Författare: Ewa

Mitt bidrag till Skrivas novelltävling.

”Hon blev med barn för att straffa mig!”

Det var svårt att undgå att höra hans upprörda stämma. Affären var inte stor eller full av kunder. Selma såg att han lämnade in ett väggur av ek med silverdetaljer.

”Sälj eländet eller ge bort det bara jag slipper se det igen.” Han vände om och lämnade affären utan att ha fått ett prisförslag. Selma gick fram till disken och bad att få se på klockan. Den var stilren och silvret bröt av fint mot den mörka ytan.

”Jag är intresserad av den här klockan.”, sa hon till expediten. ”Jag kunde inte låta bli att höra vad mannen sa angående priset, men jag är villig att betala 500 för den. ”

”500 får det bli. Varför krångla till det?”

När Selma hade fått upp klockan där hon ville ha den gjorde hon en kanna te och tog med den till vardagsrummet där hon satte sig för att läsa. Tick-tack, tick-tack, tick-tack. Den tickade inte högt och ljudet var rofyllt. Varje föremål som haft en tidigare ägare bar på en historia och hon undrade vad den här klockan skulle ha att berätta. Hon försjönk i sin bok och drack flera muggar te. Timmarna gick när det plötsligt var något som hade förändrats. Klockan hade stannat. Hade hon satt i klena batterier? Selma tog ur batterierna och satte sedan tillbaka dem och klockan började ticka igen.

”Tror du verkligen att jag blev med barn för att få ha kvar dig?”

Selma ryckte till. Rösten var hög och upprörd och den var där vardagsrummet.

”Du blev med barn för att straffa mig, ja! Även om du inte vill få mig att stanna, så kommer vi att ha ett barn gemensamt för resten av våra liv och för mig känns det som ett straff för jag vill inte ha barn och det vet du!”

Två figurer framträdde ur ingenting och blev allt tydligare och Selma kände igen mannen som han som lämnat in klockan som hon hade köpt.

”Men nu är jag med barn och vi måste lösa det på något sätt!”

”Hur vet jag att barnet är mitt?”, frågade han. ”Om du nu älskar och respekterar mig borde du ha tagit hänsyn till det faktum att jag faktiskt inte vill ha barn. Det har du vetat från början. Du äter väl piller?”

”Ja, jag äter piller och jag har ätit piller oavbrutet medan vi har träffats, men inte ens piller är hundra procent säkra. Om du försöker antyda att jag har varit otrogen så jävlar…”

Selma stod som fastfrusen nedanför klockan och lyssnade på grälet. Hon fick intrycket av att de inte kunde se henne, men varför kunde hon se dem? Hade det med klockan att göra? Mannen gick fram till en vägg och plockade ned just den klockan som han sedan inte ville veta av.

”Vad tänker du göra med klockan?” Kvinnan lät med ens orolig. ”Det är ju vår klocka…” Hon betonade vår. ”Du? ”Nu lät hon bedjande. ”Prata med mig.” Hans grepp om klockan var varsamt, men fast. Det märktes att den hade en speciell betydelse.

”Minns du när vi berättade våra jobbigaste minnen för varandra?”, frågade han. ”Den där eftermiddagen när snön vräkte ned och bäddade in oss i en kokong.” Hon nickade. ”Vi hade köpt den här klockan och efter alla bekännelser och tårar bestämde vi att den skulle symbolisera en nystart för oss.”

Hon stod nära honom nu. ”Du berättade att du inte vill ha barn på grund av din sjukdom, men att ditt ex hade blivit med barn i alla fall och det barnet var inte friskt och hade inte levt länge och därför vill du inte gå igenom det en gång till, men det behöver inte bli så.”

Selma hade inte rört sig ur fläcken trots att det hade varit svårt att höra delar av samtalet när de sänkte rösterna, men nu vågade hon ta några steg framåt. Mannen höll i klockan och kvinnan hade lagt sin arm runt hans rygg och ena handen över hans.

”Det behöver inte bli så…”, upprepade hon och då var det som om mannen vaknade till och ryckte åt sig klockan. ”Jag vågar inte!”, sa han. ”Jag vill inte! Vi kan inte fortsätta träffas. Jag går nu!” Han tog klockan med sig och försvann. Selma tittade på kvinnan som såg fruktansvärt sorgsen ut. Sedan försvann hon lite i taget och var borta. Selma var åter ensam med klockan som mannen hade varit så angelägen att bli av med.