”Längtan bor i mina steg” av Klara Zimmergren, en författaruppläsning. Klara Zimmergrens göteborska var mysig att lyssna till. Hon har samma humor som jag och den sortens uppfinningsrika språk som fick mig att tänka på Fredrik Backman. Jag skrattade en del, log väldigt ofta och fick en varm känsla i kroppen och allt detta trots att hon tar upp ett laddat ämne, ofrivillig barnlöshet. Mia Skäringer upptäckte jag när jag såg ”Solsidan” och sedan fick jag veta att hon utgjorde den ena halvan av ”Mia & Klara”. Jag såg en snutt av ”Mia & Klara” på svt.play och tyckte att de var urfåniga. När någon säger att något är ”hysteriskt roligt” kan de lika gärna hissa röd flagg och jag hissar röd flagg för ”Mia & Klara”. När det gick upp för mig att Klara var ena halvan av ”M & K” blev jag besviken och ett tag tyckte inte att hon var rolig längre utan bara fånig. Det är svårt med humor medan det är lättare att vara allvarlig och att blanda ofrivillig barnlöshet med lustigheter är riskabelt och KZ gör det hyfsat. Det märks att hon har en komisk bas och det märks att barnlösheten är känslig. Kanske är det för känsligt och därför vågar hon inte lämna ut sig helt. Jag fick ingen känsla för hur tärande det förmodligen är eller hur det egentligen påverkade förhållandet med L. Ingen tidsuppfattning mer än i förbigående. Något som framgick desto tydligare var hennes kärlek till djur i allmänhet och hundar i synnerhet. Där fångade hon mig! Jag led med henne när hon fick avliva Anton och jag blev varm av glädje när de hämtade hem Frasse och jag blev grön av avund när hon berättade om reportagen för ”Djursjukhuset”. I det stora hela är boken värd att lyssna på om man vill ha omväxling till uppsjön av deckare och mysromaner.
