”I väntan på Doggo” av Mark B Mills med Mattias Linderoth som uppläsare. Det ges ut många böcker med husdjur som huvudpersoner eller katalysatorer. De flesta är verklighetsbaserade och alla är inte bra. Usch, nej! ”Doggo” är inte verklighetsbaserad, men den är bra, riktigt bra! Mysig, mänsklig, animalisk och rolig. Doggo är ingen stilig hund. Han är inte ens söt. Fulsöt. Så ful att han är söt. With a face only a mother can love. Beskrivningen av hans utseende ger mig ingen egentlig bild, kombinationen är märklig och det beror nog på att han är påhittad, men vad har väl utseendet för betydelse? Doggo blir kvar hos Dan när hans sambo lämnar honom för en annan och lite i taget vänjer de sig vid varandra och börjar tycka om varandra. Doggo har ett förflutet som inte handlar om att han hamnade på ett hundstall från att ha varit gatuhund. Mattias Linderoth är bra. Han blir bättre och bättre ju fler böcker han läser in och jag tycker om hans snälla röst.
”Katten Cleo – hur en kaxig katt hjälpte en familj att läka” av Helen Brown med Madeleine Bockarovski som uppläsare. En verklighetsbaserad djurbok som inte var så bra. Jag erkänner att jag inte lyssnade färdigt och det finns 2 anledningar: katten Cleo halkade ur fokus (det är fyrbeningarna jag är intresserad av!) och uppläsaren var dålig på gränsen till usel. Titeln är pretentiös. Visserligen är Cleo kaxig, men det vete 17 om hon hjälpte familjen att läka. Jag är ingen anhängare av långdragna, detaljrika beskrivningar av sorgeprocesser, men familjens sorg når mig inte och känns inte alls så katastrofal som den måste ha varit och läkemiraklet uteblir. Som uppläsare behöver MB lära sig att pausera, att betona, att sänka tempot. Hon har bara läst in denna bok, men jag kommer att undvika henne fortsättningsvis.
