Kategori: Allmänt

Dyra benövningar

Återbesök hos sjukgymnast TI. Jag var inställd på ett kort besök och så blev det. En kvart kanske. Han hade knåpat ihop några stärkande övningar och vi gick igenom dem och sedan fick jag betala 200 pix. Häpp! ”Nu tänker inte jag göra något mer med dig”, förklarade han. Det är lugnt, tänkte jag och kände mig tacksam över att det inte är något egentligt fel på knäna. Jag fick hans kort om jag behöver mer hjälp.

På vägen tillbaka till Centralen besökte jag ett apotek och så fyllde jag på te-förrådet hos Tehuset.

På tåget till Stockholm satt en kvinna och en man och pratade med varandra på engelska. Jag försökte läsa på svenska. Det gick så där. Öronen drogs hela tiden till deras samtal, men jag lyckades inte snappa upp så mycket. Hon verkade vara en kul typ för han skrattade ofta. Han såg bra ut, i 30-års-åldern. Hon var äldre. Jag satt där i min knallröda vinterjacka och kände mig som en spärrballong och det är väl inte helt orimligt att de såg mig. När alla reste sig för att kliva av på Centralen kom jag i jämnhöjd med det pratande paret och nu hörde jag tydligt vad de pratade om. ”You don’t like fat people?”, frågade kvinnan. Han svarade nekande. ”But you have a fat wife?” Han nickade. *mummelmummel* ”But you sleep with her?” Han skakade på huvudet. ”That’s crazy! Just crazy!” och när hon sa de orden möttes våra blickar. Hon hajade till, gav honom en hastig blick och skyndade ut. Kanske är jag paranoid, men jag fick för mig att de diskuterade tjockisar eftersom de sett mig. Han blev genast mycket mindre snygg.

Positivitet och Tacksamhet har semester

Positivitet och Tacksamhet har semester. På obestämd tid. Vikarierna heter Ångest och Meningslöshet. Nu blir det åka av!

Jag är så satans leds!!! Enligt hypnosen ”kommer jag snart att märka hur mina mått krymper”. Jaha. Hur snart är snart? Efter 2 veckor märker jag bara en viss skillnad i mitt sätt att tänka och jag dricker en jävla massa vatten och springer på toaletten så ofta att det börjar kännas löjligt. Det blir inga ”dagliga promenader” eftersom jag har ont i knäna men mest i vristerna. Pär tittar på mig som om ”Suck. Idel ursäkter!”.

Jag avskyr människor mer och mer och orkar snart inte vara ute bland folk. De gapar och skriker, stressar och trängs, hänger med näsan över mobilen, luktar vitlök och tigger. Jag orkar knappt med min egen familj. Jag vill bara vara ifred, i soffan, med en kanna te, böcker och min mobil. Bibbi och Selma kan få hälsa på för de kräver inget av mig. Jag drar mig undan mer och mer för det är enklare än att försöka träna upp min tolerans. Jag drar mig undan mer och mer eftersom jag verkligen inte tycker om eller trivs med mig själv. Jag hatar att släpa runt på den här feta kroppen!!! Jag drar mig undan mer och mer för när jag inte tycker om mig själv tenderar jag att bli spydig, nästan elak och då tycker jag ännu mindre om mig själv utöver att jag får andra att oxå må dåligt. Det är sån jag är: jag mår hellre dåligt själv än att behöva ta hand om någon annan.

Jag är leds på att behöva ge mig själv en klapp på axeln i brist på annan respons och uppmuntran. Jag vill ha, jag behöver erkännande för hur mycket jag försöker både att hålla näsan över vattenytan och den satans kampen mot vikten. Jag tror på devisen att behandla andra som jag själv vill bli behandlad, så jag uppmuntrar, drar ned på spydigheter, nappar inte på störande kommentarer, jag gnäller och tjatar mindre (jag tiger och gör det det själv i stället). När vi träffar Vårat Gäng är det aldrig någon som frågar om mig. Aldrig och då överdriver jag inte! Den ende som frågar mig om något är min svåger och det handlar alltid om min hälsporre eftersom han oxå har haft problem med det.

Eftersom det är Ångest och Hopplöshet som sitter vid rodret saknar jag möjlighet att komma på hur jag ska göra för att må bättre. De vanliga knepen fungerar inte.

Depression

Hur är det möjligt?!

Harmageddon. Ragnarök. Världens undergång. Nostradamus. Titanic. Jag drömde faktiskt om något Titanic-relaterat inatt och man behöver inte någon drömexpert för att begripa varför. Jag lade mig med hopp om att Hillary Clinton skulle klara det, men vaknade till Donald Trump som president i USA. Undergångsstämning. Jag förstår inte. Hur är det möjligt?! Trump i väster. Putin i öster och längre ned i Europa finns IS. Putin har skaffat sig makt på odemokratiska vägar. Trump har fått makt på demokratiska vägar. Båda är lika otäcka. Trump är så okunnig att det läskigt och Putin är enbart läskig. Jag trodde att amerikanerna var ett intelligent folk, men att de är så sugna på förändring för förändringens skull att de väljer en rasistisk, sexistisk, makthungrig, arrogant och okunnig människa till ledare för sitt land säger egentligen mer om dem än om den nya presidenten. Människor som Donald Trump och för all del Hillary Clinton som vill ha makt, som strävar efter makt, ska inte få makt. De är absolut minst lämpade för det. Makt förutsätter ödmjukhet, som i och för sig är väldigt oamerikanskt och vill man ha makt saknar man ödmjukhet. Begriper amerikanerna vad de har ställt till med??!!  Vet ni vad min första tanke var när jag vaknade i morse? Om det blir världskrig kommer jag att begå självmord innan jag blir lidande av det. Vilket jävla sätt att börja en dag.

Hur är det möjligt?! Det är november. Sverige ligger på norra halvklotet. Årstiden heter vinter. SMHI har varnat för snöfall, till och med kraftigt snöfall i en dryg vecka. Ändå blir det snökaos. Skolorna stänger. Hur är det möjligt?! Här i Rönninge har vi fått ca 10 cm snö och det räcker för att bussarna ska bli stående. I Kiruna är 10 cm snö som en fis i rymden. Snöröjarna har blivit tagna på sängen. Igen. Stockholms innerstad är bokstavligt talat insnöad. Lastbilar och bussar behöver inte dubbdäck före 1 december trots att det inte är så jävla märkligt om snön kommer redan i november, så de blir stående eller hamnar på sniskan över vägarna och stoppar upp all annan trafik. Och så alla snöanalfabeter som bor i den här delen av Sverige… Snofsiga dunjackor, pälsmössor som hör hemma i Ryssland och vinterkängor som tål allt från duggregn till 30 minusgrader – de använder paraply när det snöar. Jamenhärreguuuuud…. Ut i snön med er! Använd apostlahästarna. Låt det ta tid att ta sig fram, så slipper ni ta er till gymmet för att springa på löpbandet som en annan hamster i ett hjul. Ta fram skidorna och börja träna för Vasaloppet. Var inte såna mähän!

Träd 31

Vinterjacka, nålar och nyp

SMHI:s prognos att gårdagens vansinniga ösregn skulle övergå i blötsnö till idag stämde väldigt bra. Den 2 november blev premiär för vinterjackan. Den satt inte fel för det droppade, snöade och blåste. Det var moddigt och småhalt (tyckte jag, men jag är ju paniskt rädd för att halka…) när jag gick ned till tåget vid halv 8 i morse för att åka till naprapaten. Det är 2 månader sedan senaste behandlingen. Jag har helt enkelt haft behov av återhämtning. Behandlingarna tog på krafterna och jag orkade inget annat än att åka fram och tillbaka till AAA-kliniken. Nu har orken kommit tillbaka och jag har äntligen kommit igång med träningen. Jag var oxå sjukt leds på att hela tiden ha blåmärken. Idag ville jag få hjälp med knäna och kanske en ryggmassage. Det blev bara knäna och ryggläge i över närmare 1,5 timme. Inte idealiskt, men ryggen är betydligt bättre, så det var bara den sista halvtimmen med nålar som var jobbig. Tyvärr, väldigt mycket tyvärr, var det A som masserade mig. Jag gillar inte hennes hårda nypor! Det gick an på benen, men sedan gick hon över till magen och nöp, nöp, nöp. Likadant på överarmarna där jag nu har rejäla blåmärken. Hon nöp mig till och med över bihålorna och gick på om att man ska andas genom näsan. Nä, det var inget bra besök och jag bokade inte någon ny tid. Jag ska smörja in knäna med Voltaren-salva och marinera över natten.

Ofokuserad städning

Jag hade planerat det så att jag skulle stänga alla fönster och dörrar mot gården för att slippa ljudet av motorsågen och så skulle jag städa i den andra delen av lägenheten. Jag började vid halv 10 med att skaka mattor och kuddar på balkongen och iakttog hur Trädslaktens Vänner förberedde genom att sätta upp avspärrningar. En extra Lyrica. Sedan flyttade jag in i badrummet. Det blev ofokuserat för jag kunde inte låta bli att ta reda på hur skövlingen framskred. Klockan 9.48 föll det första trädet, en tall. Jag grät. Faktiskt. Jag grät. Flydde tillbaka till badrummet. Vid ett av tillfällena när jag stod vid fönstret såg jag hur Trädslaktens Vänner och trädfällarna cirklade runt Den Stora Granen. Det är den jag bryr mig mest om. Det känns som att jag vill vara med när den fälls. Ett nödvändigt ont på samma sätt som att det aldrig skulle falla mig in att inte vara med när något av mina marsvin har avlivats.

trad-19

Den kommer att innebära problem, så vida de inte fäller den genom att kapa den uppifrån och ned. Om blickar kunde döda, så hade det legat 8 döingar på gården och då är trädfällarna inte inräknade för de gör bara sitt jobb. De fällde 2 andra träd. Vid 12 försvann alla och jag antog att det var lunchpaus, men de kom inte tillbaka. Enligt ett mail från ordföranden avbröts arbetet pga. byiga vindar. Jaha. Resten av dagen har det ösregnat och enligt SMHI kommer det att fortsätta i morgon. Moahahaha!

Efter min egen lunch gjorde jag ett sista ryck och städade klart. Vardagsrummet har blivit välsignat lättstädat sedan jag rensade i samband med renoveringen. Halv 16 var jag färdig och då var jag trött i ryggen och fötterna. Jag fräschade till mig, gjorde en kanna te (lunch-teet blev inte bra eftersom tiduret inte startade) och dunsade ned i soffhörnan. 2 muggar senare och med den 3:e muggen orörd sov jag sittande. Jag vaknade 10 i 18. Joråsåatt … Middagen, Findus Wallenbergare – gott!! – var inte färdig förrän efter 19. Idag blev det ingen te & lässtund. Hela dagen har känts splittrad och ofokuserad.

Utslag, hobbyångest och mjölbaggar

Idag tog det bara 60 minuter att gå runt Flaten, via Konsum (havregryn! Se längre ned.) och hem. Jag hade ett jäkla tempo, kroppen kändes pigg och lätt – det var skönt! Kanske har jag lyckats befria mig från de där blyskorna som tyngt ned mig träningsmässigt. Jag funderar oxå på om orken kommit tillbaka tack vare att jag har börjat med B-vitamin igen sedan 2 veckor. När jag kom hem gjorde ett par enkla yoga-övningar för ryggen.

Vilken jävla skitdag det visade sig bli igår! Pär har åkt till Öland över helgen för att skjutsa hem sina föräldrar för vintern, så jag gick upp klockan 8 och gav Bibbi frukost. Ingen ork att promenera plus att jag kände mig stressad av ett hobbyprojekt som jag påbörjat tidigare i veckan. Ett hobbyprojekt som legat och marinerat i några veckor bestående av en hemgjord ängel från Tilda.

tilda Jag har alltid gillat Tilda-dockornas utseende med den stadiga kroppen i kombination med de pinnsmala armarna och benen och för ett tag sedan hade Panduro sänkt priset med drygt hälften, så jag slog till. När jag öppnade förpackningen för att kolla vad jag stod inför började jag ångra mig. Det var tänkt att jag skulle rita upp och klippa till mönsterdelar, sy ihop för hand, fylla den och sedan sy en kjol. Joråsåatt… Det fick ligga ett tag till. När jag väl tog tag i det var det inte så svårt, jag föredrar att sy för hand än på maskin och jag lyckades få till kroppen med armar och ben liggande stoppade som korvar liggande lösa bredvid. Jag kände hela tiden en viss otålighet. Hur jävla länge skulle det ta att få till den satans ängeln?! Jag blandade medföljande färger och fick till den rätta nyansen på överdelen av klänningen som målades direkt på. Hår och skor målade oxå dit med svart färg. Med mycket möda och ohemult mycket pill lyckades jag fästa benen vid kroppen, men när jag skulle fästa armarna fick jag nog. Färgen på ängelns armar gjorde att de inte blev så medgörliga som jag hoppats på eller som de skulle vara enligt instruktionen. Den klena synålen som följt med fick jag inte ens genom färgen och in i armen. ”FUCK IT!”, skrek jag och körde ned allt i kartongen igen och tillsammans med påsen innehållande vadden åkte det i soporna. Jag kände mig fri!

Igår hängde hobbyångesten över mig som en våt filt och hindrade mig från att göra mer än att sy på den där ängeln och att tvätta. Jag drack flera kannor te oxå. Och sprang på toaletten. Vid 17-tiden blev jag sittande i köket efter att ha målat överdelen, armarna och skorna. Jag måste äta nåt. Gröt! Numera gillar jag verkligen havregrynsgröt med äppelmos och mjölk – funkar i alla lägen. Jag öste 1 dl gryn i kastrullen och flyttade över till kökskranen för att lägga till vatten. När jag håller fram decilitermåttet mot vattenstrålen ser jag något som rör sig på kanten. En mjölbagge. Inte nu igen! Jag sköljde av kastrullen och måttet. Jag ville ha gröt, jag var hungrig! Jag hällde upp havregryn i durkslaget för att kunna se om baggen hade släkten med sig. Ingenting. Det var kanske bara den. Dåså! Fast mjölbaggar är inga soloartister och tanken på att jag kanske hade ätit några till frukost… Jag öppnade havregrynspaketet och kikade in. Skakade om innehållet litet lätt och då kom baggens brorsa uppkrypande. Fy fan! Direkt i soporna! Sedan gick jag igenom skåpet för att kolla om det behövde skuras ur, men det fanns inget där. Det blev en fryspizza till middag och den var inte god.

Mjölbaggarna var pricken över i för jag höll på att bli tokig på klådan. För någon vecka sedan fick jag något som jag trodde var ett sent myggbett på fotknölen som kliade infernaliskt. Några dagar senare fick jag ett till på andra benet som kliade lika infernaliskt. Det var när ett tredje dök upp på handleden som jag blev misstänksam. Ett fjärde och ett femte dök upp på samma arm. Det är utslaget på handleden som är värst och som jag har kliat sönder och samman. Klådan gav mig ångest! Jag har provat med utspädd och outspädd Salubrin, Aloe Vera-salva och kortisonsalva utan resultat. LHP-salvan lindrade en stund. Hobbyångest i kombination med mjölbaggar och klåda gjorde att jag valde att ta en extra Lyrica.

Jag kan klia utanpå...
Jag kan klia utanpå…

Eftersom jag så ofta har problem med skavsår har jag ett stort urval av plåster och kompresser hemma. Den här sortens självhäftande funkar bäst. De som tål vatten irriterar huden runt om och släpper när jag svettas. Det går att klia utanpå plåstret. Med knogarna. Då river jag i alla fall inte upp såret.

Det mesta har känts lättare idag. Nu är det bara Tradkapardagen som hotar vid horisonten…

Hos läkaren

I lördags eftermiddag domnade höger ben från knäet och nedåt. En obehaglig känsla. Som sockerdricka de luxe, men utan känselbortfall. Det var svårt att sitta stilla för jag ville hellre skaka benet eller vifta med foten som man automatiskt gör när benet har somnat, men nu behövde jag göra det hela tiden. Pär och jag såg en film på kvällen och då var domningen så störande att jag stod upp halva tiden; vaggade, viftade, knäböjde, trampade på stället. Senare drog jag på mina kompressionssockor och det kändes bättre. Igår var det inte lika farligt, men på kvällen höll jag på att bli knäpp. Trots kompressionssockorna kunde jag inte sitta stilla och ångesten kom som ett brev på posten. Var det något allvarligt fel? Det kunde inte ha med hjärtat att göra eftersom det var höger ben. Blodpropp? Stroke? Jag hade lovat Pär att gå till den öppna mottagningen idag och mina dåliga erfarenheter från den – kunde jag räkna med hjälp över huvud taget? –  spädde på ångesten, så till slut tog jag en extra Lyrica. Tillsammans med Stilnocten sov jag bra hela natten tills mobilen väckte mig kvart i 7 och då for jag upp ur sängen direkt, gjorde mig i ordning, åt gröten ståendes (för mycket ångest för att sitta ned) och hasade mot vårdcentralen halv 8. Usch, vad det var tungt! Det tog 30 minuter att gå dit och jag fick vänta 1 timme. Jag lyssnade på en bok och halvsov trots träsmak i baken. Jag hade sett framför mig hur domningen gjorde att jag fick vanka fram och tillbaka i korridorerna i ett par timmar, så det var inte så illa, på det hela taget.

Jag såg en av läkarna passera. En man i min ålder, vuxen med andra ord med grått i håret och ingen tjugoårsslät persikohy. Jag gillade honom och hoppades att det skulle bli han som ropade upp mig, men trodde inte att jag skulle ha sån tur. Det var han som ropade upp mig! Doktor HA som hade ett fast handslag och blå ögon. Han var bra. Han lyssnade. Han var närvarande. Tack vare att jag hade lämnat alla prover för 2 veckor sedan kunde han utesluta en hel del bl.a. sköldkörteln och blodsockret. Inget känselbortfall i benet, ingen försvagning eller obalans. Förmodligen berodde domningen på en fel- eller snedbelastning i samband med att jag städade i lördags. Eftersom det uppstod plötsligt och sedan har avtagit (känner ingenting av det just nu), så beror det inte på sjukdom.

När jag nu hade tillgång till en läkare med en dator och en skrivare, så bad jag att få en utskrift med mina provsvar för att kunna jämföra med Werlabs resultat från januari. Blodvärdet har stigit och ligger inom intervallet. Alla kolesterolvärden har sjunkit litet vilket innebär att det nu är något förhöjt i stället för statiner-rekommenderas-förhöjt. Långtidsblodsockret har sjunkit till att ligga inom intervallet. D-vitaminvärdet har ökat från 52 till 97 (referensintervallet är 50-178). Värdena är alltså bra! Inte rena hälsan, men det går åt rätt håll. Jag har inte ändrat kosten. Det har onekligen varit si och så med träningen. Den enda förändring som jag har gjort är att jag tar Aloe Vera i tablettform sedan en dryg månad. Aloe Vera är naturens egen superhelare! Det är den enda förändring jag har gjort.

Jag är lättad över båda svaren. Domningen har avtagit rejält och provsvaren var faktiskt bra.

Det är Pärs och min bröllopsdag idag. 24 år. Sammetsbröllop. Nu börjar det likna nåt jämfört med papper, galon och hampa. Vi firade i fredags med smarrig fiskmiddag och morotskaka till efterrätt.

hjarta

En pärs

När jag kom till Rosie brukade vi börja med att jag tog plats i stolen, hon drog händerna genom mitt hår och så pratade vi taktik. Det här gjorde vi varje gång trots att hon klippte mitt hår i 10 års tid. En ständig dialog mellan oss. Sedan tvättade hon håret 2 gånger och masserade hårbotten innan hon satte i balsam och sedan sköljde. Noggrann handdukstorkning. Hon var alltid uppmärksam på ifall håret droppade och om jag behövde fick jag en handduk att ha till hands. Det första hon klippte var alltid nackhåret och hon höll på länge eftersom hon vet att jag vill ha riktigt, riktigt kort. Sedan fortsatte hon med sidorna och sist uppe på huvudet där hon alltid fick tunna ut håret i flera omgångar tills jag blev nöjd. Det nästan viktigaste var när hon hade klippt färdigt för då fick jag känna igenom håret ordentligt och även om jag bad henne att tunna ut liiiite till, så gjorde hon det och mer än en gång. Sedan fick jag arbeta in vaxet själv och sist av allt inspekterade hon att inga oönskade hårstrån stack ut. Även om nästa kund satt och väntade på sin tur tog hon det lugnt. Hon var ett proffs och jag har blivit bortskämd. Jag betalade 630 kr för varje klippning, men det var det värt. Idag var jag hos R på ”Sax & fön” och det var en pärs.

Jag fick sätta mig i stolen och visade bilderna som Rosie tog med min mobilkamera sista gången hon klippte mig. R tog en snabb titt, konstaterade att jag ville ha kort och sedan fick jag flytta till tvätten. En snabb tvätt utan balsam. Det ironiska var att hon frågade om jag brukar använda balsam eftersom det är viktigt. Hon tryckte ur lite vatten med en handduk och så tillbaka till stolen. Det droppade och rann ned i ansiktet. När jag påtalade det fick jag en bit papper att torka med. Hon är en skicklig frisör rent tekniskt, inget snack om saken och ibland hade hon sån fart på kam och sax att hårstråna virvlade runt huvet på mig och det kändes som om Edward Scissorshands klippte mig. Jag fick känna i nacken en gång och bad henne klippa mer. När hon ansåg att hon var färdig arbetade hon in vax i håret och jag fick ta en snabb titt i spegeln. 480 kr. Jaha. Jaa… Håret är kortare, men inte så kort som jag vill ha det och inte så uttunnat som jag vill ha det även om hon, underförstått, ansåg att de 3 omgångar som hon tunnat ut det gränsar till det ovanliga. Kunden efter mig väntade och jag tyckte att R verkade stressad. Det är så länge sedan jag var missnöjd med en klippning att det inte har sjunkit in ordentligt. Det som gjorde besöket till en pärs var att hon pratade hela tiden. Om sig själv och de kunder som alla verkar ha klippt sig hos henne sedan de var 5 år gamla. Naturligtvis får hon göra reklam för sig själv, det är ju nödvändigt, men Rosies bästa reklam var att det var svårt att få tid hos henne trots att det handlade om 2 månader framåt i tiden. En tyst form av reklam som både jag och mina öron föredrar…

Jag handlade lite på vägen hem, lätta saker som blockljus och schampoflaskor. Hehe. Väl hemma var klockan över 12 och Bibbi hade åsikter om den sena lunchen. Det var dax att tvätta handdukar, så jag startade en maskin. Jag åt oxå lunch innan jag bytte handdukarna utanför buren, startade och andra maskin med handdukar och sedan grundmålade jag den bruna väggen i vardagsrummet. Det tog ungefär 1 timme att rolla den och jag behöver göra det en gång till i morgon för att den bruna färgen inte ska lysa igenom tapeten. Rengöring av roller och pensel, start av en tredje maskin, en snabbdusch och sedan lade jag mig i sängen som är den enda lediga ytan som det går att vila på just nu. Så ont i ryggen och handen och så armarna som domnar av hela tiden. Jag somnade efter ett tag och sov i nån timme. Snacka om välbehövligt!

”Aja baja, tjockis!”

Jag hämtade mina glasögon idag och är väldigt nöjd! De sitter skönt och de fungerar alldeles utmärkt. Jag har läst i 2 timmar med det ena paret.

Läsglasögonen är gammalrosa - en av mina favoritfärger.
Läsglasögonen är gammalrosa – en av mina favoritfärger. Jag är märkligt slät i hyn. Ser sminkad ut. 

Nu har jag det andra paret på mig som är läckert lila och rosa.

Färgerna blev inte så bra på selfiesarna...
Färgerna blev inte så bra på selfiesarna…
Detalj av datorglasögonen.
Detalj av datorglasögonen.

Nu har jag 4 par glasögon att bolla med. De vanliga och solglasögonen som har samma styrka. Läsglasögon och datorglasögon. Inget för de vimsiga!

På väg till optikern gick jag över Klarabergsvägen vid det övervakade övergångsstället. Jag hann 3/4 innan det slog över till rött. Jag ser 2 cyklister som kommer från höger, en man och en kvinna något äldre än jag själv och jag sneddar mellan dem de sista meterna. Då säger mannen: ”Aja baja, tjockis!”. Jag var så fokuserad att ta mig över i säkerhet att jag inte fattade vad han hade sagt förrän jag hunnit vidare en bit. ”Aja baja, tjockis!” Vad i helvete…?! Det var ett av de tillfällen som jag skulle ha velat ta tag i styret på hans cykel, stirra på honom och svara: ”Jag kan i alla fall gå ned i vikt. Du kommer alltid att vara dum i huvet!”. Ack ja, efterklokhetens bittra sötma. Fy fan för folk!

Tiggare och hemlösa. Nu struntar jag högaktningsfullt i empati, förståelse och medmänsklighet. Jag är så jävla trött på alla tiggare!! Mellan centralen och optikern passerade jag 3 tiggare varav den ena satt 1 meter från bankomaten där jag tog ut pengar och det tycker jag är fräckt i överkant. Ja, jag tog ut 500 kr till naprapaten och gav inte en spänn till henne. De hemlösa går runt i t-banevagnarna och tigger. Varenda jäkla gång jag har åkt hem från naprapaten är det minst 2 olika sorter som går genom tåget; en som säljer tidningar (inte Situation Stockholm) och en annan som lägger en lapp på sätet. På vägen hem idag var det dessutom en hemlös som tiggde. Hittills har ingen varit påstridig. De accepterar min nekande huvudskakning och går vidare, men jag känner mig trängd och stressad. Gaaah!

Massage, konst och vaktsurikat

Jag var hos naprapaten idag (i fortsättningen blir det måndagar och torsdagar) och fick favoritkombon med nålar och ryggmassage. När L-O B frågade hur jag mådde idag svarade jag att det ”…är bra. Faktiskt. Bara lite träningsvärk.” Jag valde att inte säga ”träningsvärk nåt så in i h-vete” för då skulle jag få ha massage av låren och det ville jag inte dels för att jag inte tycker om att ligga på rygg och dels för att jag visste att det skulle göra ont… Det var P som masserade mig. Just idag fick jag djupgående bindvävsmassage som känns ordentligt, men inte gör lika ont längre. Sedan gick han över till ländryggen och när han nådde fram till vänster sida, så gjorde det så jäkla ont. Innan han började frågade han mig var på ländryggen jag brukade ha ont och jag svarade att det mest var i mitten. Typ. Jag har aldrig känt mer smärta på just vänster sida och jag blev överraskad. Det ger mig känslan av att vara sned i kroppen. Hmm…

På tal om AAA-klinikens massörer. L är den som har masserat mig flest gånger och hon är duktig, frågar hur jag mår och småpratar. A är trevlig, men har alltför hårda nypor. J är den ende som har hälsat ordentligt och presenterat sig. När jag ligger som en plattfisk med ansiktet i hålet och utan glasögon, så kommer de oftast in från fotänden och det är inte alltid jag hinner uppfatta vem det är. J klev fram till huvudänden och hälsade. Han är oxå duktig med rejäla nypor och pratglad. G, som gav mig laser på vristen, hade väldigt behagliga torra och varma händer och var angelägen om att förklara hur kroppen fungerar och vad som händer när man, som jag, inte rehabiliterar en stukad fotled. P är den tysta och starka som glider in och säger ”Det är jag som ska massera dig idag.” och försvinner lika tyst när han är färdig. L-O B chefar. Han nålar mig och avgör sedan om jag behöver massage och i så fall vilken sort och hur mycket. Jag trivs med allihop. Det finns en till, B, som jag bara har sett och hälsat kort på.

Det hänger flera tavlor på kliniken av en och samma konstnär och jag tycker om allihop. De flesta är abstrakta i milda färger och min favorit hänger i väntrummet. Ett milt ha-begär. Jag brukar placera mig på bänken vid väggen mitt emot för att kunna titta på den medan jag väntar på L-O B.

Påfåglar.
Påfåglar.

Vi har inget larm hos oss. Vi har ingen vakthund. Vi har vaktdjur. De sitter i vardagsrumsfönstret och har järnkoll.

Ser ni det lilla ansiktet nere i högra hörnet av fönstret? Det är Sture surikat, han är vaktchef.
Ser ni det lilla ansiktet nere i högra hörnet av fönstret? Det är Sture surikat, han är vaktchef.
Sture till höger. Ingen i vår förening har haft inbrott sedan han trädde i tjänst.
Sture till höger. Ingen i vår förening har haft inbrott sedan han trädde i tjänst.