Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
Träning när jag är 65. Eftersom jag inte har mer än 15 år kvar till 65 är det en baggis! Jag kommer att promenera och stavgånga och styrketräna då med. Det är en kombination som jag har provat mig fram till och som är perfekt för mig. De gånger jag tar stavarna och har MBT-skorna på mig, så blir träningen maxad.
“Längtan bor i mina steg” av Klara Zimmergren, en författaruppläsning. Klara Zimmergrens göteborska var mysig att lyssna till. Hon har samma humor som jag och den sortens uppfinningsrika språk som fick mig att tänka på Fredrik Backman. Jag skrattade en del, log väldigt ofta och fick en varm känsla i kroppen och allt detta trots att hon tar upp ett laddat ämne, ofrivillig barnlöshet. Mia Skäringer upptäckte jag när jag såg “Solsidan” och sedan fick jag veta att hon utgjorde den ena halvan av “Mia & Klara”. Jag såg en snutt av “Mia & Klara” på svt.play och tyckte att de var urfåniga. När någon säger att något är “hysteriskt roligt” kan de lika gärna hissa röd flagg och jag hissar röd flagg för “Mia & Klara”. När det gick upp för mig att Klara var ena halvan av “M & K” blev jag besviken och ett tag tyckte inte att hon var rolig längre utan bara fånig. Det är svårt med humor medan det är lättare att vara allvarlig och att blanda ofrivillig barnlöshet med lustigheter är riskabelt och KZ gör det hyfsat. Det märks att hon har en komisk bas och det märks att barnlösheten är känslig. Kanske är det för känsligt och därför vågar hon inte lämna ut sig helt. Jag fick ingen känsla för hur tärande det förmodligen är eller hur det egentligen påverkade förhållandet med L. Ingen tidsuppfattning mer än i förbigående. Något som framgick desto tydligare var hennes kärlek till djur i allmänhet och hundar i synnerhet. Där fångade hon mig! Jag led med henne när hon fick avliva Anton och jag blev varm av glädje när de hämtade hem Frasse och jag blev grön av avund när hon berättade om reportagen för “Djursjukhuset”. I det stora hela är boken värd att lyssna på om man vill ha omväxling till uppsjön av deckare och mysromaner.
Mitt första träningsminne. En gymnastiklektion i lågstadiet. Tjejerna och killarna hade gymnastik tillsammans och vi hade vår vanliga fröken som lärare. Vi skulle låtsas att vi var dressyrhästar. Min tolkning var att hålla armarna böjda intill kroppen samtidigt som jag gick med så rak rygg som möjligt och drog upp ett ben i taget med sträckta vrister. Jag tog ut rörelsen ordentligt. Det här minns jag eftersom fröken tyckte att jag gjorde det så bra. Min första triumf! Några år senare i samma gympasal lyckades jag aldrig, aldrig någonsin klättra uppför repet med hjälp av armarna. Jag blev kvar nere vid den stora knuten och tyckte det var roligare att sitta och gunga. Att hoppa bock verkade fullkomligt livsfarligt. Kanske har jag blockerat det helt och hållet för jag har inget minne av att ens ha försökt springa, ta sats och skjutsa över kroppen med hjälp av händerna. Jag ryser än idag. Redskapsgymnastik var ingenting för mig. Däremot har jag alltid gillat alla bollsporter. Handboll, volleyboll (trots att jag aldrig fick till fingerställningen och alltid hade stukade fingrar), basket, innebandy, spökboll, plintboll (en variant där målisen satt uppe på en plint och laget skulle göra självmål – skitkul!), badminton, frisbee och den svenska/norrländska varianten av baseball som kallades bo-boll. Jag har alltid gillat skolgymnastiken förutom de gånger vi skulle spela fotboll, löpträna eller orientera. Trots att jag gillade lagsporterna har jag inte sökt mig till den formen av träning privat. Nu är jag en ensamvarg som kan sträcka mig till att promenera i sällskap av min man, men fler får det inte vara.
Det har varit ett väldigt rännande tur & retur Salem och idag var jag där igen, men den här gången fick jag returnera ett av de paketen jag hämtade förra veckan och det är inte fullt så lajbans. Det var frestande att bara behålla den misshagande prylen för att slippa gå den här uttjatade sträckan igen, men jag har inte pengar i såna mängder att jag tycker mig har råd till den sortens extravaganta uttryck av bekvämlighet. Det känns surt att behöva betala 70 spänn för att mina förväntningar inte infriades. Jag tycker det är företaget som ska betala det! Det blev den billigare skicka-som-brev-varianten. Om jag hade valt paket-varianten hade det gått loss på 155 kr och fördelen hade varit att jag hade fått ett kvitto som gör det möjligt att spåra paketet. Nu får jag lita på att det kommer fram och att jag, så småningom, får tillbaka pengarna som jag direktbetalade vid köpet.
Det tog 25 minuter dit och 25 minuter hem och det gick inte fort. Det var ovanligt tungt och flåsigt och kroppen ville bara hem och sova. Lätt huvudvärk, skum känsla i magen (det är kanske alla bamsekapslar och allt vatten) och en allmän jag-ger-upp-stämning.
PS. Jag skrev till Designonline:
En introduktion till min träningsblogg. Okej! Den här bloggen handlar inte om enbart träning. Träning är en liten del av mitt liv, en nödvändig del, men mitt behov av att skriva täcker så mycket mer. Min inställning till träning är att det måste vara lustfyllt, roligt. Om det inte är det så är det kört från början. Och det måste vara lustfyllt och roligt under tiden, under själva passet och inte bara för att samvetet tiger still efteråt. Jag är en motionär som kämpar med kraftig övervikt. Jag har inte som mål att så småningom springa ett maraton eller cykla runt Vättern eller simma över Engelska kanalen. Mitt mål är att må bra, att få vardagsork .
Vätska skall med vätska fördrivas! I ett försök att bekämpa den nya tröttheten och andfåddheten provar jag vätskedrivande, “Waterloss”. I vanlig ordning är dessa kosttillskottkapslar gigantiska (de doftar gott av lakrits!) och ska sväljas med litervis med vatten. 2 bamsekapslar sväljes med 400 ml vätska 3 gånger om dagen. Det kluckar i mig! Vatten är vatten, men vätska kommer i många olika varianter. Jag har 18 dagar kvar av den här detox-kuren och börjar redan få svårt att dricka vatten utöver de 3 omgångarna …
I morgon kommer jag att kasta mig över en ny blogg-utmaning som jag hittade hos Sofy. Jag fick tipset hos Camilla. Varje dag under juni månad är det tänkt att jag ska skriva ett inlägg som, på något vis, handlar om träning. Det finns en lista med ämnen dag för dag vilket underlättar mycket och eftersom den listan tar upp mer än bara själva träningspasset som sådant känner jag att jag kommer att fixa det. Under 8 dagar kommer jag att vara med i 2 blogg-utmaningar. Najs!
“Öppnas i händelse av min död” av Liane Moriarty med Kerstin Andersson som uppläsare. En bra bok där inte mycket var givet och det uppskattar jag för jag känner att jag börjar bli blasé. Tyvärr. Ett relationsdrama när det är som bäst utan att det blir sockersött eller melodramatiskt och dessutom smårolig. LM vävde ihop det väldigt snyggt genom att nämna detaljer och små händelser och reaktioner som sedan dyker upp igen i samband med förklaringar under berättelsens gång – det beundrar jag för det kan inte vara det lättaste att snickra ihop! “Aaaah, sssnyyyggt…!”, var en vanlig reaktion för mig. Jag känner igen mig i den hypereffektiva Cecilia Fitzpatrick i det att hennes organisation hänger på rutiner och när rutinerna rubbas det minsta är det nära att allt krackelerar. Dock har jag inte samma tvångsmässiga läggning. Översättningen känns riktig och för en gångs skull tycker jag att den svenska titeln är mer lockande än originalet, “The husband’s secret”. Om de hade översatt den ordagrant med “Makens hemlighet” hade jag troligen inte ägnat den något som helst intresse.
“Än skyddar natten” av Anna Lihammer med Kerstin Andersson som uppläsare. I januari lyssnade jag på “Medan mörkret faller” och jag tyckte om den och undrade faktiskt om det inte skulle komma en fortsättning och det har det gjort nu. Den här gången visste jag om det lägre tempot och tidsandan och behövde inte samma omställning. Jag tycker att AL har fångat miljöerna bra och det märks i allt att den inte utspelar sig på 2000-talet; dialogen, modet, tekniken och könsrollerna. Nazismens uppgång är tongivande även i den här boken och jag får en återkommande tanke: “Varför är det ingen som tar det som händer idag, 2015, på allvar?! Har vi inte lärt oss någonting av historien?!”. Jag skrev det om den förra boken och jag skriver det igen: det är så skönt med den här sortens kriminalromaner där tempot är lägre, tekniken obefintlig, könsorden och svordomarna närapå obefintliga. Båda böckerna har en uppgörelse i slutet, men jämfört med de i t.ex. Keplers böcker eller Butler & Öhrlunds är de mycket mänskliga och trovärdiga. Det är ingen som byter magasin i vapnet med ena handen medan de ropar på förstärkning i mobilen och kommandorullar längs marken samtidigt som det brinner och exploderar så det står härliga till och det behövs som motvikt.
Kerstin Andersson gillar jag oftast. Hon har en behaglig röst, smågullig och ett sätt att läsa som får mig att tänka på svenska filmer från 40-talet.
Idag fick jag den här bilden från Elin som var på Kolmården. En riktig nalle!
Vilken trevlig tvätt-dag! Bara 6 små tvättar och endast 1 av dem behövde den tidskrävande tumlingen. Så ofta det är möjligt kör jag snabb-programmet och jag startade faktiskt den sista maskinen redan vid lunch. Najs! Jag har tagit hand om mina orkidéer oxå. Förra veckan upptäckte jag att jag hade lyckats bryta av en ny stängel i mina försök att hålla den upprätt och på rätt kurs. Förtvivlan! Den hade inte gått av helt, så jag lät den vara och den verkar faktiskt inte visa tecken på att vissna och de små blomknopparna hänger kvar. Tänk om den kan hela sig själv?
Efter lunch tränade jag med gummibanden och det var skönt och det gick bra och det finns ork att ta av. Det känns som om jag aldrig kommer att nå fullt program bara för att det har blivit så oregelbundet, men jag föredrar ändå det här för träningsvärken kan bli rent förlamande annars och inte ens jag gillar det.
Försommaren och hösten är mina favoritårstider. Det är så fint ute nu trots att pollen härjar. Just idag är det bara 10 grader, det blåser och regnet öser ned. Hela min kropp uppskattar vädret! Syrerikt, pollenhalterna sjunker, behagligt ljus och så alla gröna nyanser!
