”En mörderska bland oss” av Hannah Kent. 1829 avrättades Agnes Magnusdottír dömd för mord. Hon var den sista kvinnan som avrättades på Island. Berättelsen bygger på verkliga händelser och karaktärer. Jón Jónsson var fjärdingsman och underställd häradshövdingen. På order av häradshövdingen placerades Agnes Magnusdottír i Jón Jónssons familj i väntan på datum för avrättningen. Prästen Tóti blir Agnes själasörjare och genom deras samtal får man veta allt som hände fram till mordet. Författaren har även lagt in brev och dokument från rättegången 1828.
Boken är mycket bra och intressant. I och med att jag visste hur det hela skulle sluta blev det hela spännande på ett annat sätt. Varför valde Agnes Tóti som sin själasörjare? Var hon verkligen en kallblodig mörderska? Hur får man det att fungera med en dömd brottsling i huset flera månader i sträck? Det är inte ofta jag läser böcker som utspelar sig på Island, ännu mer sällan historiska sådana. Hanna Kent har ett enkelt, men rikt språk med ett flyt i berättandet. Det är en bok som skiljer sig från mängden och jag kommer att läsa den igen.
”I skuggan av ett brott” av Helena Henschen med Irene Lindh som uppläsare. Jag hade aldrig hört talas om de Sydowska morden. Helena Henschen fick inte höra talas om det förrän hon var 15 år – av en slump – trots att det var hennes morfar som blev mördad av sin egen son. Skandalen var oerhörd just för att det skedde inom familjen och familjen valde att agera som om det aldrig hade hänt. Förträng och glöm!
Tragiskt är det ord som kommer för mig. Fredriks narcissistiska läggning i kombination med droger och en beroendeställning till pappan. Sofie som förlorade sin mamma för tidigt, försökte fylla hennes plats för att bli utbytt mot en klassisk styvmamma. Två övergivna själar hittar varandra och det slutar i katastrof. Familjefäder som var kärleksfulla, men oerhört rigida.
Den var intressant och tragisk, som sagt. Irene Lindh har en väldigt behaglig röst och läser väldigt bra med tydlig skillnad på berättande text och dialog. Hennes röst passar extra bra till böcker som utspelar sig på 30- och 40-talen; det är något med hennes artikulation.
”Molnfri bombnatt” av Vibeke Olsson med Irene Lindh som uppläsare. Jag lyssnar på den just nu, men den är så väldigt bra att jag vill skriva om den redan innan den är slut. Den får mig att tänka på ”Jag heter inte Miriam” tack vare den höga kvalitén och tidsperioden, andra världskriget, men det är en väsentlig sak som skiljer de åt. Vibeke Olsson bok handlar om tyskarna och hur kriget drabbade de som inte var nazister eller rädda för judarna. Det fanns vanliga tyskar i koncentrationslägren. De som var t.ex. socialdemokrater eller homosexuella.
Hedwig blir kär i SS-mannen Wilhelm och de förlovar sig. Hon läkarundersöks som ett steg i kontrollera att hon är värdig. Läkaren konstaterar att hennes bäcken är rymligt och att hennes skalle har en utmärkt arisk form. När det sedan visar sig att de inte kan gifta sig pga. hennes socialdemokratiske far finns ju möjligheten att bli en del av ett SS Mödrahem och få funktionen av avelsko eftersom det vore synd att inte ta till vara hennes utmärkta ariska gener. Man baxnar! Amerika vill gärna ta åt sig äran för att inte hela Europa talar tyska, men det var inte några gloriaförsedda änglar som historien vill framställa de som. De delar ut bröd bland människospillrorna i lägren och ser de krypa efter marken ”Just lika animals”. Gruppvåldtäkter av kvinnor ombord på tåget på väg hem från lägren.
Den är så bra att jag inte vill att den ska ta slut (jag har 16 timmar kvar). Irene Lindh gör en mycket, mycket bra uppläsning, tycker jag.
Bra böcker ger mig endorfinkickar!
