En dom som fick mig att knäa och att gråta: kolesterolvärdet är så högt att läkaren fick mig att gå med på medicinering (hon frågade inte ens, hon bara meddelade mig det faktumet) och blodsockret visar på förstadium till diabetes vilket innebär att jag kommer att få gå på regelbundna kontroller hos en diabetessköterska. Det här är ett gigantiskt nederlag för mig eftersom jag trodde att jag skulle kunna sköta kost och motion själv. Det är inte roligt att få en diagnos där jag själv är vållande. Visst finns det genetiska faktorer som påverkar, men ansvaret är mitt och endast mitt.
Kanske är det detta som behövs för att jag ska inse att jag inte kan äta och träna på det sätt som jag trivs med för det räcker inte. Direkt efter att hon slagit mig i huvudet med de allvarliga beskeden satte hon sig tillrätta vid tangentbord för att skriva in åtgärder. Motion! Jag promenerar 3 gånger i veckan och styrketränar 2 gånger. ”Du tränar så pass mycket redan…”, mumlade hon. ”Jag gör det.”, svarade jag. ”Faktiskt.” Jag betonade ”faktiskt” eftersom jag anade misstro från hennes sida. Jag ville slå henne i huvudet med något. När det kommer till kosten finns det fler möjligheter och jag känner att jag inte kan Börja På Måndag utan måste göra det direkt.
Jag vet att kolhydrater inte är bra i för stora mängder. Jag vet vilka kolhydrater som är värre än andra. Jag vet vilken sorts fett som bättre än annat fett. Jag vet att protein är prima. Jag vet att socker är kostens egen superskurk. Jag vet allt det här! Jag har läst och jag har provat mig fram. Varför lever jag inte som jag har lärt mig? Därför att jag inte orkar kämpa på 2 olika fronter – övervikt och depression. Därför att jag inte är särskilt angelägen vad gäller min hälsa. Om jag inte hade haft familj, så hade jag skjutit mig själv i sank för länge sedan.
Jag vill inte äta kolesterolsänkande medicin. Jag gjorde det i flera år, men slutade när jag fick vetskap om nackdelarna. Idag kände jag dock att jag saknade motståndskraft och jag har tagit den första tabletten.
Läkaren föreslog en grupp för ”livsstilsförändring”. Då orkade jag säga nej. Inga flockaktiviteter. Ingen dietist heller för den delen. Jag vet, som sagt, vad som är rätt och vad jag gör fel och jag vägrar gå med på att en trångsynt dietist läxar upp mig. Fan heller!
Synpunkter på själva besöket. Doktor AT var 10 minuter sen och det omvälvande besöket varade inte längre än 20 minuter. Det gick åt ett par minuter för henne att lista ut varför jag var där eftersom jag var ombokad pga. återbud av läkaren själv den 19 december. När jag påpekade att det gällde provsvaren gick det upp ett ljus eftersom den återbudande läkaren tydligen hade markerat kolesterolvärdet med en varningsskylt, typ. Blodvärdet är det enda värdet som sjunker och det ska inte sjunka. Hon kollade aldrig blodtrycket eller lungorna. Jag tycker att om man lämnar den här sortens, i mina ögon, tunga besked som innebär en livsstilsförändring, så krävs det mer än 20 minuter inklusive ett recept, en remiss till diabetessköterskan och ett löfte (hot?) om att jag ska komma tillbaka om ca 3 månader för uppföljning. Tack och hej, din feta leverpastej! See ya!
Denna min kropp är snart 50 år och jag känner den. Genom sjukdom, mediciner och graviditet har jag lärt känna den. Något är fel. Förmodligen är det klimakteriet som närmar sig och jag har en tid hos en gynekolog på Södertälje sjukhus om 2 veckor. Hormonerna jävlas på ett annat sätt och systemet är satt ur spel. Trött, tung och värk här och där dagligen. Det känns inte som att kroppen har lust tuktas i form en gång till och det spelar ingen roll hur starka hälsoargumenten än är. Psyket har inte heller den rätta orken.
