Författare: Ewa

Pär och jag promenerade. Vinden har mojnat. Det är någon minusgrad. Snöpudret ligger kvar. Vi mötte många andra flanörer, såg några som grillade korv ute på piren och 3 kallbadare!! Fler människor än vad jag mötte under samtliga promenader förra året.

Småfåglarna får hålla i sig när det blåser kuling.

När det varnas för kuling på Öland är det en helt annan sak än hemma i Rönninge. Öland är platt och växtligheten är övervägande låg och tålig. Igår var styrkan i vindbyarna 18 m/s och jag kunde känna i fötterna hur husgrunden skälvde.

Bilden är från igår förmiddag. Du ser ju att det inte finns några hinder för den västliga vinden. Rakt på bara! Regnet smattrade. Utebelysningen fladdrade så det nästan blev stroboskopiskt. Rosenbuskarnas grenar klöste längs väggen. Det gällde att hålla hårt i dörren när någon av oss skulle ut. Grunden skälvde. För mig kändes det som storm, men jag är ju en klen stadsbo. Det kom lite snö, men den föstes upp mot huset och täcker inte mycket. Där hemma har det snöat rejält och de får en vit jul. 🤬

Samma vy som igår. Molnen har blåst undan och solen har faktiskt förärat oss med ett besök. Igår var det vintersolståndet, så nu vänder det!

Pär och jag kom fram för ett par timmar sen. Vi har åkt 48 mil och det var väldigt varierande väder. Tvärmulet. Regnblandad snö. Frostigt. Snö och blåst och som avslutning hällregn och blåst. Det smattrar mot rutan och det är så in i helsike mörkt! Elin och Siri kommer imorgon. Vi ska äta varma mackor till middag. 😋

Jag målade på den här i nästan 4 veckor – det längsta hittills. Dels för att den skulle räcka tills jag fått nästa omgång, dels för att handbolls-VM kom emellan plus att jag varvar med att läsa.

Det blev ingen VM-medalj till Sverige. När matchen mot Danmark började och de dunkade till med 4 mål inom loppet av några minuter kändes det som en déja-vu från Frankrike-matchen. Jag stängde av ljudet eftersom jag blev stressad av ljudvolymen i hallen, musiken, ropen mellan spelarena och kommentatorerna. Sverige lyckades kämpa sig tillbaka och i andra halvlek kunde jag se glimtar av det Svenska lag jag sett tidigare. Det var sååååå jämnt den sista kvarten, men Danmark fick in 3 mål och säkrade medaljen. Jag kände så starkt med Sverige i den tydliga, tårfyllda besvikelsen. De hade jobbat så hårt i 3 veckor…. Sedan skriver Jens Littorin på DN att ”inte ens en snitslad bana räckt för VM-medalj”. Jag blev förbannad och äcklad över bristen på respekt! Varken assisterande förbundskaptenen eller före detta spelare har uttalat sig så. Jävla sportjournalister!

Ytterligare 2 av tavlorna har fått en ram. En av dem är min favorit huskysarna.

37-28 till Frankrike. Aj! Jävlar i min lilla låda så bra Frankrike var!!! De plöjde fram, dunkade in mål efter mål efter mål och hade ett kompakt försvar mot Sveriges chockade och spretiga anfall. De spelade som Sverige gjorde mot Kamerun. Sverige hade ingen chans, men de förtjänar en eloge för att de aldrig lade sig platt. Jag stängde av när det var 5 minuter kvar. Jag erkänner att mitt sportintresse är ytligt och kortvarigt intensivt och att det inte pallar för katastrofer som den igår. Jaja… Sverige spelar mot Danmark om bronset imorgon, men jag känner mig inte hoppfull. Jag såg en snutt av Danmarks semifinal mot Norge som blev en rysare och det spelet…. 😱

Jag kände inte igen det svenska lag som jag sett vinna 7 matcher i rad. Tränaren förklarar det med att hans planerade taktik inte fungerade. Kanske var det så, men jag vill ta ned det till en mer mänsklig nivå: de var trötta. 1 match varannan dag de senaste 2 veckorna – vem 17 skulle inte känna av trötthet?! När (ytterligare) en av alla (korkade) journalister frågade Jamina Roberts om de blivit ”för uppskrivna” tänkte jag ”Jaha, vem är det som har skrivit upp dem? Duh!”.