Det finns inget och jag menar verkligen inget som provocerar mig mer än okunskapen om depressioner och fördomarna mot SSRI-preparaten. Fördomar, oavsett ämne, har rötter i okunskap. Okunskap leder till rädsla. Jag har skrivit mycket om det här genom åren och nu skriver jag om det igen för att jag vill och för att det behövs.
Det påstås att dagens samhälle är öppnare och mer tolerant i synen på depression och ångest, men det är rena nyset. Den s.k. öppenheten finns bara ute på nätet i diverse bloggar, poddar och alla de böcker där författaren vill ”dela med sig”, bryta ”tystnadskulturen” och radera tabun. Det strösslas med styrkekramar och tacksamhet över att ha fått ta del av en livshistoria. Jag är fullt på det klara med att Sverige har ett stort problem när så många unga och unga vuxna mår så dåligt som de gör och jag vill inte på något vis förminska magnituden eller lidandet. Det jag skriver om är hur det är att leva med kronisk depression för den diagnosen finns och jag har fått den från ett flertal läkare genom åren, men det skrivs inte mycket om det. Kanske är det för tungt. Kanske är det skrämmande att ”deppighet” kan vara livet ut.
Det finns psykotiska sjukdomar och det finns psykiska sjukdomar och det är en jävla skillnad. Psykotiska sjukdomar som schizofreni och dissociativ personlighetsstörning kräver tung medicinering och periodvis sjukhusvård. De medicinerna blir man trött, seg och avtrubbad av och det påverkar naturligtvis hur man uppfattas av omgivningen som kanske tycker att man har blivit personlighetsförändrad. Det är den stämpeln som alla mediciner inklusive SSRI-preparat har fått, men det är snarare depressionen som förändrar mig och inte medicinen. Psykiska sjukdomar som depression och ångest kräver sällan sjukhusvård och tack vare SSRI-preparaten har mångas liv blivit hanterbara och till och med bra. De flesta depressioner är begränsade rent tidsmässigt och i samråd med läkare fasas medicinen ut. Rädslan för psykiska sjukdomar bottnar i att det är i hjärnan allt sker och är det fel på hjärnan, så är man sinnessjuk (såvida det inte handlar om tumörer) och det är det samma som att vara galen. Egentligen handlar det om en bristsjukdom. Brist på serotoniner. Det är inte svårare eller mer skrämmande än så. Faktiskt.
Jag försökte ta mitt liv våren 1987 när jag var 22 år, men det ledde inte till att jag fick någon egentlig terapi eller medicin. Samma höst hade jag flyttat många mil hemifrån och via jobbet fick jag kontakt med företagshälsovården som i sin tur ordnade terapi och medicin. Sedan dess har jag tagit antidepressiva mediciner s.k. SSRI-prearat. Det är 35 år nu. Jag tänker inte säga att de har räddat mitt liv, men de håller mig vid liv. Jag har fortfarande självmordstankar i perioder och jag är ingen stor beundrare av livet som sådant.
Skilnaden mellan periodisk och kronisk depression framgår av diagnosens beskrivning som är ”kroniskt sänkt stämningsläge”. Det innebär att mitt normalläge från start ligger nedanför en friska persons. Det, i sin tur, innebär att mina dalar blir betydligt djupare än hos den friska, men oxå att mina toppar inte når högre än normalläget för den friska. Det är jävligt tungt att leva med, men inte det minsta skrämmande.
Jag har gått i terapi i perioder. Några längre medan andra varit begränsade och alltid i kombination med medicinering. Det har blivit många medicinbyten eftersom en medicin kan tappa stinget efter ett tag på samma sätt som kroppen slutar reagera på medicin mot smärta om den tas för ofta. Det som är jobbigast med SSRI-preparaten är att det tar flera veckor innan jag vet om den funkar. Om den inte gör det får jag börja om. Under tiden mår jag skit. Det är just den problematiken som finns när någon börjar använda medicinen: det gäller att stå ut flera veckor och till och med må sämre innan effekten kommer. Det finns en liknande problematik med antibiotikakurer, men tvärtom. Effekten är snabb och därför tas inte hela kuren.
Jag har aldrig skämts för min sjukdom och jag har nog varit lite väl öppen ibland och öst min livshistoria över intet ont anande människor vare sig de har bett om det eller ej. Nu för tiden är jag lågmäld. Det händer att någon reagerar på att jag är sjukpensionär (jag orkar inte säga ”stadigvarande sjukersättning” varje gång och det är bara vårdpersonal Försäkringskassan som förstår vad det betyder) med flera år kvar till pension, men när jag väljer att förklara varför (Depression och ångest) får de något blankt i blicken och byter samtalsämne. Något jag inte berättar är att jag blev sjukpensionär när jag var 45.
När jag växte upp lades mycket fokus på sjukdomar. Fysiska sjukdomar vill säga. Reumatism, ryggproblem, magsår, hjärtinfarkter, men inte ett pip om att både pappa och min bror var deprimerade i perioder. Det har jag fått veta som vuxen plus att min bror försökt ta livet av sig. Det fanns i mitt dna från start. Om jag hade fått veta det här tidigare hade det naturligtvis inte påverkat min sjukdomsbild, men jag har alltid stört mig på att en sjukdom som nästan tog livet av 2 familjemedlemmar inte fick utrymme bland de övriga krämporna. För depression är allvarligt och kan vara dödlig. I Sverige dör nästan dubbelt så många på grund av självmord än i trafiken. Varje år.
Det finns dem som anser att självmord är fegt och det finns dem som ser SSRI-preparaten som ett ”djävulens påfund”. Jag tycker oxå att självmord är den feges utväg, men då handlar det om att inte våga ta konsekvenserna av sitt handlande. En mördare som åker fast, men inte pallar ett fängelsestraff. En förälder som spelat bort familjens hela kapital, men inte är rakryggad nog att reda ut skiten. Hitler som inte vågade möta nederlaget. Däremot är en sjuk människa inte feg för att hon/han inte orkar med sjukdomen och att på grund av den känna att hon/han är en belastning för familjen. Depression anses fortfarande kunna kureras med fysisk aktivitet och mindre självömkan. Om jag berättade att jag har cancer skulle jag mötas av medkänsla och förmodligen stöttas genom sjukdomsförloppet. Om jag dog skulle det heta att jag ”förlorade kampen” mot sjukdomen. Ingen skulle säga att jag bara behöver motion och mindre självömkan.
Den senaste gången jag gick i samtal pratade jag med en sköterska och det handlade mer om ett samtal mellan 2 människor. Hon var utbildad sköterska med lång erfarenhet. Vid ett tillfälle fick jag frågan när jag senast haft en sammanhängande period på minst 2 månader när jag mått bra. Jag funderade. ”2 månader är en lång tid.” sa jag. Mitt svar blev ”Aldrig.”. Som längst har jag mått bra i kanske 1 vecka.