Fjärde gången gillt. Idag var jag hos frisören och nu känns hon så pass bekant att jag kan avslöja att hon heter Anette och salongen heter Unika. Jag trodde aldrig att jag skulle tycka att en annan frisör kunde vara bättre än Rosie, men Anette är det faktiskt. Kunden har inte alltid rätt. Rosie klippte snaggade mig som jag ville ha det, men jag vet nu att det inte var det bästa för mitt hår rent formmässigt. Anette har klippt fram en mycket kort frisyr som ändå inte är snaggad (utom i nacken) och formen har visat sig vara hållbar de 8 veckor som går mellan varje tillfälle; håret känns sällan panik-långt längre och jag har sluppit känslan av en heltäckande mössa. Jag har hittat en ny frisör! Gud ske lov…
Det blir aldrig att jag går runt Garnudden lika ofta som jag egentligen vill. Antingen är det Salem som är målet eller så behöver jag handla och Konsum ligger i motsatt ände eller så regnar det eller har regnat och då blir det lerigt. Idag gick jag runt Garnudden trots att det har regnat och det var lerigt, men det var skönt. Det tog hela 85 minuter från start till slut, så det går inte så fort numera, men jag stannade några gånger och lyssnade på tystnaden och söp in de knallgula björklöven mot en lika knallblå himmel. En promenad för själen lika väl som för kroppen.
Det är en dryg vecka sedan jag skickade in mina“trasiga” MBT-skor för undersökning. Igår mailade jag för att höra vad som händer och idag ringde M. De kommer att skicka ett par nya skor. Ett helt nytt par!! Trots att jag tolkade det hon sa som att skorna egentligen inte är trasiga. Jag sade att jag tycker att det är väldigt generöst och M svarade att de vill att kunderna är nöjda. Ändå är jag orolig för att behöva börja om och genomlida en ny omgång med skavsår, plåster och silvertejp…
Jag städade igår. Det var ett av de städtillfällen när det verkligen gjorde skillnad, särskilt badrummet och köket som vanligt. Jag använde mina nya inomhusträningsskor i stället för tofflor eftersom de sitter så pass bra att jag inte behöver knyta dem utan de sitter kvar på foten. När jag hade städat färdigt kände jag att jag inte var lika trött i fötterna eller ryggen som när jag haft tofflor.
Idag promenerade jag runt Flaten. 60 minuter och det var tungt. Egentligen skulle jag inte ha tränat idag (varannan dags-upplägget), men det var så härligt väder och jag hade inte varit ute sedan i onsdags.
“Versioner av oss” av Laura Barnett. En variant av “Sliding doors”. Jag älskar konceptet, men det är lätt att det blir rörigt. Det krävs koncentration för att hänga med i “Sliding doors” och då är det endast 2 versioner. I “Versioner av oss” bollar författaren med 3 versioner och efter knappt halva boken har det blivit så snurrigt att jag inte kan skilja de åt. Den lägger jag ned. Boknitarna radar upp sig: “De obotliga optimisternas klubb” hade ett vackert språk, men blev för politisk för att mitt intresse skulle hållas vid liv, “Yxmannen” var jag besviken på, “Handbok för städerskor” var överskattad och “Versioner av oss” blev för knepig. Jag har en bokbeställning på g. Efter att Stephen King-febern har gått över tillfälligt började jag läsa mig igenom min “att läsa-samling”. Jag har 1 eller 2 böcker kvar och sedan kommer min nya laddning. Halleluja för Bokus!
Vägning hos Itrim: 99,8 kg som innebär en ökning med 0,3 kg de 2 senaste veckorna och det kan väl anses som försumbart dvs. status quo. Jag är besviken medan IB tycker att jag inte ska vara så hård. Vi kom överens om att jag, de kommande 2 veckorna, ska vara benhård med att inte kvällstugga (utom min godisfredag) för att se om det verkligen är där problemet ligger. Om det inte har hänt något då får vi komma fram till hur viktminskningen ska ta fart. Angående dagens vägning kunde IB se på utskriften att jag hade mycket vätska i kroppen (det är motståndet/impedansen som visar det) – jag har egentligen inte gått upp i vikt. Hon sa att det syntes tydligt på mig att jag mår bättre nu än när jag träffade henne för en månad sedan – och det gör jag ju – och hon frågade i vilken utsträckning de Tunga Tankarna finns kvar. Jag funderade hur jag skulle uttrycka det och sa sedan att de alltid finns där som en sorts nödutgång, men att jag, just nu, har flyttat mig en bit från dörren.
I väntrummet hos Hälsokällan, där jag får massage, har det hängt en tavla. En rund tavla i starkt rosa nyanser. Jag såg den när jag var där i augusti och den hängde kvar när jag var där i torsdags. Den var till salu. Jag har inte velat släppa den. Färgerna tilltalar mig. Den runda formen känns mjuk och behaglig. Dessutom kunde jag se framför mig hur den livade upp den gråa fototapeten i vardagsrummet. Nu har jag köpt den! Häpp! 500 kr. Konstnären heter Susanne Tall och hon finns på Instagram (som jag inte har). Titeln på tavlan är något med “lotus”. Det blev precis så effektfullt som jag föreställt mig. Nu måste jag hitta ett bra ställe att hänga upp min sältavla som har hängt på den platsen det senaste halvåret.
Kan du se lotusblomman?
Idag är det 25 år sedan Pär och jag gifte oss i Stockholms stadshus. Silverbröllop! Tack för att du vill vara gift med mig, Pär!
Helgen som gått har inte varit någon höjdare. Jag har varit sjukt trött och sovit till efter 11 och ändå suttit och nickat till över korsordet eller boken. Det har inte funnits någon ork över till att promenera vilket innebar att jag inte tränade alls på 4 dagar. Jag kände ingen panik över det, men det verkar inte finnas några marginaler eller möjlighet att bygga upp en buffert för det räcker med 4 dagars inaktivitet för att vallningarna ska komma tätare och med de ångesten. Eller om det är tvärtom. Moment 22 eller Hönan & Ägget. Idag har jag i alla fall tränat ett mediumpass med gummibanden och det var så skönt!! Det mediumhårda gummibandet var nytt, men för en gångs skull kändes det inte så där löjligt hårt i början; jag tämjde det direkt. Muskler!!
Det damp ned ett lass med strumpor från Strumplandet och jag blev skitnervös. Så nervös att jag fick huvudvärk. Inte hade jag väl beställt strumpor mitt i ett Stilnoct-rus och sedan glömt det?! Eller har någon beställt i mitt namn för att jäklas? Jag öppnade paketet försiktigt eftersom jag var beredd på att behöva kunna försluta det igen för att skicka tillbaka det. 15 par strumpor i olika storlekar och material, med eller utan skaft eller med lös resår. En lapp oxå där det stod att det var en gåva från Strumplandet. Whaaat? Jag mailade och fick svar att de hade sett att jag nämnt sidan i min blogg. Då så! Bock och tack. Urvalet av modeller, färger och storlekar ger mig ändå känslan av att de har gjort sig av med de svårsålda … 😉 Jag tänker plocka åt mig de med lös resår för de gillar jag och resten delar jag ut i familjen. Svärmor kan få ett par rejäla yllestrumpor för hon är frusen av sig.
En promenad på 70 minuter som var riktigt skön större delen av tiden. Precis som vid de senaste promenaderna kom det ett tillfälle när jag gått drygt halva sträckan då mattheten ramlar över mig i kombination med en vallning som gör att jag tvivlar på att jag ska orka hela vägen. Det jag kan göra och har gjort vid de här tillfällena är att sänka tempot, dricka vatten (jag har alltid vatten med mig nu för tiden oavsett temperatur) och djupandas. Det verkar inte bättre än att det här med konditionsträning inte kommer att fungera så bra för oöverskådlig tid.
Det här inlägget skriver jag på min nya dator! En liten Lenovo som är så tyst och oerhört snabb och lätt jämfört med min gamla Acer. Den teknikrädda sidan av mig har gjort att jag har dragit mig in i det längsta med att köpa en ny eftersom det inte finns någon dator som inte har Windows 10 och både Elin och Pär har klagat en del på det. Min gamla Trotjänare har fått flera nya batterier och ett par ominstallationer genom åren för att hålla igång den, men grafikrutinerna gjorde att den ofta hängde sig/frös när jag ville se korta klipp eller till och med när det blev för många bilder eller om jag skrollade för snabbt. Jag känner mig lite elak nu när allt jag behövde har flyttats över till den här med hjälp av Pär och jag bara ställde undan Trotjänaren på en hylla. Jag vet inte hur länge jag har haft den. 7-8 år kanske. En lång tid.
Vägning: 99 kg som innebär en ökning med 0,6 kg. “Aldrig mer 99!” håller andan och undrar om det kommer att barka åt fanders eller om toppen är nådd och nedförsbacken väntar. Eftersom jag lyckades låta bli kvällstugget igår utan några som helst problem, så känner jag mig försiktigt optimistisk. Jag tjänade ju 25 spänn oxå. Ka-tching!
Vilket busväder! Det har blåst som sjutton och regnat precis hela dagen. Det är först nu framåt 21 som det börjar lugna ned sig. Paraply är hopplöst såna här dagar och jag var taxam för min regnjacka med huva plus keps under när jag kilade ned till frisören för att bli av med lite hår. Det är skönt att ha en frisör som inte är så pratnödig och det går betydligt fortare oxå – en dryg halvtimme. Jag bokade in 2 tider till. Den andra i december, innan jul, då det alltid brukar vara svårt att få tid om man är sent ute.
Kommer ni ihåg de vackra bruksföremålen från Briscapo? Jag utelämnade en detalj i det inlägget. Paketet var stort och det var överraskande tungt. Pär hade kört mig för att hämta det. När jag packade upp innehållet visade det sig att Briscapo lyckats med konststycket att skicka med inte mindre än 10 tallrikar (i en serie jag inte tycker om och aldrig skulle ha köpt) och en liten tekanna (Wrendale designs). Hur lyckades de med det?! Att behöva returnera något som är större än vad som kan tryckas in i en brevlåda är ett aber och nu hade jag 10 tallrikar och en tekanna som jag fått utan att ha beställt dem… Till saken hörde att Pär och Elin skulle åka till Grövlis dagen efter och hur 17 skulle jag kunna få med mig åbäket tillbaka till utlämningsstället?! Naturligtvis skrev jag till kundtjänsten. Jag fick ingen förklaring på hur det hade gått till, men de beklagade och förklarade hur jag skulle göra för att returnera varorna plus ett löfte om rabatt vid nästa köp. Via mail fick jag en etikett att klistra utanpå och en blankett som skulle kvitteras av den som tog emot paketet (DHL stod för leveransen). Den senare gjorde mig en aning fundersam. Allt fick vänta tills Pär kom hem igen. Förra tisdagen hjälpte han mig att frakta eländet tillbaka till stället jag där hämtat ut det. När killen scannade streckkoden på etiketten framgick det att paketet skulle hämtas av ett bud hemifrån mig. Meh! Han gav mig ett telefonnummer. Hem igen med åbäket. Det började kännas löjligt. Jag ringde direkt och satt i telefonkö i 20 minuter, men jag fick väldigt bra hjälp. Kundtjänstkillen förklarade att han blev tvungen att göra ett nytt ärende (?) eftersom … jag vet inte … det var hur som helst inte fullt så enkelt som killen på uthämtningsstället påstått. Till slut fick jag boka en tid för hämtning redan samma eftermiddag mellan 13 och 17 och budet kom redan halv 13. Jag tjoade glatt när han försvunnit med åbäket. Good riddens! På kvällen skrev jag till Brisacpos kundtjänst och sa att jag inte hade fått ett särskilt bra första intryck. Jag fick svar nästa dag (av en annan tjej den här gången) med ännu ett beklagande och ett erbjudande om att välja vad jag ville från Wrendale-kollektionen gratis. Wow! Det är klart jag tackade ja och om jag hade varit den snikna typen hade jag valt tekannan för dryga 900 kr, men jag är inte sniken och den är ändå i minsta laget. Pär har oxå fallit för de tufsiga djuren, så han fick välja en temugg. Och så passade jag på att köpa ännu en till mig själv. Hehe. Jag hämtade dem idag och det var endast 2 muggar i paketet och jag har mailat kundtjänsten en sista gång och tackat för ett proffsigt bemötande.
Ha-begär. En sida av mig själv som jag inte är överdrivet förtjust i, men som har blivit nedtonad ju äldre jag blir, är ha-begäret. Vissa saker som jag ser, dreglar över och helt enkelt inte kan släppa tankarna på. Prylar som får mig att tro att jag inte kan klara mig utan, som kommer att lämna mig sömnlös, okoncentrerad, oresonlig och ångestfylld. Jag tycker inte om att ha många saker. Egentligen. Särskilt inte prydnadstjafs. Jag vill leva så enkelt som möjligt. Det är bara böcker jag inte kan ha för många av. Vad vill jag ha sagt med det här då? Jo, för några år sedan hittade jag en tehuva som jag blev handlöst förälskad i. Den var tillverkad av Pimpernel och hade diverse djur spridda över tyget; räv, and, grävling, hare, uggla. Den använde jag tills den hade bytt färg från vit till tebrun. Då köpte jag en till för – kors i taket!! – den fanns fortfarande att köpa i tebutiken. Pimpernel, Wrendale-design. Tebutiken säljer inte den längre och jag har letat på nätet och hittade en brittisk sajt som dessvärre inte levererade till Sverige, men som hänvisade mig till en svensk återförsäljare, Briscapo. Tehuvan fanns där. Och muggar. Och glasunderlägg. Och bricka … glas-skärbräda … skedar … sockerskål … kanna … Jag var i himlen! Jag blev sömnlös, ha-galen och okoncentrerad tills jag övertalat Pär att få köpa det som jag kände att jag inte kunde leva utan. Jag fick dem i förrgår och nu är te & lässtunden upphöjd till Paradisets övervåning! Allvarligt! Det handlar om utsökta bruksföremål som jag helt ärligt inte kan se mig mätt på.
Baksidan och framsidan på muggarna. Den övre är min. Den påminner mig om Påskharen i Tim Burtons Alice i Underlandet. Smått galen.
Den här muggen fick Elin för den är gjord för henne. Kaninen påminner så mycket om Selma!
