Jag är inne i ett bokflyt nu. Varje bok jag läser har varit bra eller tokbra, varje ljudbok har oxå var bra med suveräna uppläsare. Det är som att flyta med strömmen i en behagligt tempererad flod där jag bara kan sträcka ut en arm för att fånga in nästa bok för att sedan flyta vidare. Jag njuter. Lycka! Den 26 januari i år skrev jag den första recensionen för SkrivaSidans bokblogg. Det är så roligt och givande och jag jobbar på att få fram en egen stil för mitt förhållande till bokrecensioner har varit kluvet. När jag gick i skolan och fick i uppgift att läsa och recensera en bok protesterade hela mitt inre för jag avskydde att läsa på kommando. Som vuxen läser jag aldrig recensioner innan jag själv har läst boken och särskilt inte på någon kultursida. Recensioner handlar om åsikter och tolkningar. Åsikter är relativa, de kan aldrig egentligen vara felaktiga medan tolkningar faktiskt kan visa sig vara helt uppåt väggarna för hur många recensenter har verkligen frågat författaren om vad hon/han velat få fram med sin text? Jag tycker man ska vara försiktig med att pådyvla andra läsare sin tolkning som om den vore fakta. Jag har precis läst ”Väckelse” av Stephen King och i vanlig ordning finns ett par utdrag från recensioner t.ex. Dagens Nyheter. ”… övertygelsen om att det finns en stor godhet, och skräcken för att monstren kanske vinner till slut.” En tolkning som recensenten gör, men som jag inte fick uppfattningen om när jag läste boken. På omslagets framsida står att läsa att det är ”en mörk roman om att förlora dem man älskar.” Jag tycker inte att det stämmer heller. Min egen tolkning kommer längre fram i den här recensionen. Det knepigaste med att skriva bokrecensioner är att få med handlingen och det jag tycker om alternativt ogillar utan att avslöja för mycket.
Jamie Morton är sex år när han möter pastor Charles Jacobs för första gången. Då är Charles Jacobs en lycklig man med fru och barn och har blivit tilldelad en ny församling. Han har oxå ett brinnande intresse för elektricitet och anser att det finns outforskade användningsområden bl.a. inom medicinen och Jamies äldre bror Con blir den förste som han kan prova sina teorier på. När en tragedi slår till försvinner pastorn efter att ha hållit en domedagspredikan som Jamie för alltid kommer att minnas. Åren går. Jamie och pastorn möts igen av en slump. Jamie är då en neddrogad musiker som är en hårsmån från att ta död på sig själv. Charles Jacobs har en möjlighet att bota honom med hjälp av elektricitet eftersom en stor del av beroendets problematik sitter i hjärnan. Deras vägar skiljs åt än en gång. Jamie arbetar som musiker och studiotekniker medan Charles Jacobs blir en turnerande pastor som helar människor på väckelsemöten. När de åter möts behöver Charles hjälp av Jamie med att väcka liv i universums dolda krafter.
Jag har sagt det förr, men jag säger det igen: Stephen King är en gudabenådad berättare! Vilket driv! Vilket flyt! Och så ett och annat lågmält skämt för att ta udden av det hela. Så vilken är då min tolkning av det han skriver om i ”Väckelse”? Människans rädsla för det okända och för döden samtidigt som vår nyfikenhet gör att vi inte kan låta bli att undersöka. Eller så är det så att människan har svårt att hantera att inte veta. Vad finns på andra sidan? Himmel eller helvete? Hur kan vi få veta om de vi har förlorat har det bra i livet efter detta? Charles Jacobs är troende och samtidigt vetenskapsman och det är en ovanlig kombination. Han citerar bibeln medan han gör elektriska experiment. Hans intresse övergår sakta men säkert i besatthet. Småskaliga experiment känns inte tillfredsställande, han får inte de svar han vill ha och han siktar på experimentet med stort E. Det är hans sätt att bearbeta sin sorg. Jag tycker ju inte att det är riktigt friskt, men varje sorgearbete är unikt.
Åskväder har en särskild plats i den här berättelsen. Jag älskar åska! Tyvärr, har jag inte varit med om särskilt många rejäla åskväder. Suck. I boken finns ett berg med en metallstolpe som fungerar som en sorts åskledare. En beskrivning av hur ett åskväder närmar sig med mörka moln och kraftiga vindar. Strax innan blixten slår ned i stolpen blir den elektriska laddningen i luften så stark att håret på Jamies armar reser sig. Det hörs ett klick och sedan slår blixten ned. Ljuset är bländande och stolpen får samma glödröda färg som hett järn som smids. Det skulle jag vilja vara med om!
