Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
Då var det dax att börja kravla sig upp ur den dynga jag har befunnit mig i den senaste evigheten. Inget tempo, ingen stuns. Fullt fokus på att använda magmusklerna till att hålla upp kroppen i förhoppningen att jag skulle känna mig mindre trött. Det tog 80 minuter att hasa runt Flaten. Jösses. Det måste vara nytt snigelrekord!
Min svåger kom in i köket där jag förberedde förrätten och frågade, som han alltid gör (för han tillhör ju de som alltid frågar), hur jag mådde. “Jodå…”, svarade jag. “Det knallar på som vanligt alltså?”, konstaterade han då. “Jag har mått bättre.” Ett stort behov av att få tala om att jag inte alls mår bra utan att gå in på detaljer. “Jaha…”, blev hans svar på det. Jag tror inte på att provocera med att jag inte mår bra. Jag väljer hur jag svarar till vem, men jag tänkte att vi i alla fall har känt varann i 23 år även om vi inte står varann nära. Han tillhör Vårt Gäng och vet förmodligen om de flesta av mina hälsomässiga berg- och dalbanor, men han var inte redo för ett ärligt svar. Inte där, inte då. Det är nog bara en terapeut som jag kan vara gnälligt ärlig mot. Det är synd.
Jag hade trevligt igår. Jag är trött, men jag hade i alla fall trevligt. Det känns värre att vara trött efter en besvikelse. Det fanns 2 förutsättningar som skiljde gårdagens partaj från det i mars: Pär drog det absolut största lasset med Elin som hjälpreda och sedan hade jag noll förväntningar. Yogi (i Mikael Bergstrands böcker) lever enligt devisen att det är bättre att ta ut glädjen i förskott och bli besviken för då har man i alla fall fått vara glad en gång. Jag kanske skulle börja med det. Problemet är bara att jag inte har så stor buffert att hantera besvikelser.
Just det här inlägget är bara till för att jag ska hålla mig kvar i #Blogg 100. Vi väntar Vårat Gäng för att fira att Pär fyllde år i onsdags och jag vet inte om jag kommer att orka skriva något i kväll.
Tidens tand som gör att man ser annorlunda på saker & ting, i det här fallet en film. “Jack & Sara” med Richard E Grant och Samantha Mathis i huvudrollerna och starka skådespelare i birollerna. Den är från 1996 och jag såg den nog när den var relativt ny. Det är en komedi, men jag minns den som ett ganska sorgligt drama. Den är ingen komedi, men den är inte särskilt sorglig heller. Kanske var den tänkt som en komedi, men då har regissören misslyckats ordentligt. Humoristiska scener som inte fullföljs eller når fram. Klassiska komediknep som är för uppenbara och faller platt. Den är 1 och 45 lång vilket jag anser är ganska långt och ändå fick jag känslan av att den var ofärdig, att den borde ha innehållit mer (varför var hans fru så ledsen under graviditeten? varför fick han ihop det med kollegan när inget antytts tidigare? varför försvann han tillsammans med uteliggaren? hur kom det sig att uteliggaren och svärmor fick ihop det?). Tidens tand har ofta besvikelse med sig i bagaget och det hade den den här gången oxå.
Richard E Grant dök upp i senaste säsongen av “Downton Abbey” och där passade han mycket bättre. Alla skådespelare klarar inte av komedier.
Jag misstänker att jag var en deprimerad småbarnsmamma när jag såg den för det enda jag minns tydligt från filmen är när Jack förklarar hur han upplever sorgen. Ungefär så här: “Du vet den där känslan man får när det är något viktigt man ska göra och sedan kommer på att man har glömt det. Magen vänder sig och man mår illa. Det är så det känns varje morgon. Först är allt bra och sen kommer jag ihåg att hon inte finns kvar.”. Den gången tyckte jag att det var så träffande att jag tappade andan för det är precis så det känns varje morgon de perioder jag är deprimerad. Idag tyckte jag bara att det var en replik bland många andra. Tidens tand eller hur jag mådde respektive mår?
25 minuter dit och 25 minuter hem i hasande tempo, utan stuns eller lust. Jag hämtade en medicinbeställning som kunde ha gått ned i brevlådan om det inte varit för Nasonexen som inte kan (får?) skickas som brev.
Jag läste på DN.se om att överviktiga barn inte klarar av skolan lika bra som normalviktiga barn. Jag behövde bara läsa rubriken så gick jag igång med högljudda protester inombords om att det naturligtvis har att göra med den fientliga omgivningen för vem fanken kan ta fullvärdig examen när man blir mobbad?! Innan jag satte mig ned för att blogga om min upprördhet läste jag igenom den korta artikeln och fick då läsa precis det argumentet. Vad var det jag sa? “Resultaten har ingenting med okunnighet eller dumhet att göra, utan att man har så mycket annat att jobba med känslomässigt, så man orkar inte.”, säger Monica Andersson som är sekreterare på Hobs (Hälsa oberoende av storlek). Hon säger oxå att man, som överviktig, döms på förhand. Jag kan inte annat än hålla med. Precis som man förutsätter att en smal människa är lycklig just för att människan är smal, så är en fet människa karaktärslös och dum i huvudet. Vi har det samhälle vi förtjänar, men jag tycker inte om det och jag avskyr att leva i det.
…och så var de bara 3. Vera fick somna in. Hennes tandproblem var av sådan kaliber att de inte kunde åtgärdas och skulle ha gett henne permanent tandvärk. En eloge till personalen hos Evidensia Djursjukhuset Roslagstull och en extra stjärna till veterinär IS.
Knappt 4 timmar efter att Vera och jag hade gett oss av kom jag hem igen. Jag var ledsen, trött och hade ont och efter att ha utfordrat de fyrbeningar som finns kvar samt fräschat till mig lade jag mig i soffan och sov till 14. Det var svårt att vakna och det var med en fenomenal huvudvärk som inte direkt överraskade mig. Det blev en sen lunch med det senaste långfilmslånga avsnittet om “Downton Abbey”.
Just nu är det inge’ kul. 6.15 väckte marsvinen mig eftersom de tyckte att det var frukostdax för länge sen (jag hade planerat den till klockan 8) och om jag inte hade varit så förbålt kissnödig, så hade de fått vänta. När lugnet hade sänkt sig gick jag och lade mig igen och somnade om och fick tvinga mig själv ur sängen framåt 11 när det var pelletsdax för fyrbeningarna.
Vera mår inte bra. Hon sitter ihopkurad som en boll och äter ingenting. Jag klippte ned tänderna ytterligare, men hennes käkar verkar helt sneda. “Hon har väldigt stora kindtänder, så att klippa ned tänderna förvärrar nog bara saken.” Det svaret sms:ade Pär när jag skrev och berättade att jag fick en tid hos vetten i morgon halv 9. Varför sade han inget innan han åkte till Göteborg?! Då hade Vera sluppit skrämmas från vettet genom att ligga fasthållen på rygg medan jag körde in tången i munnen på henne. Fan! Jag försökte stödmata och ge henne vatten. Vera och jag ska i alla fall ut och åka i morgon. Hon har fått Metacam i smärtstillande syfte.
Pär har löjligt full rusch hela veckan och är småstressad, jag mår inte bra och har sagt vad som känns jobbigt och varför, men han insisterar på kalaset på lördag (han fyller år idag). Det är 1 månad sedan Elins och mitt kalas och jag har fortfarande inte återhämtat mig efter den besvikelsen och föregående stressen.
Sedan är jag besviken på Pär (ja, Pär, jag väljer att skriva det i min offentliga blogg i stället för att ta det direkt med dig). Det jag gick igenom efter Gary Yourofskys föreläsning var vidrigt. Det var fruktansvärt uttröttande, men inte en enda gång har han frågat mig om det. Jag har tagit upp det några gånger och han har inte tigit ihjäl mig, men heller inte gett uttryck för någon förståelse. Däremot har jag fått lyssna på en massa om Scania Hack och hur roligt han tyckte att det var. Jag orkar inte ta den här diskussionen med honom, men jag vill heller inte hålla inne med min besvikelse eftersom det snyltar på min redan obefintliga energi.
Ett besök i smältdegeln. Det var dax att klippa kort igen och jag hyste en viss oro för rulltrapporna vid Östemalmstorg. Jag hittade ingen aktuellare information än från början av mars vilket jag tolkade som att problemet var löst. Jag drog en lättnadens suck när jag såg att den ena personen efter den andra klev på och flöt uppåt, så jag gjorde likadant. När jag kommer upp till den andra rulltrappan är flytet borta. Meh! Jag kämpade ett steg i taget var bara hälften så svimfärdig som förra gången. När jag kom tillbaka 2 timmar senare rullade alla trappor som de skulle. Meh!
Jag är nöjd med klippningen. Det är alltid trevligt att träffa Rosie och bubbla bort 1 timme och så är det ju välsignat skönt att ha nacken snaggad! Jag har en ny tid om drygt 2 månader och då har det varit midsommar. Hej å hå!
Mitt röda fina paraply, inhandlat på Åhléns för många år sedan, bröt ett av benen för ganska länge sedan gjorde det snett på ett stroke-aktigt vis. Nu när det är för varmt för min vattentäta vinterjacka kändes det nödvändigt att fixa ett nytt. Först tänkte jag gå till Åhléns igen, men de har gjort om så jäkla mycket där och fyllt hela entréplanet med smink och parfym att jag inte vågade mig in där eftersom det inte alls var självklart att paraplyerna bodde kvar hos väskorna som de gjorde vid förra paraplyköpet. Jag gick till Accent (f.d. Wedins) och där fick jag hjälp av en trevlig dam som förklarade prisskillnaderna på de olika modellerna. Det blev ett blåmönstrat, hopfällbart med extra stadga i benen och med mer bredd och det var betydligt lättare än det gamla. 249 kr. “249 kr!”, utbrast Elin när jag kom hem. “För ett paraply?!” Jag replikerade med mitt shoppingmantra: jag får det jag betalar för. Köper jag ett paraply hos Konsum förr 99 pix, så knäcks det vid minsta vindpust. Jag hälsade på i tebutiken oxå för det var oerhört nödvändigt att fylla på teförråden.
När jag gick Drottninggatan fram fick jag se ett blekansikte som stod och tiggde. De är inte så vanliga och jag hajade till, sänkte farten och läste hans skylt lite snabbt. Han var sjukskriven men utförsäkrad och arbetslös. För första gången kände jag mig frestad att ge pengar. Jag gjorde inte det, men jag kunde relatera till honom, sjukpensionär som jag är. När jag fick stadigvarande ersättning beviljad kändes det som att det var i grevens tid, att jag riskerade att bli just utförsäkrad. Jag kan inte försörja mig på de pengarna. Det är tack vare Pär jag klarar mig. Alltså kunde jag relatera till den här mannen och det var en direktlinje till min medkänsla för som svensk medborgare ska man inte behöva tigga på Drottninggatan! Vi borde ha råd att ta hand om de som redan bor här och det är så långt min medmänsklighet sträcker sig. Hårdhjärtat eller inte. Alla dessa tiggare från Rumänien borde åka hem för det finns resurser för att de inte ska behöva tigga där, så varför i hela friden väljer de att tigga här?
Jag har inte mycket till övers för människor eller mänskligheten, men jag älskar djur och jag blev nyss fadder för elefanter och för den svenska naturen. Premien låg i brevlådan när jag kom hem från smältdegeln.
Klockan 5.15 väcktes jag av att Pär upprepade gånger körde in sitt pekfinger i min överarm.
“Veras tänder är sneda. Hon kan inte äta.”
“Va?”
“Hur ska vi göra?”
“Va?”
“När öppnar Animalen? Det finns ingen chans att jag hinner till Roslagstull idag och i morgon åker jag till Göteborg. De borde kunna klippa tänder hos Animalen, eller?”
Jag försökte inte svara den här gången. Sedan satt han kvar på sängkanten medan han tyst funderade. 5.15. är inte min bästa tid på dygnet. Jag tycker inte att den är bäst för någon människa. Den är omänsklig. Jag hade sovit ungefär 4 timmar och bettskenan gjorde att jag sluddrade.
“Du kan somna om nu.”, sa han och daskade mig på höften.
Jo, tjena! Bettskenan och morgontorr mun gjorde att jag inte kunde häva ur mig något spydigt utan viftade bara irriterat med ena armen. När han försvunnit tillbaka till köket och de fortsatta frukostbestyren för både sig själv och marsvinen (för Vera är ett av marsvinen) gick jag på toaletten och sedan tillbaka till sängen. Nu var jag vaken och praktikaliteter snurrade runt i huvudet. Det var så typiskt att krångel med grisarna dyker upp när jag blir ensam med dem! En sorts animalisk konspiration. Jag skulle inte ha möjlighet att åka med Vera till vetten imorgon och det skulle bli tufft att åka idag och så måste jag duscha och tvätta håret. Gud, vad jobbigt! Varför hade jag inte upptäckt det här tandfelet? Jag gör fys-undersökning på alla marsvin en gång i månaden i samband med kloklippning, men den senaste gången, för 2 veckor sedan tog lathunden över och jag hoppade över det. Den animaliska konspirationen igen! Mitt i de morgonförvirrade tankarna uppskattade jag att Pär inte förutsatte att jag skulle hoppa upp ur sängen, bädda ned Vera i trasportburen och åka med SL hela vägen till Valhallavägen och jag tänkte faktiskt inte erbjuda mig heller. Den känslomässigt dramatiska helgen satt kvar i kroppen. Jag dåsade bort och hade väl slumrat i några minuter när sängkanten tyngdes ned igen.
“Jag har fixat det! Jag tog tången och knnnnipsade av dem precis som jag gjorde med Esters tand. Hon började mumsa hö direkt efteråt!”
Sedan försvann han igen.
“Vad bra…”, mumlade jag och somnade om.
En ny vecka hade börjat.
Selma har haft perioder när hon har matvägrat. Vi kallar det “food stop”. Det kan bero på tänderna eller en väldigt känslig mage (hon står under extra uppsikt just nu). Hon har fått Metacam varje dag i 3 veckor för att se om det har med smärta från tänderna att göra. De första dagarna var det inga problem att ensam ge henne medicinen. Hon hoppade fram, ställde sig på bakbenen och slurpade i sig rubbet. Sedan, från en dag till en annan, vägrar hon och någon måste hålla henne medan en andra person trycker i henne dosen. I fredags var jag helt solokvist med djuren (Elin var i Umeå tillsammans med Robin och Pär deltog i Scania Hack), så då hoppade vi över medicinen. När det är pellets-dax och jag kommer in till Selma blir hon alltid eld och lågor och far fram och tillbaka i buren av otålighet, sliter i gallret och är allmänt begeistrad. De gånger hon har haft food stop sitter hon ihopkrupen på hyllan i buren. När det var pellets-dax idag satt hon ihopkrupen. Jag ställde in skålen i alla fall, men kände mig inte hoppfull och sms:ade Elin om att hon nog kunde ställa in sig på att ringa vetten. En dryg timme senare hörs ett skrapande inifrån Selmas bur, ett ljud som kommer av att hon hoppar ned från hyllan och om hon hoppar ned från hyllan borde hon må bra. Jag kikade in och mycket riktigt mådde hon bra igen. Hon satt och tuggade pellets och som efter varje tidigare skrämselattack såg hon helt oförstående ut. “Kan jag få lite matro?”
Visst är det ironiskt, apropå Veras och Selmas tänder, att försäkringen inte täcker tandproblem?
