Kategori: Allmänt

Mycket

Jag promenerade 65 minuter i MBT-skorna och med den tunna jackan för nu är det barmark och plural plusgrader. Det var ganska skönt, men jag vet inte hur jag ska komma till rätta med tårna på högerfoten. De domnar. Förr eller senare domnar de och det spelar ingen roll vilka skor jag har eller om det är med eller utan snörning. Det gör ont och det värker ett tag efter att jag har befriat fötterna från skorna.

Planerad inflyttning om ett halvår…

Pär är sjuk, han har kraschat igen och sovit i ett par dygn. Selma är riktigt dålig med en otrevlig parasit i magen och en bakteriell infektion. Pär och jag åkte till veterinären med henne igår eftermiddag på en akuttid eftersom hon inte äter själv. Elin arbetade; hon hade ett av sina återkommande uppdrag för Nannyakuten. Vi tillbringade 2,5 timme hos veterinären – att åka in akut medför inga som helst fördelar eftersom man passas in mellan de bokade patienterna, så att vänta är det som gäller, men en extra avgift på en dryg tusing har de fräckheten att ta ut – och Elin mötte oss där när hon slutat och så åkte vi hem tillsammans. Det blev pizza till middag. En middag som vi åt kvart i 20 på kvällen. Jag kämpar på med brillorna och börjar – tyvärr – vänja mig vid att aldrig se riktigt tydligt. Boken jag läser just nu har jag hållit på med ovanligt länge just pga. glasögonen. Jag har ingen lust att ens försöka läsa. Jag kan inte koncentrera mig. Det hänger över mig som ett dåligt samvete. Jag är hjärtligt trött på det! Det är möjligt att Elin flyttar hemifrån snart. Vi har lämnat bud på en etta här i Rönninge och vi väntar otåligt på besked från mäklaren. Det finns tydligen en spekulant till. Det är mycket nu och inte mycket av det är positivt. Jag reagerar genom att dra mig inåt, att bli oåtkomlig för att kunna processa allt i stillhet och det är inte alltid det som är bäst för mig. Nödutgången finns kvar…

 

 

Tålamod

Vägning: 99,5 kg som innebär en ökning med 0,4 kg.

Jag åkte till optikern idag fast besluten att byta de idiotiska trippelslipade brillorna mot 3 enkelslipade par. Det snöade lätt. Ju närmare Stockholm tåget kom desto tätare blev snöfallet. I Stuvsta, drygt halvvägs, blev vi stående på stationen i minst 15 minuter. Jag läste och brydde mig inte så mycket om det. Till en början. Sedan blev det varmt. Folk tjattrade, mobiler plingade och varannan minut informerade tågföraren att vi stod still pga. ett växelfel i Älvsjö. Är det inte växelfel, så är det signalfel eller lövhalka eller pajsigt tåg och när man väl närmar sig Stockholm City (som Centralen heter numera), så har det kört ihop sig ordentligt och det blir kötid i stället. På Stockholm Södra klev det på en nisse med dragspel. Jag avskyr dragspel. Det tog 1 timme att komma till Stockholm mot normala 30 minuter. Magkänslan sa att optikerbesöket inte skulle sluta som jag önskade och magkänslan hade rätt. Jag fick hjälp av samma tjej som tidigare. Hon kollade att glasögonen var rätt inställda, att slipningen satt där den skulle och så fick jag läsa exempeltexten i olika storlekar. Att jag är tvungen att hela tiden prova mig fram för att hitta skärpan är det som är hela grejen med att vänja sig vid progressiva glasögon. ”Du måste ha tålamod! Minst 2 veckor.” En man i min ålder hämtade sina nya progressiva glasögon och han sa att det hade tagit 1 år innan det klickade och började gå av sig självt. 1 år!! Jag märkte att jag inte nådde fram och att jag inte skulle få som jag ville, så jag gav med mig och ger brillorna en chans till. Det är väldigt vanligt att det tar tid att vänja sig – att det tar tid för ögonen att anpassa sig –  och jag har förstått att personalen ofta, ofta måste bemöta otåliga kunder som jag. Det finns ingenting att säga om det. Däremot tyckte jag inte om att man flinar åt mina svårigheter och skakar överseende på huvudet. De här idiotiska brillorna ger mig ångest, men hur ska jag kunna förklara det för dem?! Jag får panik av att veta att när jag slår mig ned soffan för att dricka te & läsa, så kommer det att bli en kamp. Jag kommer att vara så koncentrerad på att hitta skärpan att teet kallnar samtidigt som jag inte fattar något av det jag läser. Det är nästan samma sak med datorn. I skrivandets stund har jag glasögonen på mig, men det är bara ett par tre ord som syns helt skarpt. Det framkallar ingen ångest, men jag spänner mig och får huvudvärk. Okej då! Jag kan stå ut 1,5 vecka till. Kanske de 3 månader som garantin gäller, men aldrig 1 år. Tårar av frustration och besvikelse. Hemfärden gick utan andra stopp än vid stationerna och jag var hemma kvart i 12. 2 timmar och 45 minuter för ingenting – vilket slöseri med ork och tid! Jag ska byta Specsaversbutik till Tumba eller Huddinge för jag orkar inte åka hela vägen till Kungsgatan.

Trippelslipning

Hela vägen till Stockholm City och alla rulltrapppor för att komma fram till optiken och hämta mina nya glasögon. Mina nya trippelslipade glasögon. Det tar tid att vänja sig, det har jag förstått. Minst 2 veckor, men jag har hela 3 månader på mig att komma överens och om jag, mot förmodan inte gör det, så får jag byta tillbaka utan kostnad. Jag har de nya på mig nu och trippelslipningen innebär att glasen är indelade i 3 fält. Översta fältet är för det vanliga distansseendet. Det mittersta fältet är avsett för när jag sitter vi datorn. Det sista fältet kan jag använda när jag läser och det fungerade inte alls. Jag fick ha huvudet i en ansträngd vinkel och synfältet är oerhört avgränsat. För att kunna se hela textraden lika tydligt måste jag vrida hela huvudet och den tekniken använder jag inte i vanliga fall, då rör sig endast ögonen fram och tillbaka. Det är likadant nu vid datorn. Hopplöst att lokalisera det rätta avståndet och vinklingen för att texten ska bli läslig. Jag ger glasögonen 2 veckor….

Nya skor igen. Ice Bugs utan bugsen med andra ord odubbade. Ice Bugs samarbetar med Michelin däck. De är sköna och jag kände mig lugn när jag gick ned till tåget i morse och det var sol och frost. Den här odubbade sulan känns mer pålitlig än MBT:s wibram anti-halk-sula.

Igår åt vi indisk kyckling med ris och naan-bröd och det var sååå gott! Kolhydraterna i riset och i brödet hörde av sig senare på kvällen genom att göra mig sugen, sugen, sugen. Jag åt de 3 pingvinstänger jag hade för avsikt att ha på fredag. Och så 6 rostade skivor med smör. Jag mår bäst utan snabba kolisar; jag slipper känslan av uppblåst mage och sötsuget. Gårdagen var ett skolexempel på hur kolisarna drar ned mig i fördärvet.

 

Progressivt

Mina ”vanliga” glasögon har jag haft i knappt 4 år. Bågarna känns rackliga och glasen är lätt repade och svåra att få rena. Idag åkte jag till Specsavers. Undersökningen av ögonen visade att de mår prima och när det gäller styrkan på glasen kan den sänkas en gnutta. I nuläget har jag 4 par glasögon som jag jonglerar med: de ”vanliga”, datorbrillorna, läsglasögonen och solglasögonen. Jag börjar tröttna. Varje gång jag är hos optikern får jag frågan om jag inte vill gå över till progressiva glas. Idag bestämde jag mig för att jag vill prova. Antalet glasögon kommer att halveras. Det var inga större problem att hitta 2 par bågar och slutsumman landade på 7000 kr. Myyyycket pengar… Det skulle ha kostat det dubbla om det inte var för Specsavers generösa erbjudande om att det andra paret är utan extra kostnad. Efter optikerna kilade jag snett över Kungsgatan till tebutiken och fyllde på förråden. Jag har varit utan hallonte i många veckor nu, men jag har faktiskt inte haft den mentala orken att hantera Stockholm förrän idag. Förutom att jag blev trött i fötterna av kängorna så mår jag bra.

Klippt

Fjärde gången gillt. Idag var jag hos frisören och nu känns hon så pass bekant att jag kan avslöja att hon heter Anette och salongen heter Unika. Jag trodde aldrig att jag skulle tycka att en annan frisör kunde vara bättre än Rosie, men Anette är det faktiskt. Kunden har inte alltid rätt. Rosie klippte snaggade mig som jag ville ha det, men jag vet nu att det inte var det bästa för mitt hår rent formmässigt. Anette har klippt fram en mycket kort frisyr som ändå inte är snaggad (utom i nacken) och formen har visat sig vara hållbar de 8 veckor som går mellan varje tillfälle; håret känns sällan panik-långt längre och jag har sluppit känslan av en heltäckande mössa. Jag har hittat en ny frisör! Gud ske lov…

Lerigt

Det blir aldrig att jag går runt Garnudden lika ofta som jag egentligen vill. Antingen är det Salem som är målet eller så behöver jag handla och Konsum ligger i motsatt ände eller så regnar det eller har regnat och då blir det lerigt. Idag gick jag runt Garnudden trots att det har regnat och det var lerigt, men det var skönt. Det tog hela 85 minuter från start till slut, så det går inte så fort numera, men jag stannade några gånger och lyssnade på tystnaden och söp in de knallgula björklöven mot en lika knallblå himmel. En promenad för själen lika väl som för kroppen.

Det är en dryg vecka sedan jag skickade in mina ”trasiga” MBT-skor för undersökning. Igår mailade jag för att höra vad som händer och idag ringde M. De kommer att skicka ett par nya skor. Ett helt nytt par!! Trots att jag tolkade det hon sa som att skorna egentligen inte är trasiga. Jag sade att jag tycker att det är väldigt generöst och M svarade att de vill att kunderna är nöjda. Ändå är jag orolig för att behöva börja om och genomlida en ny omgång med skavsår, plåster och silvertejp…

Höst

Jag städade igår. Det var ett av de städtillfällen när det verkligen gjorde skillnad, särskilt badrummet och köket som vanligt. Jag använde mina nya inomhusträningsskor i stället för tofflor eftersom de sitter så pass bra att jag inte behöver knyta dem utan de sitter kvar på foten. När jag hade städat färdigt kände jag att jag inte var lika trött i fötterna eller ryggen som när jag haft tofflor.

Idag promenerade jag runt Flaten. 60 minuter och det var tungt. Egentligen skulle jag inte ha tränat idag (varannan dags-upplägget), men det var så härligt väder och jag hade inte varit ute sedan i onsdags.

Vilka fantastiska färger!

Boknitarna radar upp sig

”Versioner av oss” av Laura Barnett. En variant av ”Sliding doors”. Jag älskar konceptet, men det är lätt att det blir rörigt. Det krävs koncentration för att hänga med i ”Sliding doors” och då är det endast 2 versioner. I ”Versioner av oss” bollar författaren med 3 versioner och efter knappt halva boken har det blivit så snurrigt att jag inte kan skilja de åt. Den lägger jag ned. Boknitarna radar upp sig: ”De obotliga optimisternas klubb”  hade ett vackert språk, men blev för politisk för att mitt intresse skulle hållas vid liv, ”Yxmannen” var jag besviken på, ”Handbok för städerskor” var överskattad och ”Versioner av oss” blev för knepig. Jag har en bokbeställning på g. Efter att Stephen King-febern har gått över tillfälligt började jag läsa mig igenom min ”att läsa-samling”. Jag har 1 eller 2 böcker kvar och sedan kommer min nya laddning. Halleluja för Bokus!

En ny tavla

Vägning hos Itrim: 99,8 kg som innebär en ökning med 0,3 kg de 2 senaste veckorna och det kan väl anses som försumbart dvs. status quo. Jag är besviken medan IB tycker att jag inte ska vara så hård. Vi kom överens om att jag, de kommande 2 veckorna, ska vara benhård med att inte kvällstugga (utom min godisfredag) för att se om det verkligen är där problemet ligger. Om det inte har hänt något då får vi komma fram till hur viktminskningen ska ta fart. Angående dagens vägning kunde IB se på utskriften att jag hade mycket vätska i kroppen (det är motståndet/impedansen som visar det) – jag har egentligen inte gått upp i vikt. Hon sa att det syntes tydligt på mig att jag mår bättre nu än när jag träffade henne för en månad sedan – och det gör jag ju – och hon frågade i vilken utsträckning de Tunga Tankarna finns kvar. Jag funderade hur jag skulle uttrycka det och sa sedan att de alltid finns där som en sorts nödutgång, men att jag, just nu, har flyttat mig en bit från dörren.

I väntrummet hos Hälsokällan, där jag får massage, har det hängt en tavla. En rund tavla i starkt rosa nyanser. Jag såg den när jag var där i augusti och den hängde kvar när jag var där i torsdags. Den var till salu. Jag har inte velat släppa den. Färgerna tilltalar mig. Den runda formen känns mjuk och behaglig. Dessutom kunde jag se framför mig hur den livade upp den gråa fototapeten i vardagsrummet. Nu har jag köpt den! Häpp! 500 kr. Konstnären heter Susanne Tall och hon finns på Instagram (som jag inte har). Titeln på tavlan är något med ”lotus”. Det blev precis så effektfullt som jag föreställt mig. Nu måste jag hitta ett bra ställe att hänga upp min sältavla som har hängt på den platsen det senaste halvåret.

Kan du se lotusblomman?

Idag är det 25 år sedan Pär och jag gifte oss i Stockholms stadshus. Silverbröllop! Tack för att du vill vara gift med mig, Pär!

 

 

Gummiband och strumpor

Helgen som gått har inte varit någon höjdare. Jag har varit sjukt trött och sovit till efter  11 och ändå suttit och nickat till över korsordet eller boken. Det har inte funnits någon ork över till att promenera vilket innebar att jag inte tränade alls på 4 dagar. Jag kände ingen panik över det, men det verkar inte finnas några marginaler eller möjlighet att bygga upp en buffert för det räcker med 4 dagars inaktivitet för att vallningarna ska komma tätare och med de ångesten. Eller om det är tvärtom. Moment 22 eller Hönan & Ägget. Idag har jag i alla fall tränat ett mediumpass med gummibanden och det var så skönt!! Det mediumhårda gummibandet var nytt, men för en gångs skull kändes det inte så där löjligt hårt i början; jag tämjde det direkt. Muskler!!

Det damp ned ett lass med strumpor från Strumplandet och jag blev skitnervös. Så nervös att jag fick huvudvärk. Inte hade jag väl beställt strumpor mitt i ett Stilnoct-rus och sedan glömt det?! Eller har någon beställt i mitt namn för att jäklas? Jag öppnade paketet försiktigt eftersom jag var beredd på att behöva kunna försluta det igen för att skicka tillbaka det. 15 par strumpor i olika storlekar och material, med eller utan skaft eller med lös resår. En lapp oxå där det stod att det var en gåva från Strumplandet. Whaaat? Jag mailade och fick svar att de hade sett att jag nämnt sidan i min blogg. Då så! Bock och tack. Urvalet av modeller, färger och storlekar ger mig ändå känslan av att de har gjort sig av med de svårsålda … 😉  Jag tänker plocka åt mig de med lös resår för de gillar jag och resten delar jag ut i familjen. Svärmor kan få ett par rejäla yllestrumpor för hon är frusen av sig.