Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades.
Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades.
Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom.
Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur.
1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Vår dotter bor numera i Hässleholm.
Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest.
Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/
Jag svarar inte i telefon när jag inte känner igen numret, så vida jag inte väntar ett samtal från t.ex. vårdcentralen som envisas med hemligt nummer. Jag har fått för vana att kolla numret på Hitta.se eller Eniro. Fördelen med Hitta.se är att man kan informera varandra om vilket företag som döljer sig bakom numret. Telefonterrorn som telemarketingföretag utövar går i vågor. Just nu ringer de som idioter och efter att jag har kollat upp dem spärrar jag numret i själva mobilen. När ett spärrat nummer försöker ringa märker jag inte av det mer än i form av en avisering från Hitta.se. Jag har inte den rätta orken att argumentera med en försäljare och jag får inte ut någonting av att skälla ut människan för att hon/han bara gör sitt arbete. För en dryg månad sedan Nixade jag mobilen, hemtelefonen är Nixad för länge sedan. Tyvärr, verkar det ha noll effekt eftersom de ringer som aldrig förr och det är tur i oturen att tjänsten inte kostar någonting. Det finns ett företag som kan ringa upp till ett par gånger om dagen och det luriga är att de ringer från olika nummer varje gång, men när jag inte känner igen det, så svarar jag inte. Jag nämner inte företaget vid namn eftersom jag inte vill ge dem gratis PR. Jag surfade in på NIX:s sida och efter att ha konstaterat att listan med undantag inte gäller mig, så skickade in en anmälan till DM (Etiska nämnden för direkt marknadsföring). Det är inte svårt och det gäller bara att det inte rör sig om händelser längre tillbaka än 6 månader. Jag har gjort det jag kan och jag tänker fortsätta så länge det inte krävs större insatser än det här.
AT-läkare OB. AT-läkare är synonymt med att han inte blir kvar på vårdcentralen permanent. Jag lade korten på bordet genom att fråga hur lång tid jag hade på mig, 20 eller 40 minuter? Han hade ingen patient efter mig, så det var fritt fram. Jag fortsatte att lägga kort på bordet genom att förklara att jag var medveten om att han var AT och att jag står på väntelistan för att bli kallad i september till en permanent läkare, men att jag inte klarar av att vänta tills dess utan vill ha “starthjälp”. “En medicinsk utredning. Jag vill veta vad som är fel för något är fel och jag vill ha en undersökning från topp till tå, inifrån och ut. Jag orkar inte må så här längre!” OB var en bra lyssnare med tålamod och utan behov av att avbryta. Jag blev inte avfärdad. Han lyssnade på lungor och hjärta, kände på sköldkörteln, klämde på magen och benen för att konstatera att det inte var någon vätskesamling i de senare. Jag ska börja med att lämna nya, utökade prover och jag ska träffa en dietist. Han fick veta om Dietisten EB som det skar sig med fullständigt och som fortfarande får allt att knyta sig när jag minns besöket och kunde meddela att hon är pensionerad. Han hade full förståelse för min tvekan att träffa en ny dietist och att han naturligtvis inte kan tvinga mig, men jag sa att jag vill ge det en chans som ett steg i felsökningen. En eventuell lungröntgen med anledning av de segdragna perioderna med hosta. Remiss till en endokrinolog för att diskutera behandling med T3 (Liothyronin). Det får duga som en början.
Jag ska, på eget initiativ, sätta ihop en tabell, en matdagbok som jag tänker ta med mig till dietisten.
Med tanke på den rika vätan i midsommarhelgen kände jag förtröstan över att så många svenskar och en hel del turister tog sig till Kolmården i vettiga kläder dvs. bra skor och färgglada regnjackor och med ett och annat paraply. De valde att vara ute i stället för att sitta inne och gnälla över vädret. Gårdagens väder bestod av lite stänk vid 2 tillfällen och en rejäl åskskur vid halv 16.
När vi stod i kön till Safari-linbanan såg jag inte en enda mobil. Man pratade med varandra och smååt godis och kakor och höll koll på klättriga småbarn. Det finns hopp!
Delfintränaren och falkeneraren – människor som har djurets förtroende. Att få ett djurs förtroende utan att kunna kommunicera med ord är som att få högsta pris, den störtsta bucklan, den glansigaste guldmedaljen. När ett djur visar att det litar på dig och söker sig till dig så är det 100% fritt från baktankar och tjänster & gentjänster. När Selma tycker att vi har gosat färdigt, så går hon och pysslar med annat ett tag, men jag sitter kvar och hon kommer tillbaka. Gorillorna är inte tränade till att stila framför våra kameror och jag tyckte om de 2 som satt med ryggarna mot oss medan vi var där. Respekt!
Självrespekt. Hur kan någon med den minsta uns självrespekt plocka fram en selfie-pinne, placera mobilen och sedan arrangera familjen för en selfie?
Brunbjörnen är stor, tung och kan vara farlig och rent intellektuellt vet jag det, men för mig är den en nalle. Punkt slut.
Morfar björn är 17 år och berättigad att sitta i solen och relaxa.
Mamma björn har fullt upp med 2 av ungarna som brottar ned henne för att komma åt lunchen.
Nalle!
2 björnungar busar i badet.
Rovfågelvisningen var imponerande och den inleddes med att hervévråken kom inflygande, gjorde en sväng över publiken och landade hos falkeneraren. Ståpäls!
Hervévråken kan springa och det är ingen mesig halvlunk utan långa, spänstiga steg.
Falken kan komma upp i hastigheter av 300 km/timmen, kan få korn på ett byte på flera kilometers avstånd och har ett skyddsögonlock för att slippa blinka. Dessutom sluts andningshålen i näbben för att underlätta. De små liven nere på marken är chanslösa …
Berguven har fransiga vinpennor som gör att den glider fram ljudlöst. Den är ståtlig!
En kapybara. Världens största gnagare och nära släkt med marsvinen trots att levnadssättet påminner om flodhästens.
“En kort sorts struts som stavas e-m-u. Ekonomiskt klen och lite småaggressiv. ” Galenskaparna ur “Alla ska bada”
Jag gillar getter! De är egensinniga och personliga och otroligt söta. För att inte tala om killingarna eller getvalparna som Elin kallade dem.
Närbild på en av järvarna. De hade ungar oxå.
Vi åt lunch på Nham Nham, currykyckling med ris där riset och grönsakerna utgjorde 90% av maträtten som kostade 89 kronor inklusive dryck (vattning äppeljuice). Allt utom maten är bra med Kolmården. Det är bättre att ha med sig matsäck. Matställena är dyra och fantasilösa. Det vi åt igår var gott, men det hade mättat bättre med mer kycklingbitar.
Delfiner. Det är någonting med delfiner. Jag känner en dragning till dem som är annorlunda jämfört med den jag känner för pälsiga fyrbeningar. De fyller mig med glädje och värme. De verkar lika glada som quokkan. Lika personliga som geten. Lika vänliga som hunden. Styrka och smidighet och lekfullhet. Jag kände av både kärlek och respekt mellan delfinerna och deras tränare. De hade roligt!
När showen drog igång och delfinerna kom farande i grupper om 2 och 3 då rann glädjetårarna nedför kinderna.
Världens bästa jobb!
Showen var snygg och påkostad, men det blir snuttifierat när de försöker få med hoten från människa och miljö genom att dramatisera det och dränka allt i musik från Bond, Star Wars och Pirates of the Caribbean. Den här gången var det tur att vi såg showen för Lagunen var stängd, så det fanns ingen annan möjlighet att se delfiner, men nästa gång kommer vi att hoppa över den.
På väg till delfinshowen tittade vi in hos tigrarna, men vi hade inte tid att stanna och sedan glömde vi att gå tillbaka …
Efter delfinerna tog vi oss uppför en av de brantare backarna på jakt efter en toalett och då fick vi syn på “Safari” och en lång kö och jag hörde någon som sa “Det är väl där man kliver på?”. Kliver på vad, undrade jag. Kanske ett sånt där mysigt litet tåg som tuffar runt djurparken? När vi hade kissat övertalade jag Pär om att det kunde bli kul och det var lite av “Åh, kolla en kö! Vi ställer oss i den och ser vart den leder!”. Kön var lång, men rörde sig hela tiden och slutade framme vid linbanans gondoler som har gjorts om helt och har läckra djurtryck utanpå och djurmönstrade (stenhårda) säten. Vi fick en egen giraff-gondol och gled iväg.
En vidunderlig utsikt över Bråviken.
Jag snodde omkring på sätet, fram och tillbaka, som en 3-åring med brallan full av myror och jag var nära att trycka mig ut genom skyddsgallret i hopp om att kunna klia på ….
… giraffen! Om jag sträckte mig liiiiite till.
Familjemåltid.
De flesta lejonen låg under ett tak och sov middag och det såg så mysigt ut. Lejonhannen hade lagt sig på rygg lite bredvid. Jag skulle kunna ge en hel del för att få komma nära och bara hålla om …
3 elefantrumpor.
Längst in i hörnet, bredvid elefanterna bor surikaterna, mina hjärtefavoriter efter delfinerna. Det rådde full aktivitet med många vuxna och flera ungar och mitt i allt det här måste någon hålla vakt.
Sture surikat hade stenkoll på allt som rörde sig i luften.
En hel hög med både stora och små som tjattrade på på ungefär samma sätt som marsvin gör.
Liten med en stor som trygghet.
Schimpanserna var förkylda och fick antibiotika och skulle lägga sig redan klockan 16. Det slappades högt och lågt när vi tittade förbi.
Man kan slappa i grupp …
…. eller så har man en egen kupé.
Gorillorna bodde granne med scimpanserna, åtskilda av vatten. Det var inget röj där heller och den här gorillan verkar undra varför han ska ställa upp?
Vi hann inte med allt vi ville se och vi hade nog behövt övernatta och dela upp allt på 2 dagar. Nästa år kanske?
Ett tips om du vill slippa undan de värsta folkmängderna på Kolmården: åk dit en mulen, småregning midsommardag för det är perfekt. Pär och jag kom dit strax efter att de öppnat klockan 10 och visserligen var vi inte först, men jag har varit med om värre. Det är skönt att ha kommit ifrån barnvagnsåren …Min mobilkamera förslår inte långt en sån här dag, men Pär fotade med systemkameran och det blev många bilder. Så många att jag känner att det är bättre att dela upp Kolmårdenbesöket i 2 inlägg och Pärs bilder kommer i morgon. Idag får ni hålla till godo med mina mobilbilder.
Kolmården är av samma excellenta årgångång som jag! Det här är inne hos lodjuren. Jag vet inte hur många gånger jag har varit på Kolis, men jag har aldrig, aldrig sett några lodjur. De finns på Skansen.Kålmården walk of fame!Kön till delfinshowen. Vi behövde inte stå i den! För 25 kr per person köpte vi platser och fick glida in i en gräddfil till vänster om jättekön. Det var det värt!Det är hela 7 år sedan vi var på Kolmården senast och de har gjort om mycket bl.a. linbanan som numera kallas för safari och som vi höll på att missa helt eftersom den var, inte bara ny, utan flyttad.Dagen avslutades i presentshopen. 3 nya kuddar med urfina motiv. Grrrrymma!
Pär och jag skrotar runt hemma, pysslar med ditt & datt. Med jämna mellanrum utbrister Pär “Det var ett jävla regnande!”. Stating the obvious. Vad 17 spelar vädret för roll när vi ändå inte har planer på att ens gå ut med soporna? Jag är trött och det har inte varit någon bra vecka. Läslusten är tillfälligt borta och jag känner mig rastlös, men jag har börjat på flera böcker i rad som inte har varit bra och det blir lite som ett bränt barn som skyr elden (“besviken bokläsare skyr läsandet”). Förutom måndagens promenad har jag inte kunnat träna alls pga. foten och även högerhanden som tydligen oxå fick sig en smäll. Jag funderar på att lämna återbud till det, i all hast, bokade läkarbesöket på måndag. Stridslusten falnar och jag känner mig ensam i kampen. “Jag har en kunskap som du inte har och som du aldrig kan läsa dig till”, funderar jag på att säga till läkaren. “Och det är hur min kropp fungerar.” Jag har levt med den här hyddan i 50 år nu och för varje år sviker den mig ytterligare. Något är fel. Det är något som inte stämmer. Det är tydligen ingenting som syns i några prover och jag vet inte om jag orkar försöka övertyga en läkare om att jag har rätt. Jag frågade Pär om han kan följa med på måndag och argumentera om orden sviker mig, men det kan han inte och jag blev inte alltför besviken för jag behöver ha med mig någon som tror på mig till 100%, som ser bortom kalorier in – kalorier ut och det gör inte han.
Idag kom “Få livet tillbaka” och jag började läsa direkt. Klockan var 10 i 17 när jag bestämde mig för att chansa på att ringa vårdcentralen för en läkartid. Jag kunde ju inte få mer än “Återkom i morgon”, men de ringde tillbaka och jag fick en tid redan på måndag tack vare ett återbud! Nu ska jag läsa på och samla argument inför besöket och insistera på 1. att få göra en ordentlig analys av sköldkörtelvärdet ända ned på cellnivå och/eller 2. en kombinatinsbehandling med T4 (Levaxin som jag tar idag) och T3 (Liothyronin).
Smågnäll. Vaknade onödigt tidigt och kunde inte somna om. När jag promenerade runt Flaten upptäckte jag att jag nog slog i knäet när jag ramlade i lördags för det protesterade med smärta i uppförsbackarna. Jag blev påmind om att foten är stukad igen… Träningsvärken från i fredags verkade ha kommit av sig när kroppen blev distraherad av fotstukning och satte in först igår plus att det nog blev en form av allmän muskelsträckning av fallet. Livostins allerginässpray har inte den effekt jag hoppades på. En utdragen klimakteriemens som är igång en dag för att sedan ta en paus i ett par dagar och så återvända när jag har invaggats i förhoppningen att det är över för den här gången. Allmänna småhinder som läckande youghurtförpackningar, nerviga nypor och småblessyrer som blöder för att jag inte kan låta bli att riva upp dem och så var jag så trött före lunch att jag somnade sittande i soffan. Blä!
De som fortfarande är med i uppochhoppa-utmaningen skriver idag om sin syn på hälsohets. Jag har många åsikter och tankar om det här och kan inte låta bli att skriva trots att jag hoppat av själva utmaningen.
Jag tycker inte att det är hälsohets när media tjatar om att det är bra för hälsan att röra på kroppen en halv timme varje dag. Det är sunt förnuft.
Jag tycker inte att det är hälsohets när läkaren tjatar på mig om att jag måste gå ned i vikt. Det är fakta.
Jag tycker inte att det är hälsohets att hålla isär vad som är bra att äta och vad som är mindre bra. Det ligger i mitt eget intresse.
Det som är hälsohets är att vi hela tiden matas med att den eller den dieten är den bästa för ett långt och friskt liv och att om vi inte håller oss strikt till den, så får vi skylla oss själva.
Det som är hälsohets är att det, lika säkert som amen i kyrkan, tjatas om att gå ned i vikt snabbt när sommaren närmar sig och hur man ska göra för att inte äta för mycket över julen och vilket påsk/-midsommar/-julbord som är nyttigast.
Det som är hälsohets är att man får intrycket av att alla kroppar fungerar likadant och om jag inte går ned i vikt med LCHF eller Viktväktarna, så beror det på att jag gör fel och alltså är misslyckad.
Det som är hälsohets är att alla som äter strikt enligt en diet (LCHF, Viktväktarna, medelhavs, Atkins etc.) ändå gör allt vad de kan för att inte gå miste om det de valt att avstå ifrån (kolhydrater, fett respektive socker). Hälsohets är att leva enligt devisen att man har rätt att kräva allt, att försakelser gör livet tråkigt och gud förbjude att den moderna människan ska utsättas för att ha tråkigt!
“Röda rummet” av August Strindberg med Per Myrberg som uppläsare. Jag lyssnade nästan färdigt och jag tyckte om det jag hörde, men den kom ingen vart. Typ. Vilket fantastiskt språk! Nästa person som säger att det svenska språket är fattigt i jämförelse med t.ex. det engelska kommer jag att rekommendera att läsa August Strindberg. Han kunde konsten att utnyttja orden, synonymerna, liknelserna. Och så var han rolig! Jag skrattade högt flera gånger. Tyvärr, är det bara en massa gubbar med och det var så många namn som påminde om varandra att jag blev snurrig i huvudet (jag har dåligt “namnsinne”). Per Myrberg var en ny bekantskap i ljudböckernas värld och jag lyssnar gärna till honom igen.
“Tre män i en båt” av Jerome K Jerome med Tomas Löfdahl som uppläsare. En kort och mycket rolig berättelse full av mänskliga tillkortakommanden med den sortens avmätta brittiska “stiff upper lipp” som blir klockren när den konfronteras med naturen. Tomas Löfdahl var jobbig att lyssna på de första minuterna, men hans röst passar väldigt bra till den brittiska snobbigheten.
