt i tiden och returfrakten står Tretti.se för. “Kan jag göra något mer?”, frågade hon och jag hann tänka att om jag tillhörde de som älskar att gapa och skrika när de känner sig kränkta till följd av en felleverans hade jag förmodligen försökt att mjölka erbjudandet ytterligare. Det gjorde jag inte. Varför skulle jag göra det? Jag är inte girig. Jag tackade henne för ett vänligt bemötande (jajamänsan, jag använde de högtravande orden!) och sedan var samtalet slut. Det är skönt när ens farhågor inte besannas även om det inte handlar om värre saker än dålig service. Jag kan ändå inte låta bli att undra om Tretti.se alltid har den här sortens problem eller om det är något tillfälligt som kundtjänsten har gjorts medveten om och fått anvisning om att kompensera? Nu återstår att se om den väntade vattenkokaren är den jag har beställt.

#Blogg 100 del 97

Jag har 2 favoritstunder varje dag. Det är samma 2 stunder. Den ena pågår mellan halv 19 och 20. Det är då jag tar med mig tebrickan in i vardagsrummet, tänder de 3 blockljusen och eventuellt golvlampan och sätter mig för att läsa och dricka te. I 1,5 timme råder tystnad och ro. Endorfiner. Sedan jag började med teläsningen, som jag kallar den, har den övergått från att ha skimrat av nyhetens behag till att vara nödvändig. De kvällar som jag hoppar över teläsningen är jag rastlös och otillfredsställd.

Den andra stunden påbörjas vid halv 22 när jag tar min Stilnoct. Rent psykologiskt infinner sig ett lugn som kanske skulle infinna sig även om det var ett sockerpiller. Det dröjer mellan en halv och 2 timmar innan jag verkligen känner av den och när den effekten kommer har den endorfiner med sig i bagaget precis som teläsningen. Ett lugn som kommer sig av att jag försäkras om att få minst 6 timmars sammanhängande sömn. En sömn som är livsviktig för mig.

I skrivandets stund har jag fått läsandet tillfredsställt och om en halv timme kommer den mentala vilan.

#Blogg 100 del 96

Det har passerat 3 lördagar sedan senaste städningen, så det var dax igen. Badrummet och köket är jobbigast därför att det är i de rummen jag alltid får gnugga & gnida. I badrummet fick jag lite skjuts i gnuggandet & gnidandet med hjälp av Cillit Bang som jag tipsades om av Cecilia. Jag tog mig friheten att strunta i att Cillit Bang förmodligen är miljö-o-vänligt för det måste det vara eftersom det är så effektivt. Jävlar i min lilla låda – det fungerade! De gula beläggningarna som anser att de har förtur på kakelplattorna inne vid hörnhyllan och badkaret fick se sig besegrade. Ändå tog jag inte i för kung och fosterland, så de resterande kolonierna av gul beläggning bör huka sig … Moooahahaha!

Medan jag roterade soffdynorna och fluffade upp ryggditona kom jag ihåg kuddarna jag köpte på IKEA förra året och som är ljusare, lättare och lite vårigare. Dax att byta. Sagt och gjort!

Framåt 15-tiden när jag kunde ana slutet av städningen slog träningsvärken till. Som alltid ungefär 1 dygn efter genomfört pass. Jag var över huvud taget trött i kroppen, men träningsvärken blev spiken i kistan och det var tur att den inte kom förrän mot slutet.

Det finns 2 maträtter som aldrig blir goda som hemlagade: lasagne och pizza. Tills idag. Pär lagade lasagne till middag och den var sååååå god! Mustig kryddning av köttfärsen, mjuka lasagneplattor och härligt såsig. Äppelpaj med vaniljvisp till efterrätt. Och den extra kryddan på hela anrättningen var att jag inte behövde diska. De lördagar som jag tillbringar med att städa behöver jag inte diska. Halleluja!

#Blogg 100 del 92

Egentligen är jag för trött för att hitta på något att blogga om, men eftersom jag är med i #Blogg 100 har jag skrivit upp några alternativ och jag var beredd att norpa ur det förrådet tills jag läste Hanna Hellquists krönika på DN.se om inställningen till ammande mammor som är så oerhört förlegad att jag inte fattar att hon beskriver en situation på 2010-talet.

Jag var förstågångsmamma 1993 (det visade sig bli enda-gångs-mamma, men det hör egentligen inte hit) och var precis så osäker som föräldrar till första barnet helt naturligt är. Amningen fungerade hyfsat för mig, men Elin fick inte i sig tillräckligt och ville därför äta 2 gånger i timmen dygnet runt. Jag tyckte inte om att amma och jag var djupt deprimerad både pga. depressiva anlag och förlossning. Det fungerade inte. Situationen var olidlig för oss alla 3 precis som den var för Hanna Hellquists väninna. Vi hade ingen hjälp av min mamma. Svärmor tyckte inte att vi skulle ge ersättning (det visade sig senare att hon grundande sin åsikt på 1960-talets ersättning med allt vad det innebar av dåligt konstruerade flaskor och nappar). BVC var värdelös och då menar jag verkligen värdelös, när problemen sträckte sig utanför Elins längd och vikt (de gjorde nytta endast när förutsättningarna matchade idyllföreställningen). Den som hjälpte oss var barnmorskan hos den klinik vi gick till fram till förlossningen. Vid ett uppföljningsbesök när Elin var ca 1 månad beordrade hon oss att köpa Semper ersättning på vägen hem. Inga betänkligheter. Nu handlade om hela familjens hälsa. Vi gjorde som hon sa. Elin fick sin första flaskmåltid och det var Pär som gav henne den och lugnet infann sig.

Jag har aldrig hört en pappa insistera på amning. Det är alltid mammorna som likt hyenor kastar sig över icke-ammande mammor i syfte att framställa de som mindre kvinnliga, mindre moderliga, mindre omhändertagande, kort sagt abnorma. Kvinnor har alltid varit kvinnors värsta fiender. Ingen solidaritet så lång ögat når. Man känner sig oftast hotad av det man inte förstår eller när någon visar upp en sida eller ett karaktärsdrag eller uttalar en åsikt som man själv har, men inte vågar stå för. En kvinnas bröst är inte till för enbart sex. I samband med graviditet och förlossning blir brösten en källa till näring, men man ska inte ta för givet att varenda kvinna tycker om att amma. Jag gjorde inte det. Jag skäms inte för det. Nu ställer jag frågan: hur många av alla dessa ersättningsföraktande mammor tycker om att amma? Ärligt? Jag säger inte att det är ett under att någon tycker om att amma. Jag säger att vi kvinnor måste acceptera att det finns båda sorter och att det inte på minsta vis är avgörande för vilken sorts mamma man blir. På vilket sätt är det bättre att amma en unge fram till inskolningen på dagis för att sedan låta denna unge vara på dagis till klockan 18 varje dag för att man själv måste arbeta häcken av sig för att kunna betala det där fina huset man tycker att ens barn ska få växa upp i? Vad händer då med den viktiga anknytningen som alla ammande har som sitt främsta argument mot flaskmatning?

Det finns 3 oerhörda fördelar med flaskmatning: ungen blir mätt, pappan får möjlighet att vara med från början med annat än blöjbyte och mamman får en möjlighet att vila. Vad gäller min egen dotter som nu har fyllt 22 år har hon en nära relation till sin pappa och till mig, hon är inte allergisk mot något (medan både Pär och jag lider av pollenallergi), hon har inte varit mer förkyld än någon annan unge och hon är allt annat än dum i huvudet. I rest my case, ladies and gentlemen!

#Blogg 100 del 91

Tulpansäsongen är över. Jag sörjer. I brist på tulpaner köpte jag rosor som jag vet förmodligen har vissnat om 2 dagar, men de är väldigt fina nu.

3 vita krukor bland alla svarta. Den till höger köpte jag idag. De är så vansinnigt fina alla 3 att de får stå i centrum i främsta raden med orkidéer.

#Blogg 100 del 88

En låg dag. Knappt 10 grader och tunga regnmoln som trycker över mitt paradis och släpper ifrån sig en skur då och då. Igår var jag igång mer än vanligt och framåt 20-tiden gjorde jag inget annat än gäspade. Därför trodde jag att sömntabletten skulle slå hårt – för det är så den knäppa saken fungerar, den slår hårt när jag är trött i stället för när jag behöver den – så döm om min förvåning när jag kan summera den gångna natten som usel. Jag vaknade första gången vid 1 och trodde att jag hade sovit hela natten. Sedan vid 3, 5 och 6 och klockan 8 skulle marsvinen serveras frukostgrönsaker. Uäh! Jag hasade runt någon timme medan jag åt min youghurt och funderade på om jag skulle promenera eller ta en vilodag. Jag valde vilodag och lade diverse kuddar till rätta i soffan, vecklade ut min pälsiga filt från Lagerhaus, aktiverade sömnstoppet i Storytel-appen och lade mig tillrätta. Jag sov, mer eller mindre gott, till halv 13 och det tolkade jag som att vilodag var det rätta valet. Jag är seg i huv’et och jag hade jäkligt svårt att hänga med i “The good wife”. Orkidéerna har fått extra omvårdnad i form av avtorkning av bladen och bortknipsande av förtorkade gamla stänglar. Det är fullt ös hos mina älskade orkidéer! 2 av dem har både 1 och 2 nya stänglar på g och även 2 av dem som blommar har nya stänglar på g, så jag är en ganska mallig orkidémamma. Tvättmaskinen får jobba idag och det är tur att det inte är mycket tvätt för maskinen som jag startade vid 8 blev stående till halv 13 och då hade den inte centrifugerat. Sedan körde jag en kvick-tvätt och den centrifugerade inte (och det är, tyvärr, inget nytt eller ovanligt, bara irriterande), men efter att jag hade tvingat den till centrifugering ställde jag inte in programmet för nästa tvätt utan startade bara maskinen och det dröjde 7 minuter innan jag reagerade på att maskinen började med att centrifugera… Segheten i huv’et tar sig många uttryck t.ex. ett sånt här oinspirerat inlägg om ingenting. Det blir nog bättre i morgon.

#Blogg 100 del 81

En pakethämtarpromenad på 25 minuter plus 35 minuter med MBT-skor. Ett stort paket från Zalando som var bängligt och krävde fler pauser. Innehållet bestod av enbart väskor! Mitt DNA innehåller en gen som jag inte vet vem jag fått den ifrån, men jag vet att jag har fört den vidare till Elin – väskgenen. Genen har en del-gen som heter plånboksgenen. Väskgenen tar sig uttryck i att jag aldrig hittar den ultimata väskan. Jag behöver alltid en väska som är större eller mindre eller i en annan färg eller med fler fack eller med färre fack eller så saknar den bärrem eller så skulle den vara snyggare utan bärrem. Det är samma sak med plånböcker bortsett från bärremmarna då. Nackdelen med ständiga plånboksköp är att de förblir tomma eftersom mina pengar är slut. Hehe. Den 10 senaste åren har jag betvingat väskgenen. Sedan jag slutade arbeta har jag inte haft samma behov av väskor och plånböckerna har minskat i storlek så att jag kan ha den i fickan eftersom jag sällan använder väska. Men i torsdags gick jag in på Zalando. Jag minns inte varför. Det finns allt möjligt där, men väskgenen fick mig att kika runt bland väskor. Och plånböcker. Jag hittade såååå många snygga väskor. Snålvattnet rann till och plötsligt började jag samla ihop dem i en önskelista. Det blev 19 stycken inklusive en plånbok. Sen gjorde jag inte mer den kvällen. Jag ville ha en ny ryggsäck. Jag har en skinnryggsäck som jag köpte i Italien för 10 år sedan, men den är så stel och otrevlig. Den svarta, lilla väskan är sliten… Och så behöver jag en mellanstor väska som är lite plattare. Jag har mina nöjespengar och i nuläget har jag alla böcker och filmer jag behöver och det är länge sedan jag köpte väskor. Väldigt länge. Mer än ett år. På fredagen mätte jag de väskor jag använder mest och loggade in på önskelistan igen. Jag rensade bort flera stycken i första omgången. Sedan några till. Till slut låg en ryggsäck, en liten väska, en mellanstor, platt väska och en plånbok i kundvagnen och jag klickade på “Bekräfta beställning”. Idag hämtade jag dem.

En blå ryggsäck från Mint & Berry. Den är mjuk och följsam.

Den mellanstora, platta från Tom Tailor. Det var färgkombinationen som fick mig på fall.

Den lilla väskan från Rip Curl som är bra när endast plånboken ska med.

Plånboken är från Mint & Berry som ryggsäcken och den är dubbelt så stor som det lilla tygfodralet jag använder just nu, men jag kunde inte motstå den.

Trädet står vid ett dagis och samtidigt som blommorna är väldigt fina tycker jag synd om trädet. Aj... — Trädet står vid ett dagis och samtidigt som blommorna är väldigt fina tycker jag synd om trädet. Aj…

#Blogg 100 del 79

Går det att utfärda gubbvarning på en tant? Vid 2 tillfällen har jag beställt hörlurar från Kjell & Company och de behöver inte mer uppmuntran än så för att skicka sin katalog till mig. Gubbvarning utfärdad! Om jag är tillräckligt köpsugen hittar även jag grejer och det gjorde jag trots att jag bara bläddrade snabbt bland “Hälsa & välbefinnande”. Den här ska Pär få köpa till mig när han besöker K&C i morgon.

Den kan massera nacken och skuldrorna. Ja, tack!

Efter besöket hos diabetessköterskan försöker jag komma åt de mindre uppenbara sockerbovarna som t.ex. flingor. K-special Fruit and hazelnut eller havre-honung är väldigt goda, men jag behöver inte titta på innehållsförteckningen för att begripa att det är tack vare sockret. Hon tipsade om Havrefras och de är goda. Riktigt goda! Härligt tuggmotstånd. I fredags köpte Pär fel sort. Den innehåller jordgubbar, skivade frystorkade jordgubbar. Inte så smart sockermässigt, men jag provade och de var inte goda. Skivorna var överraskande stora och dominerade helt. Jag har inte mycket till övers för frystorkade bär. De smakar sällan någonting och den smak som dyker upp är oftast syrlig, på gränsen till sur. Pär får äta resten! Jag håller mig till de naturella.

Havrefras med frystorkade jordgubbar får tummen ner från mig.

#Blogg 100 del 78

Då var det dax att börja kravla sig upp ur den dynga jag har befunnit mig i den senaste evigheten. Inget tempo, ingen stuns. Fullt fokus på att använda magmusklerna till att hålla upp kroppen i förhoppningen att jag skulle känna mig mindre trött. Det tog 80 minuter att hasa runt Flaten. Jösses. Det måste vara nytt snigelrekord!

Varför sitta på en uteservering i stan när man kan ha det så här i stället?

Sjösatt! Den båt som legat övertäckt på mina tidigare bilder.

En selfie. Den enda selfien jag någonsin kommer att ta.

Liv och död. Sida vid sida. Ett fallet träd omringat av pigga vitsippor.

#Blogg 100 del 75

Just det här inlägget är bara till för att jag ska hålla mig kvar i #Blogg 100. Vi väntar Vårat Gäng för att fira att Pär fyllde år i onsdags och jag vet inte om jag kommer att orka skriva något i kväll.