Kategori: Allmänt

Fullständigt vilsen och snurrig i huvudet

Kvart över 5 igår steg jag upp och sade hejdå till Pär och Elin när de drog iväg till Norge och Grövelsjön. Ingen känsla av övergivenhet den här gången, men inte heller någon glädje över att få vara ensam. Jag lade mig för att sova ett par timmar till innan jag skulle upp igen för att åka till tebutiken. Att ligga i sängen och försöka övertala kroppen att somna är dödfött, men när jag började tänka att det inte gjorde något om jag förblev vaken – för så var det ju – dröjde det inte länge innan jag domnade bort. Och så var jag såååå trött när det var dax att stiga upp…

Det var 3 månader sedan jag köpte te senast och jäklar i min lilla låda vad det hinner hända mycket när jag vänder ryggen till! För 8 år sedan inleddes bygget av Citybanan i syfte att minska trafiktrycket runt Stockholms Central (det har varit trängsel som har lett till ständiga tågköer och förseningar). Jag är ju så förbaskat ointresserad och därmed oinsatt och har inte tänkt närmare på det här mer än de gånger som tågtrafiken har varit avstängd mellan Älvsjö och Centralen och de senaste åren har jag åkt pendeltåg alltmer sällan. Och så – pang! – är allt klart och 2 nya, stora stationer står färdiga bl.a Stockholm City (som ersätter Centralen för mig som åker kommunalt). “Jaa! Då får du se den nya stationen!!”, utbrast både Pär och Elin när jag sa att jag skulle in och köpa te. Min reaktion blev “Ok…”. Ointresse gör min oinsatt och även trög för det var inte förrän på tåget in som det slog mig: finns den gamla uppgången mot Klarabergsvägen kvar? Hur ska jag hitta till Kungsgatan?! Jag följde det råd som jag ger andra som är osäkra och nervösa inför en ny destination: andas, ta det lugnt, läs skyltarna och det finns alltid någon att fråga. Vilket gräsligt plejs det visade sig vara! Stationen ligger djupt ned och det tog 7 evigheter att för mig att komma upp till Vasagatan med hjälp av skyltar och rulltrappor, rulltrappor, rulltrappor. (Hur blir det vid strömavbrott? Flera av rulltrapporna är väldigt långa och branta och fruktansvärt tuffa att gå uppför och hur går det för de med rörelsehinder och barnvagnar om hissarna inte fungerar?) Jag har inga anlag för klaustrofobi, men jag fick inga positiva vibbar. Glas, blankpolerad sten, metall och kallt ljus och eftersom det inte är mer än 2 veckor sedan stationen togs i bruk, så är allt så väldigt nytt. Och hårt. När jag kom upp till t-banespärrarna tog det många långa sekunder innan hjärnan hade slutat snurra och greppat var jag befann mig och hur jag hade kommit dit. Ganska obehagligt. Jag såg förmodligen lika snurrig och vilsen ut som jag kände mig. Jag kom, så småningom, ut på Vasagatan under det nybyggda urfula Scandic-hotellet och vägen till tebutiken är numera enklare. Jag behöver inte korsa Vasagatan längre utan kan kila fram på “rätt sida” och sedan svänga höger in på Kungsgatan. Alltid nåt!

Perrongen för södergående tåg. Den nedre bilden riktar sig söderut. Det finns plattformsväggar som förhindrar att man ramlar ned på spåret. Som i Tokyo.

Jag hade bara fötter i sandaler, men det var inget bra val. Jag hade ont i vristerna, knäna och ryggen när jag kom hem och dessutom har jag börjat få ont av hälsporre igen. I båda hälarna. Väl hemma duschade jag och sedan åt jag en fralla med prickig korv till lunchtet – första gången det här året! Det var ingen bra dag och den enda fördelen med uschliga dagar är att de tar slut. Sömntabletten slog hårt, men jag hade inte förstånd att gå och lägga mig där och då, så när jag väl kom i säng strax före midnatt tog det tid att somna och jag sov uselt.

När jag lyckades släpa mig ur sängen kvart i 8 i morse hade jag redan bestämt mig för att inte tvinga mig ut på någon promenad. I stället segade jag runt och gav fyrbeningarna frukost och även mig själv, plockade in disk, lyssnade på några lugna favoritlåtar för att kväsa ångesten och gjorde en kanna te som jag sedan sörplade på medan jag spelade Candy Crush där jag kom in i ett makalöst flyt med idel belöningar och evigt liv. Resten av dagen har varit bra. Nu är jag mitt uppe i alla de sysslor som jag skrev om härom dagen. Det går i ett och jag hinner inte tänka så mycket.

Överdriven

I morse, före 7, åkte Pär, Elin och Selma till Öland. Pärs semester har börjat och Elin har sommarlov från både skola och Nannyakuten. Det har varit en veckas diskuterande, planerande och packande som jag har upplevt som stressande samtidigt som en omvänd resfeber har smugit sig på: jag får vara helt solokvist med Bibbi i minst 10 dagar!! Jag var uppe när de gav sig iväg och stod – för ovanlighetens skull – och tittade tills jag såg bilen svänga ut från carporten och iväg och jag kände mig övergiven. Det var tyst och morgonstilla och jag kände mig ensam. Jag blev stående. Det där med tidiga morgnar har aldrig varit min grej. Morgontrött, morgonångest och svårt att äta frukost och det var förmodligen det som bidrog till att Gräsänka-polkan uteblev. Jag sov i soffan i natt och jag sov inte bra och för att bryta den överraskande förlamningen återställde jag soffan till ursprungligt skick, tog mina mediciner, gick på toaletten och såg till att Bibbi hade hö innan jag lade mig i sängen. Jag var trött och håglös. Jag somnade efter ett tag och sov till 10. Låg kvar och drog mig trots Bibbis tjoanden om att hon tyckte att klockan var pellets. Efter frukost tog jag hand om orkidéerna, plockade in tvätten från torkställningen, fyllde på mina dosetter och tog en snabbdusch och efter det kickade livsandarna in och känslan av att vara övergiven förvandlades till lättnad över att få vara ensam. När Elin var liten och inte ville sova brukade hon ligga i sängen och ropa: “Jag känner mig alldeles överdriven!”. Jag känner mig inte överdriven längre. Nu njuter jag!

 

Plågsamt

Jag avbokade en tid hos tandhygienisten den sista april för det var minsann inget jag måste göra och jag väljer minsann själv. Dessutom tog det emot att spendera en dryg tusing på att plågas. De senaste veckorna har jag inte varit fullt så stöddig eftersom tandköttet har varit ömt och irriterat och jag misstänkte att boven hette tandsten, så jag kröp till korset och beställde tid och var där idag.

Jag fick misstankarna bekräftade och det blev en plågsam timme. MB kollade tandköttsfickorna (aj!), använde ultraljud för att ta bort den värsta tandstenen (AJ! trots bedövat tandkött, men min senaste problemtand ilade nåt så in i…) och en vanlig skrapa för att gräva ordentligt (aj!). Hon avslutade med att polera tänderna och sedan fick jag skölja med bakteriemördande lösning som var stark och tungan har inte riktigt varit sig själv sen dess; den känns skållad.

Obehag och smärta i all ära, men det jobbigaste är tjatet. Borstar du tänderna 2 gånger om dagen? Oftast. Använder du tandtråd? Ja, plackers OCH mellanrumsborstar vareviga jäkla dag! När du borstar tänderna är det lättare att komma åt längst bak om du inte gapar så stort, då slappnar kinden av mer. Jag känner redan att jag når längst bak – tandborsten sticker nästan ut genom bakhuvudet!! När jag var hos min tandläkare senhösten 2015 passade hon på att ta bort den lilla tandsten jag hade då, så på 1,5 år har tandstenen samlats på hög, eller? Kan jag lita på att hon tog bort allt? Varenda jäkla tandhygienist borde veta att tandsten har att göra med saliven oxå och inte bara rengöringen eller bristen därav. Det är föreläsningen och pekpinnarna mer än smärtan – för det finns bedövning och värktabletter – som alltid gör att jag drar mig för att gå dit. 

 

Uppstressad å det grövsta

Idag klippte jag äntligen håret igen. 11 veckor sedan sist – åtminstone 3 veckor för mycket. Förra gången var det A som klippte mig och det blev helt ok. Jag upplevde henne som lite bossig och ouppmärksam på mina önskemål. När jag sedan bokade en ny tid och ville få in Elin samma dag och tid, så tyckte jag hon verkade irriterad över att jag var krånglig. Slut på det det besöket. Nu är ju jag oerhört känslig för hur andra uppför sig, reagerar och uttrycker sig och intrycken från det besöket bet sig fast på ett sätt som har både stressat och irriterat mig. Jag är besviken på mig själv eftersom jag brukar kunna skaka av mig sånt genom att resonera med mig själv (“Skärp dig för bövelen!” Typ.). Veckorna gick och håret växte och eftersom A inte hade klippt riktigt så kort som jag ville ha det kändes håret ganska snart långt och den senaste månaden har det blivit ohanterligt. Jag har många hårstrån, håret är tätt och tjockt och så här års känns det som att ha mössa dygnet runt. Poängen med det här pladdret är att jag har längtat mig sjuk efter att få klippa av rubbet samtidigt som jag har varit nervös pga. de negativa vibbarna från förra besöket. Jag har haft spänningshuvudvärk sedan i lördags och jag insåg att den inte kommer att försvinna förrän efter frisörbesöket. Hårda bud. Idag var det äntligen dax! Det blev en helt annan upplevelse. A sade det inte i direkta ordalag, men hon – precis som så många andra frisörer – hade inte vågat klippa så kort som jag velat ha. Det är som om hon och alla andra inte tror mig när jag beskriver hur kort jag vill ha. Idag gick hon ut hårt och fortsatte så tills allt överflödigt hår var borta, ungefär 65%. Hon gnodde på i nästan 1 timme och vi pratade ytterst lite och det tyckte jag var skönt. Håret väger nästan ingenting, men jag kunde ändå känna att det försvann (jag blundade större delen av tiden) – jag kunde känna luftdraget i nacken och mot hårbotten och det var ljuvligt! Medan A klippte fokuserade jag på att slappna av, andas och hålla paniken stången varje gång det kom ett värmepåslag (jag kände hur överläppen blev fuktig). Jag ångrar att jag inte bad om ett glas vatten. Vilken lyx det är att bara kunna promenera hem i stället för att gno iväg till tunnelbanan och försöka hinna med pendeln. När vi kom hem (Elin fick oxå ett positivt intryck och är nöjd med klippningen) drog jag i mig en halvliter vatten på en gång, fyllde på flaskan och drack ännu mer plus att jag tog den värkkombo. Efter en snabb dusch fortsatte jag dricka vatten och även Pepsi Max. Jag var äckligt trött, ögonen sved och huvudvärken gav inte med sig. Det fanns inget annat att göra än att ta en tupplur. Snacka om välbehövligt! Huvudvärken har faktiskt dragit sig tillbaka; det är en liten rest som gapar och skriker i bakgrunden. Jag tupplurade strax innan vi skulle äta middag och resten av kvällen har jag varit fortsatt trött, irriterad och grinig. Jag är, som sagt, besviken på mig själv. Det känns löjligt att jag stressar upp mig så till den milda grad över ett frisörbesök att jag kraschar när jag kommer hem!! Härregud…

Alternativ midsommar

Jag vaknar av larmet halv 8, men blir kvar i sängen till 8 när jag stiger upp och fixar frukost till Bibbi. Jag plockar undan disken och lyssnar på en bok som inte är bra. Sedan blir jag tvungen att tillbringa en sammanlagd halvtimme på toaletten eftersom magen vaknat till liv. Av någon anledning fungerar inte Storytel-appen längre. Jag lyssnar på musik i stället – det kommer ju en fredagslista! – , men den nya fredagslistan har inte kommit ännu. Jag letar upp en annan lista. Jag äter frukost, lyssnar på musik och drar sedan igång städningen vid halv 10. Får hela tiden leta upp nya album eftersom ingenting är bra. När jag är färdig med badrummet är jag genomsvettig och matt och står plötsligt inte ut med att lyssna på musik. Stäng av för guds skull!! Jag vilade en stund och drack vatten. Jag vill lyssna på en bo-ho-hoook!  Om Storytel inte fungerar, så får jag väl städa under tystnad … Olidlig spänning medan jag startar appen och väljer en annan bok än den jag lyssnade på tidigare. Den fungerar!! Jag lyssnar på “This is my life” av och med Christer Lindarw. Den var överraskande bra! När köket och hallen var städade blev det lunchpaus och idag såg jag faktiskt en film i stället för att läsa, “Ninotchka” med Greta Garbo som jag minns som rolig och den är fortfarande rolig. Klockan 16 ställde jag in dammsugaren i städskåpet igen. Rent och fräscht. Dusch! Paus i soffan innan jag kokade pasta och stekte falukorv till middag. Alltid lika gott! Småkakor till efterrätt. Tyvärr, var jag för trött för att orka läsa till teet. Jag lyssnade färdigt på Christer Lindarw (det är en kort bok) och spelade Candy Crush och nu sitter jag här och lyssnar på fredagslistan. Alternativ midsommar. Introvert midsommar. Aj lajk it!

Kompromisslös

Det här med strumpor. Det här med att kompromissa. Jag har länge hållit fast vid tjocka strumpor som ger fötterna känslan av att gå på en mjuk matta. Jag fryser lätt om fötterna och jag svettas lika lätt om fötterna. Så började klimakteriet – min alldeles egna värmekälla – och tjocka strumpor blev plågsamma. Vi köpte Happy Socks till Elin och jag tyckte så mycket om dem att jag köpte till mig själv och sedan hittade jag Strumplandet. Från att ha tok-ratat tunna strumpor har jag gått till att frossa i dem och så sent som idag kom min senaste beställning i brevlådan.

Färger! Mönster! Glada fötter i glada strumpor!

Perfekt innedag

Vägning: 97,2 kg som innebär en ökning med 0,4 kg och det tycker jag känns acceptabelt med tanke på hur jag ätit den senaste veckan. Det är tur att jag promenerade så mycket som jag ändå gjorde… Idag är tillbaka på Itrim-banan igen och det känns skönt. Jag har haft en vilodag idag med sovmorgon (även om det inte blev längre än till 20 i 9), en dusch och så har jag tvättat. Ute har det regnat och blåst rent otroligt! En perfekt dag att sinne inne, läsa och dricka te.

 

Träd, vind & hav

Jag tycker mycket om Malmö! En otroligt grön och fin stad med ett behagligt tempo där bilisterna stannar vid övergångsställena – som i Göteborg! De allmänna toaletterna var fräscha och så talrika att kissnödigheten aldrig blev överhängande. Det är en cykelstad med tydlig uppdelning mellan gång- och cykelväg. Både Pär och jag skulle mycket väl kunna tänka oss att bo där, men det blir för långt till Elin och Selma. Vi bodde på Best Western Hotel Royal på Norra Vallgatan. Ett mindre hotell med samma intima stämning och lugn som Hotell Lilton i Göteborg. Vårt rum och ett till låg för sig själva vid en innergård. Enkelt, fräscht och funktionellt.

Ett litet kylskåp med glasdörr som jag fick användning för när tesuget fick mig att köpa egen mjölk.

Innergården och med tanke på vilket drag det var utåt gatan hade vi tur som inte fick fönster åt det hållet…
En annan innergård intill. Där åt vi frukost vår sista morgon. Det röda huset tillhör hotellet. 

Mina framgångar med Itrim har gjort mig stöddig. Så här års pratas det mycket om problemet med att många går upp några kilo under semestern. Jag har smålett överlägset och sagt att det kommer inte att hända mig när jag åker till Malmö. Det handlar bara om att inte suga i sig första bästa maträtt – plättlätt! Jag erkänner härmed att jag hade fel. Jag har inte vägt mig, det gör jag i morgon på morgonen, men jag blir inte förvånad – även om jag kommer att bli förkrossad – om jag är tillbaka på 99 kg. Problemet har varit att inte kunna få måltiden den tid jag har vant mig vid för att t.ex. hålla blodsockernivån i schack. Vi har ätit frukost vid 9 och där har det inte varit några problem förutom att jag har ätit en fralla varje dag, men både lördag och söndag blev det lunch så sent som halv 15 och då var vi båda sammanbitet smågriniga. Igår och idag lyckades vi bättre och mådde bättre. Jag har – och det är ovanligt för mig – ätit för mycket mat och dessutom godis och chips. Det verkade som jag glömde packa ned disciplin och karaktär … Jag har inte fått i mig 2 liter vatten varje dag, knappt 1 liter ens och det har varit köpt flaskvatten (min KleanKanteen är för tung för att jag skulle vilja släpa på den och behöva fylla på den hela tiden). Men jag har promenerat! Jösses vad stegräknaren har fått jobba.

Resan innebar ett sjumilakliv utanför min komfortzon, ett sjumilakliv jag kände var nödvändigt både för min egen skull, men även för Pärs och mitt äktenskaps skull. Fredagen var jobbig och jag sa till honom att jag verkligen, verkligen försökte att se fram emot det, men att det kom i skuggan av själva sjumilaklivet. Med facit i hand kan jag säga att det var värt det, det var verkligen, verkligen värt det! Jag törs nog tala för Pär när jag säger att vi har haft det mycket trevligt när vi har pratat mycket och skrattat, småretats, men inte tjafsat och ännu mindre grälat. Vi är samkörda efter 25 år som gifta och 27 år som ett par. Jag har sluppit min ångestladdade hemlängtan eftersom jag har lärt mig att grejen med att åka bort är att inte få det precis som det är hemma, men att det finns fördelar med det oxå och så blir det så mycket skönare att komma hem sen. Nu är jag hemma igen och det är skönt! Mitt introverta batteri är urladdat, men i morgon ska jag ta sovmorgon och bara stanna inne och tvätta. Jag har bränt mig ordentligt i nacken och på bröstkorgen och mår bäst om jag kan slippa solen några dagar.

Jag kommer att skriva fler inlägg med många bilder om vår kortsemester till Malmö. Fortsättning följer!

Ren ensamhet

Igår var jag ute med stavarna. Kristi himmelfärds dag, tidig förmiddag – härlig brist på tvåbeningar! Det gick bra och bitvis till och med väldigt bra med flyt & ork. Jag klarade mig hela vägen hem igen utan att armarna blev till kokt sparris.

Idag har jag städat. Jag vaknade strax efter 7. Bibbi tjoade från köket med jämna mellanrum. “Hallå?! Jag är hungrig! Höet är slut!!! Härregudjagsvälterihjäl!!!” 20 över 7 steg jag upp och hon fick sina frukostgrönsaker. Jag kom igång med städningen tidigt, före 9, så jag var färdig tidigt oxå. Det är så himla rent och fräscht nu och jämfört med den förra städningen då jag putsade fönster, så var den här en baggis! Nu kan jag njuta av renheten och ordningen för det är bara Bibbi och jag här och hon går ju inte ens utanför köksmattan, det lilla livet.

Glasklart

Jag städade i lördax och den här gången blev det en överkurs eftersom jag hade bestämt mig för att putsa fönsterna. Pär tog de 2 på övervåningen och jag tog de resterande 5. Ett fönster för varje rum + den lilla rutan i ytterdörren. De var så lortiga! Jag har aldrig tänkt på hur lortigt vattnet är som rinner när jag drar med skrapan… Det var nästan svart! Urk! Det behövdes alltså och nu är allt glasklart. Jag hade tänkt göra det tidigare, men det har varit lite väl svalt för att fläka upp fönstret på vid gavel. Själva putsandet tar ju inte lång tid, men att plocka undan för att komma åt och sedan ställa tillbaka allt – det är träligt. När klockan var kvart över 16 och jag hade halva vardagsrummet kvar att dammtorka och dammsuga, så blev jag tvärleds och tog några genvägar. Det kändes som om jag aldrig skulle bli färdig! Idag känner jag av musklerna i axlarna, men annars överlevde jag det hela även om jag var sinnessjukt trött på kvällen. Igår, söndag, vilade jag. Tvätt, vattning av orkidéerna och pillertrillande var det enda jag gjorde. Idag har jag promenerat. Det blåste som 17, småsnöade (!!) och var överraskande kallt. Vindarna var så pass isiga att vintermössan inte hade varit fel, men det fungerade med huvan på jackan. Faktum är att jag mår bättre av det här vädret än i förra veckan när det var uppåt 20 grader. Jag orkar mer och så dämpas ju allergibesvären.