Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Vår dotter bor numera i Hässleholm. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

#Blogg 100 del 98

Det finns ingen bättre törstsläckare än vatten. Det är sockerfritt och det är på det sockerfria mitt fokus ligger. Ibland vill jag ändå dricka något med smak och jag fixar inte bubbelvatten, varken med eller utan smak. Jag tycker inte om saft, sockerfri eller inte. Juice är nästan lika fördärvligt som läsk. Mjölk som innehåller finfördelat fett och dessutom mjölksocker är ingen törstsläckardryck över huvud taget, fettfri eller ej. Vad finns kvar? Sockerfri läsk typ Cola Zero. Mitt förhållande till den sortens läsk, till sötningsmedel är väldigt kluvet. För 5 år sedan drack jag en hel del Pepsi Max tills jag läste boken “Hjärnkoll på vikten” där följande stod att läsa: “Den söta smaken gör att hjärnan räknar med att få socker och utlöser en oproportionerlig mängd insulin. Det leder i sin tur till direkt blodsockerfall, sugenhet och fettillverkning.” Nu för tiden har jag perioder när jag dricker vanlig Cola, men sedan jag fick diabetes-varningen i januari händer det nästan aldrig. Jag köper en halvliters Cola Zero när vi veckohandlar och sedan smuttar jag på den under en veckas tid. Ja, jag tycker om avslagen Cola (Elin tycker att jag är helt bäng) och ja, det räcker med en klunk då och då just för smakens skull.

Min omställning till en diabetesfri tillvaro sker lite i taget för jag fixar det inte annars. Nu äter jag Havrefras till youghurten (sockerfritt och fiberrikt). Jag äter frukt igen främst på kvällen när jag kan vara småhungrig. 2 bitar Lindt mörk choklad, 70% unnar jag mig varje dag. Helgen som var hade jag inget som helst godis eller chips och jag hade heller inget sug efter det. Jag försöker äta mer grönsaker, men jag tycker inte att det är gott. Jag tränar så mycket som kroppen känner att den klarar av. Om en vecka ska jag äntligen få träffa en läkare och då får jag veta om kolesterolmedicinen fungerar och om blodsockret är under kontroll (i morgon ska jag lämna prover på fastande mage).

#Blogg 100 del 97

Jag har 2 favoritstunder varje dag. Det är samma 2 stunder. Den ena pågår mellan halv 19 och 20. Det är då jag tar med mig tebrickan in i vardagsrummet, tänder de 3 blockljusen och eventuellt golvlampan och sätter mig för att läsa och dricka te. I 1,5 timme råder tystnad och ro. Endorfiner. Sedan jag började med teläsningen, som jag kallar den, har den övergått från att ha skimrat av nyhetens behag till att vara nödvändig. De kvällar som jag hoppar över teläsningen är jag rastlös och otillfredsställd.

Den andra stunden påbörjas vid halv 22 när jag tar min Stilnoct. Rent psykologiskt infinner sig ett lugn som kanske skulle infinna sig även om det var ett sockerpiller. Det dröjer mellan en halv och 2 timmar innan jag verkligen känner av den och när den effekten kommer har den endorfiner med sig i bagaget precis som teläsningen. Ett lugn som kommer sig av att jag försäkras om att få minst 6 timmars sammanhängande sömn. En sömn som är livsviktig för mig.

I skrivandets stund har jag fått läsandet tillfredsställt och om en halv timme kommer den mentala vilan.

#Blogg 100 del 96

Det har passerat 3 lördagar sedan senaste städningen, så det var dax igen. Badrummet och köket är jobbigast därför att det är i de rummen jag alltid får gnugga & gnida. I badrummet fick jag lite skjuts i gnuggandet & gnidandet med hjälp av Cillit Bang som jag tipsades om av Cecilia. Jag tog mig friheten att strunta i att Cillit Bang förmodligen är miljö-o-vänligt för det måste det vara eftersom det är så effektivt. Jävlar i min lilla låda – det fungerade! De gula beläggningarna som anser att de har förtur på kakelplattorna inne vid hörnhyllan och badkaret fick se sig besegrade. Ändå tog jag inte i för kung och fosterland, så de resterande kolonierna av gul beläggning bör huka sig … Moooahahaha!

Medan jag roterade soffdynorna och fluffade upp ryggditona kom jag ihåg kuddarna jag köpte på IKEA förra året och som är ljusare, lättare och lite vårigare. Dax att byta. Sagt och gjort!

Framåt 15-tiden när jag kunde ana slutet av städningen slog träningsvärken till. Som alltid ungefär 1 dygn efter genomfört pass. Jag var över huvud taget trött i kroppen, men träningsvärken blev spiken i kistan och det var tur att den inte kom förrän mot slutet.

Det finns 2 maträtter som aldrig blir goda som hemlagade: lasagne och pizza. Tills idag. Pär lagade lasagne till middag och den var sååååå god! Mustig kryddning av köttfärsen, mjuka lasagneplattor och härligt såsig. Äppelpaj med vaniljvisp till efterrätt. Och den extra kryddan på hela anrättningen var att jag inte behövde diska. De lördagar som jag tillbringar med att städa behöver jag inte diska. Halleluja!

#Blogg 100 del 95

“En ond liten handling” av Elizabeth George med Katarina Ewerlöf som uppläsare. 32 timmar och 1 minut! Det här är den 18:e boken som handlar om Thomas Lynley & Barbara Havers. Den första boken om Lynley & Havers kom 1989 och heter “Pappas lilla flicka”. Jag har läst alla. Böckerna i serien har blivit tjockare och tjockare ungefär som Harry Potter-böckerna. “En lögn att lita på” var på 636 sidor (25 timmar som ljudbok) och inte särskilt bra och jag upplevde den som jobbig att läsa just för att den var så lång. När “En ond liten handling” kom valde jag att lyssna på den vilket jag är tacksam för. Trots att den är bra och genomarbetad och egentligen inte innehåller något onödigt, så kändes den bitvis väldigt lång. Jag kan inte låta bli att undra hur långt bokmanuset var från början, innan redigeringen tog vid? EG är en av mina favoritförfattare och det märks att hon älskar Storbritannien trots att hon är amerikafödd för hennes beskrivningar av natur, miljöer och det engelska kynnet innehåller mycket värme. Kontrasterna mellan den adliga jag-behöver-egentligen-inte-arbeta-Lynley och den spolformade, nästan hälsofientliga Barbara Havers utgör grunden för många fyndiga replikskiften. Frånsett den hälsofientliga attityden känner jag igen mig mycket i Barbara Havers när det gäller förhållandet till kroppen och vikten och män och kläder. Hon “avfärdas efter en första titt” eftersom hon inte anses vara vacker eller ens attraktiv och det är inte ofta som kvinnor som hon är huvudkaraktär i en serie böcker utan att drabbas av hälsonoja där hon slutar röka, går ned 30 kg och inleder ett stadigt förhållande och om hon hade haft glasögon hade hon gått över till linser. Det finns inget som tyder på att det här var den sista boken om Lynley & Havers, så då är frågan: när kommer nästa?

#Blogg 100 del 94

Jäss! Där satt den! Ett lätt pass med gummibanden som var skönt och som gick bra. Bra koncentration med bra ork och jag körde inte slut på mig. Kanske vänder det nu?

#Blogg 100 del 93

Idag tvingade jag mig själv ut och iväg och det var ingen nöjsam tur. Jag tror inte på tvång i samband med träning. Jag var trött, jag hade ingen lust och alla kläder kändes som om de krympt över natten utom möjligen strumporna. Kvart i 10 började jag stava mig framåt. Tungt och trögt. Vänd om för tusan! Jag sänkte den redan låga hastigheten medan jag funderade på saken, men valde att fortsätta. Några hundra meter senare skrek kroppen högre. Vad 17 håller du på med?! Gå hem och lägg dig!! Jag stannade. Vände om hemåt. Gick 50 meter. Stannade och vände om igen och tvingade mig själv att fortsätta. Tyst nu! Jag kan gå långsamt och det är alltid bättre ~~för samvetet~~ att gå långsamt i 1 timme än att sitta i soffan 1 timme. Och jag fortsatte. Det fanns kortare sträckor när det var skönt, men den övervägande känslan var USCH! När jag kom hem hade jag vinglat runt med stavarna i 85 minuter. Jag tror fortfarande inte på tvång i samband med träning.

Det är något konstigt med den här bilden... — Det är något konstigt med den här bilden…

... och det beror på att det ser ut så här i verkligheten. Trädet har inte knäckts utan har samma skira grönska som andra träd så här i maj. — … och det beror på att det ser ut så här i verkligheten. Trädet har inte knäckts utan har samma skira grönska som andra träd så här i maj.

Och nu blir det reklam! Eftersom jag är sams med mina MBT-skor vill jag förklara för den oinvigde varför de är så makalösa. Jag hittade en sida med info där principerna med MBT förklaras. Den instabila sulan aktiverar de delar av kroppens balanssystem som är inbyggt i leder, muskler och senor. Balanseringen gör att muskler som vanligtvis inte aktiveras i lika hög grad vid promenader får jobba t.ex. rumpan inklusive den del av lårens baksida som sitter högt upp och nedre ryggmuskulaturen och till och med magmusklerna. Till en början är det tuffare att gå med MBT än med vanliga skor, men när de här musklerna en gång har vaknat, så hjälper de till och det får kroppen att vilja sträcka på sig. Hållningen blir en helt annan. Kolla bilden.

Utan MBT till vänster och med MBT till höger. Skeletten är baserade på verkliga människor filmade med avancerad utrustning.

Tänk dig då att du har fått fart på muskulaturen i hela nedre delen av kroppen upp till bröstkorgen och så lägger du till ett par stavar. Stavarna gör att armarna får arbeta vilket gör att hjärtat får jobba mer och alla vet att när hjärtat får jobba är det samma sak som konditionsträning. Med fjädrande stavar, som jag har, minskar stötarna på armbågar och axlar och i stället används musklerna i hela skulderpartiet. MBT + Bungy pump-stavar = ultimat träning. Rent ekonomiskt är det en utgift på ca 3500 kr, men jag ser det som en investering i min hälsa. Inga månadsavgifter till fullpackade gym med urtrista löpband framför hjärndödande tv-program utan en möjlighet att komma ut i friska luften!

Stavgångens fördelar jämfört med t.ex. löpning.

#Blogg 100 del 92

Egentligen är jag för trött för att hitta på något att blogga om, men eftersom jag är med i #Blogg 100 har jag skrivit upp några alternativ och jag var beredd att norpa ur det förrådet tills jag läste Hanna Hellquists krönika på DN.se om inställningen till ammande mammor som är så oerhört förlegad att jag inte fattar att hon beskriver en situation på 2010-talet.

Jag var förstågångsmamma 1993 (det visade sig bli enda-gångs-mamma, men det hör egentligen inte hit) och var precis så osäker som föräldrar till första barnet helt naturligt är. Amningen fungerade hyfsat för mig, men Elin fick inte i sig tillräckligt och ville därför äta 2 gånger i timmen dygnet runt. Jag tyckte inte om att amma och jag var djupt deprimerad både pga. depressiva anlag och förlossning. Det fungerade inte. Situationen var olidlig för oss alla 3 precis som den var för Hanna Hellquists väninna. Vi hade ingen hjälp av min mamma. Svärmor tyckte inte att vi skulle ge ersättning (det visade sig senare att hon grundande sin åsikt på 1960-talets ersättning med allt vad det innebar av dåligt konstruerade flaskor och nappar). BVC var värdelös och då menar jag verkligen värdelös, när problemen sträckte sig utanför Elins längd och vikt (de gjorde nytta endast när förutsättningarna matchade idyllföreställningen). Den som hjälpte oss var barnmorskan hos den klinik vi gick till fram till förlossningen. Vid ett uppföljningsbesök när Elin var ca 1 månad beordrade hon oss att köpa Semper ersättning på vägen hem. Inga betänkligheter. Nu handlade om hela familjens hälsa. Vi gjorde som hon sa. Elin fick sin första flaskmåltid och det var Pär som gav henne den och lugnet infann sig.

Jag har aldrig hört en pappa insistera på amning. Det är alltid mammorna som likt hyenor kastar sig över icke-ammande mammor i syfte att framställa de som mindre kvinnliga, mindre moderliga, mindre omhändertagande, kort sagt abnorma. Kvinnor har alltid varit kvinnors värsta fiender. Ingen solidaritet så lång ögat når. Man känner sig oftast hotad av det man inte förstår eller när någon visar upp en sida eller ett karaktärsdrag eller uttalar en åsikt som man själv har, men inte vågar stå för. En kvinnas bröst är inte till för enbart sex. I samband med graviditet och förlossning blir brösten en källa till näring, men man ska inte ta för givet att varenda kvinna tycker om att amma. Jag gjorde inte det. Jag skäms inte för det. Nu ställer jag frågan: hur många av alla dessa ersättningsföraktande mammor tycker om att amma? Ärligt? Jag säger inte att det är ett under att någon tycker om att amma. Jag säger att vi kvinnor måste acceptera att det finns båda sorter och att det inte på minsta vis är avgörande för vilken sorts mamma man blir. På vilket sätt är det bättre att amma en unge fram till inskolningen på dagis för att sedan låta denna unge vara på dagis till klockan 18 varje dag för att man själv måste arbeta häcken av sig för att kunna betala det där fina huset man tycker att ens barn ska få växa upp i? Vad händer då med den viktiga anknytningen som alla ammande har som sitt främsta argument mot flaskmatning?

Det finns 3 oerhörda fördelar med flaskmatning: ungen blir mätt, pappan får möjlighet att vara med från början med annat än blöjbyte och mamman får en möjlighet att vila. Vad gäller min egen dotter som nu har fyllt 22 år har hon en nära relation till sin pappa och till mig, hon är inte allergisk mot något (medan både Pär och jag lider av pollenallergi), hon har inte varit mer förkyld än någon annan unge och hon är allt annat än dum i huvudet. I rest my case, ladies and gentlemen!

#Blogg 100 del 91

Tulpansäsongen är över. Jag sörjer. I brist på tulpaner köpte jag rosor som jag vet förmodligen har vissnat om 2 dagar, men de är väldigt fina nu.

3 vita krukor bland alla svarta. Den till höger köpte jag idag. De är så vansinnigt fina alla 3 att de får stå i centrum i främsta raden med orkidéer.

#Blogg 100 del 90

65 minuter stavgång, högervarv runt Flaten. Det tog ett tag innan det lossnade, men sedan blev det njutbart även om det var flåsigt.

Familjespänningar. Att lära sitt barn pengars värde och att handlingar får konsekvenser. Jag tycker inte att Pär och jag har handlat fel och jag kan ta att Elin är ordentligt sur på oss, men spänningarna sliter på mig. Tröttheten går inte över utan byggs bara på av små motgångar som jag i vanliga fall bara hade ryckt på axlarna åt. Jag sjunker bara djupare och djupare. Känner ingen motivation att kämpa emot. Jag har hoppat av Författarkurs 3 beroende på att den är mer fokuserad på egna projekt än de tidigare kurserna och mitt egna projekt ligger i respirator och kämpar för sitt liv. Jag orkar inte – jag klarar inte av att koncentrera mig.

#Blogg 100 del 89

85 minuters promenad med farthållare. För första gången på, jag vet inte hur länge, var promenaden skön. Kroppen protesterade inte lika högljutt, jag fick inte ont någonstans utan blev bara normalt trött. Tempot som jag började i lyckades jag hålla ända till den tempodödande sista backen och trapporna. Jag hade MBT-skorna och bortsett från att de är skönare än vanliga skor, så finns alltid vetskapen om hur de aktiverar musklerna och det känns väldigt bra.