Allmänt | Mitt liv i ord

Halvvägs

Jag var på fortsatt uselt humör när jag lade mig igår kväll, jag sov dåligt och vaknade på samma dåliga sida som jag somnade. Det här blir inte någon bra dag… Jag hade tid hos naprapaten och kom iväg som planerat. Tåget kom oxå som det skulle, men jag kom inte längre än halvvägs. När tåget skulle åka från Flemingsberg smällde det till som vid ett blixtnedslag, det blixtrade och sedan dog tåget. Det blev tyst på samma sätt som när kylen stannar vid ett strömavbrott. Det smällde en gång till. Kvinnor skrek och någon utbrast ”Det brinner!”. Jag satt kvar på min plats, suckade och lade ned boken i väskan för det gick inte att läsa i det oväsendet. En man blev teatraliskt upprörd å allas våra vägnar och ringde trafikcentralen och – mer eller mindre – skällde ut den stackars människan i andra änden. Tåget hade varit dött i mindre än 3 minuter och han gapade om att han minsann inte tänkte ta ansvar för om passagerarna började ”spontanevakuera”. När han lagt på vände han sig till alla och ingen. ”Skjut politikerna!” Jösses. Han och jag befann oss i motsatt ände av dramatiklinjen. Sedan öppnades dörrarna och alla strömmade ut. Då smällde det till en tredje gång och gnistorna yrde från taket på vagnen jag åkt i. Om jag hade varit på bättre humör och haft mer tålamod hade jag nog väntat ett tag trots att jag hade en tid att passa, men inte idag. Jag ringde AAA-kliniken och det var L som svarade. Jag sa som det var. Pendeltåget hade dött i Flemingsberg och jag ville lämna återbud för jag pallade inte med stressen som ovissheten i väntandet innebar. Jag har tid på tisdag igen. Mindre än 10 minuter efter att vi lämnat tåget norrut kom ett tåg söderut – hem – och när jag klev på det stod fortfarande det trasiga tåget kvar. Skit samma. Det luktade bränt om det här tåget oxå och det lät inte friskt… När jag kom hem var jag leds och visste inte vad jag skulle göra. Klockan var inte ens 10. Jag skulle kunna städa buren och på så sätt kunna somna i soffan efter lunch. Blä. Fila naglarna? Blä. Stryka underläggen. Blä. Det blev soffan. En ljudbok och patiens i mobilen. Jag grät lite. Allt var skit. Sedan somnade jag. Sova

Varför kan de j***a maskinerna inte bara fungera?!

Jag är officiellt kräkleds. Igen. Tvättmaskinen är död. Reparatören utfärdade dödsattest till följd av trasig motor och möjligen även trasigt strömkort. Ett kostsamt moment 22 uppstod. Han kunde byta motorn (men han hade naturligtvis ingen sådan med sig = fördröjning) och det skulle inte bli så dyrt och chansa på att strömkortet fungerade, men om strömkortet lik förbannat var dött det oxå skulle det bli dyrt, över 3000 pix. Jag hade redan varit utan tvättmaskin i drygt 3 veckor, så för mig blev valet enkelt: ny maskin. Dagens reparatör T konstaterade att den föregående reparationen var slarvigt gjord. Den reparatören, X, borde ha kollat motorn och inte bara bytt slangen. Vi har även haft otur med vår maskin eftersom motorn definitivt brukar hålla längre än 6 år.

Det som gör mig så kräkleds är inte vare sig T:s eller ens slarvpelle X:s fel utan Pärs. När tvättmaskinen dog för 3 veckor sedan antog jag inte per automatik att det var ett fel från reparatör X:s sida. Jag kände på mig att det var allvarligare än så. Jag tjatade på Pär om att vi skulle köpa en ny maskin pronto, men det gick han inte med på. Han har fått springa in och ut hos vår granne 2 helger i rad när vi har lånat hennes maskin och han kommer att få göra det den här helgen oxå och då tvättar vi ändå bara det nödvändigaste. Därför är jag kräkleds. Eftersom jag oftast tycker att det är så satans jobbigt att vakna och andas dag efter dag vill jag bara att de jävla maskinerna ska fungera!!

Reparatör T flyttade upp Cylindas servicenivå ett par pinnhål genom att inte ta betalt för dagens utfärdande av dödsattesten. Dessutom kom han inte förrän 5 över 11 (jag var tvungen att ringa och fråga vart han tagit vägen eftersom tidsspannet var 8-11). Visserligen hade jag ingen som helst tid att passa, men det betyder inte att jag tycker om att vänta för att sedan bli besviken. En timme efter att han gått ringde han mig och sa att om jag valde att köpa en Cylinda (och det är ju det enklaste eftersom den då passar ihop med tumlaren) och skickade in kvittot till dem så kommer de att dra av hela summan från föregående reparation (ca 2400 kr). Det gillar jag!

Med hjälp av Pricerunner hittade jag en enda möjlig återförsäljare av Sverigetvätten N som inkluderade leverans, installation och bortforsling av den trasiga och det var hos Mediamarkt, så jag beställde en ny maskin på nätet. Tyvärr, är luckan vänsterhängd och går inte att hänga om, men det skiter jag i. Nu gäller det bara att de kan leverera den före onsdag, så att Pär kan ta emot den och jag slipper avboka ett behövligt besök hos Rosie. Med tanke på hur det mesta klaffar nu för tiden…

13 graders skillnad

Det var 29 grader som mest idag och jag har svettats som en gris eftersom jag har städat. Jag tänkte som så att jag städar idag, trots hettan, för det ska bli svalare imorgon och då kan jag gå ut igen. Sagt och gjort! Det blev en basstädning, ingen extra uppgift, men det är väldigt rent och fräscht. Dessutom var det dax att byta lakan. Vid 15 hördes åskan på avstånd. Halleluja – nu sjunker temperaturen! Den mullrade på i 3 timmar – AJ LAV IT! – och vid halv 18 kom regnet. Det välsignade regnet! Temperaturen har sjunkit med 13 grader till mänskliga 16. Luften är fräsch och det går att andas. Visserligen är badrummet glänsande rent, men det står 5 knökfulla pappkassar med sorterad tvätt där inne och det ger mig ångest varje gång jag går in dit. Reparatören kommer inte förrän den 15:e!!! Så jäkla dåligt!!! Vi ska fråga vår granne inunder om vi kan låna hennes maskin. Den Bosch som vi köpte i samband med att vi flyttade in höll i 11 år. Sedan köpte vi Cylinda som klappade ihop redan efter 6 år och igen efter 3 veckor. Svensk kvalitét, my ass!

Promenad och handtvätt

En 60 minuters promenad som inte tillhörde en av de bästa. Blä! Tvättmaskinen gick sönder igen, bara 3 veckor och 4 dagar efter reparationen. Dubbel-blä!! Räkningen kom först i förrgår och jag kan inte påstå att jag har lust att betala den… Den sista tvätten, några småsaker i vitt 40 grader, fick jag handtvätta.

Spik i nacken

Igår kväll representerade jag vår familj på föreningens årsstämma. Det är mååånga år sedan jag var på stämman senast eftersom Pär har mer ork att hantera sånt, men nu var han i Göteborg. Den höll på i 2 timmar och jag har förstått av mer erfarna medlemmar att det var löjligt länge. Vi röstade igenom en höjning av arvodet för styrelsemedlemmarna. Jag röstade för. Pär har varit med i styrelsen både som ordförande, sekreterare och suppleant och jag vet hur otroligt mycket tid och engagemang det krävs. Därför hade jag svårt att förstå hur man kan rösta emot samtidigt som man inte är villig att själv vara med. ”Sänk avgifterna!” är det enda som hörs. Vi har bott här i 17 år till sommaren och föreningen har inte höjt avgifterna en enda gång medan värdet på lägenheterna har mångdubblats. Det blir samma argument när styrelsen väljer att göra en extra amortering på föreningens lån. ”Sänk avgifterna – det är det första man kollar som köpare!” Kortsiktigt och girigt sätt att tänka. Det blev en sluten omröstning med lappar när vi skulle välja styrelse vilket ledde till att några ur den sittande styrelsen – som gått med på att vara med i valberedningens nya förslag – ändå hoppade av. Så barnsligt! Tjurigt på sandlådenivå. Det behövdes förslag från valberedningen där och då och Pär valdes in som sekreterare i sin frånvaro. Han var beredd på det. Sen har vi ständigt pågående planer för gårdsplanen och föreningen har fått ett förslag från en trädgårdsarkitekt som bl.a. innebär att ett ~~enormt~~ stort trädäck skulle byggas som en gemensam uteplats utöver grillplatsen. Gud ske lov röstades förslaget ned med övervägande majoritet! Vi har en unik, gammal naturtomt med klippor, granar och bärbuskar som vi ska vara rädda om. Att bygga ett trädäck kräver att en av klipporna sprängs bort. Nej, nej, nej!! Det skulle bli en tillrättalagd park med en stor träyta som måste underhållas vilket medlemmarna skulle få göra. Så fort mötet var slut gick jag hem. Huvudvärken lurade och när jag kommit ut och började gå kändes det som jag fick en spik i nacken. Spänningsvärk från helvetet! Det var ingen överraskning eftersom hela veckan har varit jobbig och jag gruvat mig för stämman, men det gjorde så ont att jag bokstavligt talat vacklade och mådde illa. 2 Treo slipade av det värsta plus många olika rörelser. Jag hade planerat att sova bort förmiddagen idag, men jag vaknade kvart över 7 och hade tydligen sovit färdigt. Whaaat … Huvudvärken var kvar och det var jag beredd på. Det bultade och dunkade i nacken så fort jag rörde mig. Ju värre bultande desto mer spände jag mig, så det var omöjligt att bryta den onda cirkeln. 2 Treo, lite youghurt och en kanna te och sedan en lång, spa-dusch med ansiktsmask, hårinpackning, kroppsskrubb och maximal insmörjning. Det var ljuvligt! Jag sov en stund på eftermiddagen, men huvudvärken höll mig fortfarande sällskap. När vi åt middag tog jag 2 Naproxen och de hade bättre effekt. Ögonen har varit extra irriterade idag och jag har redan maxat dosen av ögondroppar, men det räcker nog inte. Förra året köpte jag en sovmask och det är åter i tjänst.

Tillfreds

Det glänser och skiner. Dammråttorna är borta tillsammans med gruset och det doftar fräscht av rengöringsmedel. Eftersom jag är ensam hemma ligger allt kvar där jag har lagt det. Det råder ordning och med ordning kommer lugnet.

Att våga låta bli att vara misstänksam

Har ni tänkt på vilken låg status begrepp som naiv och godtrogen har? De har blivit synonymer till idiot. Vem vill bli klassad som idiot? Inte jag, men för att slippa undan det måste jag bli mer misstänksam, visa större misstro och vara skeptisk och ifrågasättande till allt. Det är slitigt och det får mig att må dåligt. Jag blir deprimerad av att vara negativ. Duh! Jag vill vara positiv och ha tilltro till mina närmaste medmänniskor (även om jag inte har det till Människan).

Igår eftermiddag ringde 2 unga killar på dörren. De representerade Oxfam och raggade bidragsgivare som vill skänka pengar för att fler familjer Långt Borta ska få rent dricksvatten. De hade neongröna västar med Oxfam tvärs över bröstet och de hade ID-brickor och de hade massor av information. Mitt misstänksamma introverta jag ville säga att jag inte var intresserad, men hjärnan kortslöt sig och jag fick inte fram ett ljud och det utnyttjade den ene killen genom att prata på. Just igår hade jag turen att Pär var hemma och hans hjärna fungerade och medan han ställde frågor lyssnade jag. Det slutade med att killarna satt i vårt kök medan Pär försedde de med de nödvändiga uppgifterna för bidrag via autogiro. Mitt misstänksamma jag som inte vill bli kallad för idiot funderade på om jag inte borde fota deras ID-brickor med mobilen uti fall att och ”Pratar den andre killen alltid så där otroligt mycket för att distrahera?!”. Varken Pär eller jag kände dåliga vibbar, men om vi trots allt blev lurade, så tar vi den smällen. De är alla oärliga typer i legitima uniformer som sabbar för alla de som faktiskt är ärliga. ”Du läser väl tidningarna? De bryter sig in och rånar gamlingar hela tiden!” Jag kan helt ärligt säga att om jag hade varit ensam hemma hade jag inte släppt in dem. Idiot eller ej.

Samma dilemma uppstod när jag var tvungen att beställa reparation av tvättmaskinen (6 år gammal, 5 års garanti – meh!). Den sjukskrev sig för en vecka sedan och det var ingen överraskning. Den hade visat tecken på utbrändhet ett bra tag genom att inte orka centrifugera eller tömma ut vattnet. De paranoida tankarna gällade herr Reparatör tog sig uttryck i om jag skulle kräva att få se ID-handling innan jag släppte in honom och om jag skulle undvika att avslöja att jag var ensam med stort E (Pär har åkt till Öland och Elin bor hos Robin). ”Oj, ett sms från MIN MAN som kommer hem på lunch om 10 minuter och oj, igen – han har med sig VÅR DOTTER!” Jag skulle ta en kurs i självförsvar om det inte var för att jag är så introvert att jag hellre tampas med bovarna själv (jag har ju 2 marsvin med vassa tänder och klor) än konfronteras med en grupp människor. 20 över 11 ringde herr Reparatör på dörren och sa: ”Tvättmaskin?”. Han presenterade sig inte utan klev på och raka vägen in i badrummet, försäkrade sig om att han hade fattat vad felet var och så satte han igång. Det tog 1,5 timme med liten assistans från mig. Diagnosen blev inte utbrändhet utan förstoppning. Avlagringar, förmodligen bestående av hö och marsvinspäls hade korkat igen slangen så till den milda grad att han fick byta den helt. ”Nu ska den fungera igen.”, sa han innan han samlade ihop sina verktyg och den gamla slangen och gick lika tvärt som han kom. Det kommer en faktura, men jag hann inte fråga på hur mycket. Jag hann heller inte fråga var i maskinen han hittade 3 av Elins små, vita strumpor som har varit efterlysta i evigheter och som låg kvar på badrumsgolvet täckta av ingrodda dammtussar. Det är ingen myt att tvättmaskinen äter strumpor, men det krävs en obduktion för att få tillbaka dem.

Jag har tvättat 3 maskiner, så den fungerar och är åter i aktiv tjänst!

Galapagos och MoS

En riktigt bra dag för mig är en som jag inte har några förväntningar på, men som visar sig bli himla trevlig där allt flyter och klickar och helt enkelt fungerar. Idag var en sån dag. Vi åkte hemifrån klockan 13 och körde först hem till Robin där vi släppte av Elin och Selma. Sedan fortsatte Pär och jag till Naturhistoriska där vi hade köpt biljetter till en film om Galapagos på Cosmonova. Den var i 3D, så vi fick låna glasögon som visade sig vara rejäla doningar och fjärran från den pappvariant med grön plast för höger öga och röd plast för vänster. Det var så läckert och mycket intressant! Galapagos-öarna är så pass isolerade att det har utvecklats helt nya arter. En skrakfågel där vingarna har krympt och inte längre fungerar att flyga med samtidigt som kroppen har blivit tyngre och spolformad för att den ska kunna simma under vattnet. En pingvinart som förirrat sig från sydpolen och för att klara sig i det varma klimatet har krympt till halva storleken. Förutom sälar verkar det inte finnas däggdjur där. Måtte människan aldrig förstöra de öarna!

Sedan åkte vi till Mall of Scandinavia i Solna. Det positiva först: det var snyggt, väldigt snyggt. Och fräscht (Gallerian och Skäris kan slänga sig i väggen!). Garaget var målat i sektioner av orange, ljusgrönt och rosa – jag gillar färg! – med roliga prickar i olika storlekar. Toaletterna var fräscha, rymliga och gratis. Vi åt middag på Indian Garden (Chicken Tikka och nan-bröd) och det var väldigt gott. Lindt har en egen affär där jag plockade ihop en påse med mina favoriter bland deras chokladkulor. På Hemtex gjorde vi fyndet med stort F i form av rabatter på sammanlagt 1400 kr när vi köpte ett nytt täcke och 2 nya kuddar till mig. Det tunna, svala duntäcket var prissänkt med en tusing och kuddarna var 2 för 1. Det negativa: det är sinnessjukt!!! Så stort och allt med syftet att spendera pengar. Det kan omöjligt finnas behov för ännu en galleria! De har öppet till 20 varenda jäkla dag, till och med idag (Valborg) och ännu hemskare i morgon, 1:a maj. Det kändes så amerikanskt äckelvräkigt och gjorde mig beklämd. Det tar ca 45 minuter att åka dit, så det lär inte bli alltför ofta.

#mernätkärlek

Jag provade att ha en andra blogg på Blogg.se, men efter ett par veckor kände jag att jag inte hör hemma där. De populäraste inläggen har alla varit utan substans med betoning på foton. Jag tog bort bloggen igen, men jag hann med att se en efterlysning från mysafety.se som letade efter bloggare som vill prova på deras försäkring av ID-skydd gratis i 1 år. Eftersom jag har blivit misstänksam med åren kollade jag runt – amatörmässigt – på nätet efter negativa skriverier om mysafety.se, men jag hittade inga. Jag anmälde min blogg, Mitt liv i ord, och tänkte inte mer på det. Idag kom det ett makalöst silverglänsande vadderat kuvert med ett brev som förklarade att jag nu har en gratis försäkring som ska hjälpa mig att bl. a. hålla nättrollen stången. Den skulle ha varit bra att ha när jag skrev inlägget ”Minerad mark” i min gamla blogg…

Jag fick en liten present med brevet... — Jag fick en liten present med brevet…

... med ett tangentbord av choklad!! — … med ett tangentbord av choklad!!

En putsduk till skärmen på min riktiga chokladfria laptop.

Allt är värt ett försök!

Snobben skriva

Man ska aldrig säga aldrig

”De är så förbenat fula! Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig att släppa in såna över min tröskel!” Jag står för det uttalandet, men jag är inte bara gapig och kategorisk, jag är människa oxå och som människa har jag rätt att ändra mig. Det handlar om Foppa-toffeln eller Crocs som originalet heter. Jag har släppt in ett par kornblå Crocs över min tröskel. De är sköna. Väldigt sköna. Jag köpte ett par till Pär i födelsedagspresent och passade på att köpa till mig själv oxå. Senaste gången jag städade fick jag så himla ont i fötterna av Scholl-tofflorna som kändes hårda och stumma, särskilt under hälen och det ständiga hotet om The Return of the Hälsporre. Det finns undersökningar som visar att Crocsen är bra när man vill hålla hälsporren stången, så vad väntade jag på?

Crocs