Jösses, vad tillvaron känns seg just nu! Hela jag är klistrig som Dumle-kola (jag tycker verkligen inte om Dumle-kola)!! I fredags åkte jag till Södertälje för mitt andra samtal med AG. Värmen hade smällt till, det var tungt att gå från stationen, samtalet gick inte som jag planerat (jag ville egentligen ta upp riktigt tunga saker, men kom aldrig till skott), på vägen tillbaka till stationen var det broöppning för ett stort fraktfartyg och det var bara att stå och vänta i ungefär en kvart. Jag hade mina MBT street-skor på mig eftersom jag inte skulle gå så långt och eftersom de är överraskande luftiga, men satfläsk vad jag fick ont från hälsporren hela vägen upp till höften! Jävla skitskor! De duger endast tur och retur Konsum! Jag kan inte begripa att de faktiskt är MBT.
Skitskor!
Igår var Elin och Robin här på middag och det var väldigt trevligt som vanligt. De är tacksamma gäster och så mysiga att vara med! Pär har köpt en 3D-skrivare det vill säga en skrivare som skriver ut fysiska föremål – det är så makalöst fascinerande att till och med en teknikfiende som jag blir djupt imponerad. Pär och Robin blev stående vid den en hel timme igår medan Elin höll mig sällskap medan jag diskade och plockade undan.
Jag hade mitt första samtal med AG idag och det kändes väldigt bra. Hon är i min ålder med lång erfarenhet inom vården och med sköterska i grunden. Jag har lika lång erfarenhet av vården, men som patient. Vi pratade hit och dit, lite prövande och det blev inte känslosamt förrän jag berättade att mitt självförtroende i förhållande till djur har fått sig en ordentlig törn. Jösses… Vi ska ses om igen om 2 veckor.
Tillbaka i Rönninge gick jag till Konsum och handlade. Elin är hemma och helt sänkt av förkylning och kraschad mage och bad mig handla åt henne. Det blev några liter mjölk och yoghurt och några Pepsi Max och det var ganska tungt. Jag hade en knökfull Kånken på ryggen och en kasse i varje hand och tog mig hem till henne ett steg i taget. Jag var redan ganska trött efter 15 minuters promenad i uppförsbacke från Södertälje central och sedan 15 minuter tillbaka. Från Konsum till Elin tog det 20 långsamma minuter. Jag drack en kopp te tillsammans med henne och rymmarkatten innan jag – faktiskt – beställde en taxi hem. Vilken lyx! Vad bekvämt!!
När jag var hemma igen var klockan 5 över 13 och då hade jag varit borta i 245 minuter. En sen lunch och sedan en behövlig långdusch. Seriöst – jag stank svett! Det stod som ett moln omkring mig och jag kände det redan på vägen från psyk. Nu ska jag värma minestronesoppa och äta Kaffestugans makalösa bröd med soltorkade tomater till och sedan ska jag dricka te, läsa och äta chips. Ålrajt!
Det blev ett kort besök hos JA och jag behöver ingen behandling för hälsporre. Den har dragit sig tillbaka och sedan jag började göra fotövningarna igen – som är överraskande effektiva – känns det mycket bättre. Om den blir värre får jag höra av mig igen och eftersom det då kommer att räknas som återbesök kommer jag att få en tid mycket snabbare. Häpp!
Jag besökte Tebutiken på Kungsgatan för första gången på …. 1 år? Jag tror inte att jag har varit till Stockholm sedan förra hälsporren för ett knappt år sedan och jag har haft den turen att Elin har kunnat handla te åt mig, men idag var ett gyllene tillfälle. Det var dags att hitta en eller ett par nya smaker för jag har tröttnat på favoriter som jag var säker på att jag aldrig skulle tröttna på. 6 hg hallonte som är min absoluta och mest pålitliga favorit just nu! 2 hg smultron som är som en mildare version av hallon med en aning av grädde i smaken. Det blev 2 nya smaker: Göta Kanal med mycket bär och frukt bland annat hallon (den var riktigt god!) och så viol-lakrits som luktar godis och som kanske, kanske inte är god. En påse med Ninas toscaskorpor oxå. Jag har ätit de en gång tidigare och de är såååå smarriga, mer som kakor än skorpor!
Den Store Doktorn skulle ringa klockan 14 och jag var beredd. En kvart innan satt jag med mobilen ihopkopplad med handsfree-lurarna och väntade. Hon ringde 25 minuter över 14, bad om ursäkt för förseningen och inledde samtalet med att hon ju inte hade träffat mig. ”Jo, det har du.”, svarade jag. ”Den 15 april.” Det är bara drygt 2 veckor sedan. Jag upplevde samma sak idag som när jag träffade henne: jag säger något, men hon verkar inte lyssna bara för att sedan fråga om just det jag berättade. Jag gillar inte henne. Hon var tydligen inställd på ett längre samtal, men jag ville bara förnya receptet och meddela att jag inte tyckte om Propavan. Jag är satt på väntelistan för ett läkarbesök den 18 juni. Jag brydde mig inte ens om att fråga om det var hon eller ännu en ny läkare jag skulle få träffa….
Jag promenerade i 60 minuter och det var faktiskt skönt! Trots backen upp till Gamlebovägen, så var det skönt. Jag lyckades till och med komma upp i något som liknade tempo.
Det är den 29 april idag och det är 16 grader i skuggan (men solen ligger på). De utslagna löven är större än musöron. Fruktträden blommar. Pollensäsongen går in för högvarv. Människor byter till tunnare kläder, sommarskor och solbrillor. De sitter halvnakna på balkongerna och gör sitt bästa för att bli så lika gamla sadelväskor som möjligt. Trädgårdsentusiasterna kör ned händerna i myllan. ”Visst är det härligt att värmen äntligen har kommit!!” Nej, jag tycker INTE det. Dels för att jag inte är någon älskare av vare sig sol eller värme – jag älskar ljuset, men inte värmen – dels för att allt det här som inträffar åtminstone 1 månad för tidigt (det har ju varit upp emot 20 grader för flera veckor sedan) kommer att inträffa tidigare och tidigare för varje år. Kommer alla dessa jublande soldyrkare (läs: idioter) att jubla lika mycket när det inträffar i februari? Eller januari? När vintrarna förblir gröna år efter år efter år. När den ena sommaren efter den andra blir allt torrare. Det handlar om klimatförändringar!! Permanenta förändringar. Är jag en glädjedödare nu? Kanske det. Jag tycker att det är skrämmande.
Dagarna går och jag mår bra i det stora hela, men nu vet jag att jag känner av utfasningen av Lyrica. Min kropp protesterar mot att nekas drogerna, så är det bara. Jag tänker ta det ännu lugnare med åtminstone 2 viloveckor mellan varje minskning. Just nu väntar jag på att Pär ska komma hem med maten från Coop. Han fyllde år i måndags och i morgon kommer hela Vårat Gäng hit på middag inklusive svägerskans hund (under protest från min sida – hon är inte rumsren än… Hunden alltså.). Jag städade igår och idag och allt känns väldigt rent och fräscht. Jag har förresten fått en tid för samtal om en vecka – jag trodde inte det skulle gå så fort! Hon är sköterska och min tanke är att det kan vara bättre än en diplomerad psykolog för såna kan vara lite för akademiska. LG som jag gick hos för några år sedan var skötare med utbildning inom KBT och han var bra. Däremot har det bara blivit 1 promenad den här veckan. Styrketräningen hoppade jag över för att jag helt enkelt inte orkar just nu.
Dagen började med att jag ringde psyk i Södertälje för att förnya receptet på Lamictal. Nu är jag uppe i 6 tabletter à 25 mg per dag, så de har en strykande åtgång. Jag fick beskedet att en läkare skulle ringa upp mig vid 14. Då så!
Tvättmaskinsdoktorn dök upp strax före 9 med rätt reservdel och då var felet snabbt åtgärdat. Vi får betala ca 1600 kr varav gummiringen som behövdes kostar en dryg 100-lapp. Huvudsaken är att jag kan tvätta obehindrat! Just nu går den sista maskinen och sedan har jag tvättat ikapp. Borta är alla pappkassar med sorterad tvätt och det lilla vi har samlat på oss ligger åter igen i tvättkorgen där det är meningen att det ska samlas.
Sedan gick jag ut. Under helgen var det varmt, upp emot 17 grader, men idag hade temperaturen sjunkit till endast 4 vilket jag föredrar. Jag masade mig runt Flaten medan jag lyssnade på min lugna lista. De gånger jag hade motvind var det kalla vindar och skyarna var mörka. Flera mindre snöbyar drog förbi medan jag knatade på. En relativt backfri runda, så det kändes inte fullt så tungt, bitvis var det till och med skönt.
En blandad kompott av sjöfåglar. Det är inget superfoto, men det som var intressant i situationen var att de satt precis på kanten till isen som – förvånande nog – ligger kvar.
Jag fick telefonsamtalet från läkaren mot slutet av rundan. Det var en överläkare som ringde i stället för den som hade satts upp på telefontiden, men som var sjuk idag. Den här läkaren ringde kvart över 10 i stället för vid 14 som avtalat. Lurarna jag fick i födelsedagspresent, Jabra Elite 65t, är suveräna på de flesta sätt. Ljudet är fantastiskt och det är skönt att slippa sladdarna. De sitter bra även om jag får lite klåda i öronen av silikonet. Det finns en anti-brus-funktion där jag kan slippa störande ljud från omgivningen och den är väldigt användbar till exempel när jag diskar eller det blåser mycket ute, men den är inte bra eftersom eventuella bilar inte heller hörs… Jag har svarat på telefonsamtal inomhus och det har fungerat problemfritt, men idag, när jag var ute hade läkaren svårt att höra mig och då låg mobilen i jackfickan. Mottagningen blev riktigt bra först när jag höll upp mobilen i höjd med ansiktet. Ett litet minus, men jag tycker ändå inte om att tala i telefon och svarar aldrig på samtal som jag inte vet ska komma.
Ett missmod hänger över mig på grund av att jag får så ont efter varje promenad. Jag försöker verkligen att inte halta, att belasta båda benen lika mycket och det är svårt. Det slutar ofta med att jag har ont i båda knäna. Jag har inte gått upp i vikt. Inte ned heller, för den delen. Jag ligger kvar på 106-107 kg. Tyvärr. Kanske kommer jag att orka ta tag i kosten nu när det själsliga är stabilt, men jag vet inte om jag har lust…
Efter den miserabla promenaden i onsdag har jag int’ gjort nå’. Jag har sovit och jag har suttit. Den längsta sträckan jag har rört mig har varit mellan mitt sängbord i hörnet av sovrummet till frysen i hörnet av köket. Jag är trött och har lagt mig redan vid 23, varit på toaletten 1 eller ett par gånger och sedan fortsatt att sova; i snitt 10 timmar per natt. Ändå är jag trött och somnar ofta när jag sitter och läser. Knäet har mått bra av overksamheten även om resten av kroppen inte gör det och det har känts så jäkla skönt att slippa ha ont att jag inte ens försökt ge mig ut! Selma skulle ha kommit i morgon, men är fortfarande inte helt kurant – stackarn! – och jag kan ta emot tvättmaskinsdoktorn i lugn och ro.
Pär är ute på vift igen och den här gången har han åkt långt nämligen till Italien! Svärmor och svärfar var i Alessio för några år sedan och blev stormförtjusta och nu ville svärfar ta med sig sina barn och åka dit, så då gjorde de det.
Jag har en ny Hjärtefilm som har intagit första platsen och knuffat ned ”Miss Potter” till andra plats. ”Christoffer Robin och Nalle Puh” heter den och jag hittade den av en slump när jag var inne på Discshops sida och det är jag så tacksam för. Den handlar om Christoffer Robin som vuxen. Han är olycklig och vilsen. Då dyker hans gamla barndomsvän Nalle Puh upp och han behöver Christoffer Robins hjälp. Det här är en film för dig som föredrar den engelska original-Nalle-Puh framför Disneys (även om det här är en Disney-producerad film), som har fantasi, som älskar mjukisdjur och är övertygad om att de har en själ. Redan i inledningsscenen där alla är samlade för ett te-kalas knep det till i hjärtat och magkänslan hojtade om att ”Det här, det är en Hjärtefilm!”. Filmen fick en Oscarsnominering för specialeffekter 2018. Nalle Puh, Tigger, Nasse och Ior ser underbart tufsiga och använda ut så som älskade mjukisdjur gör. Jag har alltid gillat Ewan McGregor och han gör ett bra jobb även i den här filmen och det gör även flickan som spelar hans dotter. Filmen är så makalöst välgjord!! Jag lånade genast ut den till Elin och det ångrar jag nu… Jag har en fundering om Disneys Nalle Puh: varför har han en tröja? I Milnes original är han oklädd. Nasse har alltid haft sin halsduk och Ru sin tröja, men varför ha Puh fått en?
Tvättmaskinen har varit obrukbar i ett par veckor. Den läcker vatten varje gång den ska tömmas. När den sedan slutade centrifugera ringde jag Cylinda. Idag kom reparatören. Det visade sig inte vara det fel vi trodde utan beror på att gummilisten runt insidan av luckan har klämts sönder och det i sig innebar 2 saker. 1: han hade inte med sig rätt reservdelar utan måste återkomma om 1 vecka. 2: eftersom det är vi som har pajat den gäller inte garantin. Dubbelfel från vår sida. Han sa att vi kan använda maskinen om vi klämmer in en handduk runt nedre kanten av luckan för att fånga upp vattnet och det har jag gjort. Det var småbråttom att tvätta bland annat handdukar. Mina underkläder och vissa tunikor har jag stått i köket och handtvättat en gång i veckan. Det går an med små plagg…
Jag vaknade kvart över 4 i morse och kunde inte somna om. Stressad! Reparatör och Selma och matleverans och burstädning och fan och hans moster. När Pär steg upp vid 5 var jag vaken och frågade om han inte hade möjlighet att jobba hemma på förmiddagen för att ta emot reparatören och det hade han! Vilken lättnad! Selma och M kom redan halv 8. Dagens första promenad tog 1 timme i småregn och snöblandat regna. Torka hunden och torka jackan. Den andra promenaden tog 25 minuter i hällregn. Torka hunden igen och torka jackan igen, så med den läckande maskinen är det blött både ute och inne. Jag har haft huvudvärk mer eller mindre hela dagen och är trött, så trött. Det blir samma cirkus nästa måndag…
Jag promenerade 50 minuter i ett stadigt regn till min lugna lista. Jag började inte med den listan, men bytte snabbt eftersom jag blev så stressad av den andra. Det var skönt! Jag såg henne på långt håll eftersom hon hade ett stort vitt paraply och en signalröd kappa. När hon kom närmare kunde jag se att hennes kängor var zebrarandiga och läppstiftet lika rött som kappan. Vi log och hälsade för så gör man ganska ofta här i Rönninge. Det var nog jag som tog initiativet för jag tyckte att hon var en sådan uppiggande syn att jag började le av bara farten! Dessutom hade hon ungefär samma långsamma tempo som jag och verkade njuta av regnet precis som jag.
Jag lyssnade på en bok för ett tag sedan som heter ”Att gå: ett liv i rörelse” av Erling Kagge och inläst av Per Runhammar (som har en väldigt behaglig röst med ett djupare läge). Den handlar om att gå; att promenera både korta och idiotlånga sträckor; både i städer och i skogen. Erling Kagge skriver bland annat att det mest provocerande du kan göra i dagens samhälle är att promenera. Att avsiktligt dra ned på tempot och att uppleva din omgivning, att vara medveten om resan och inte bara målet. Dagens människa har blivit för bekväm och drar sig för att till exempel promenera långsamt i ett kallt marsregn, men då går man även miste om upplevelsen det innebär att få komma hem, in i värmen, byta om till torra kläder och dricka något varmt. Det är tänkvärt!
Jag har köpt bokstöd för att stötta min hjärteböcker. De är av och från Pluto.
Igår körde jag ett lätt pass med gummibanden efter ett uppehåll på 2 veckor. I början litade jag inte på att knäet skulle hålla plus att jag var oerhört medveten om hur fet jag är. Koncentrationen blev därefter och det krävdes en del för att göra övningarna rätt, för att det skulle bli mindre tungt. Det lossnade så småningom och kändes hyfsat bra. Jag blev åtminstone genomvarm… Jag tog 2 Alvedon direkt efteråt för knäet…
Idag gick en långsam runda på 65 minuter. Kroppen kändes ganska tung efter gårdagens träning, men det var skönt. Jag såg ett svanpar som flög iväg medan de honkade på svanars vis; lite gällare än gässens läte. Jag har flera deviser. En av dem är att långsamt också leder någonstans. Långsamt leder mig alltid hem. Kanske leder det till hälsa.
Lisa Nilsson har gjort en låt som heter just ”Långsamt”. Lyssna på texten!
