Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
Ett par grader svalare och friska fläktar. Det har varit betydligt uthärdligare idag och jag har sluppit värmepaniken. Det fungerade till och med att köra ett pass med gummibanden! Bra ork och koncentration. Genomsvettig räcker inte riktigt till, snarare genomblöt. Jag klarade inte att stretcha lårens framsida eftersom höger knä protesterade å det grövsta.
Klockan 9: 25 grader. Klockan halv 11: 28 grader. För varmt! Det är mellan 15 och 17 som värmepaniken sätter in. Visserligen ligger hela lägenheten i skugga då, men det innebär att det är precis lika äckelvarmt över allt och det är då jag får panik. Det smartaste är att jag lägger mig på golvet där korsdraget drar fram. Idag fläktar det i alla fall. Jag gick till ICA i Salem och hämtade paket och det tog 35 minuter, en längre sväng än raka vägen dit och det tog lika lång tid hem eftersom jag studsade in på Konsum och köpte grillad kyckling till middagssalladen och en Canteloupmelon som är mitt senaste dille. När jag kom hem drack jag mer vatten, åt 2 skivor melon och sedan lackade jag tånaglarna och medan lacklagren torkade bara satt jag och koncentrerade mig på att andas lugnt och inte svettas. Efter lunch var det månadsstädning hos marsvinen vilket innebär extra skurande och skrubbande av vattenflaskor. Inget jag uppskattar i den här värmen. Uäää!
Idag gick det inte att vakna. Efter ett toalettbesök vid 6-tiden somnade jag om och jag hörde inte mobillarmet klockan 8. Jag vaknade första gången kvart i 10 och trodde att den var närmare 12, slappnade av och somnade igen för att sedan försöka vakna hur många gånger som helst, men det var omöjligt. Som så ofta förr var det utfodringen av fyrbeningarna som fick upp mig vid 11. Maten var 10 minuter försenad, höet var nästan slut och Selma behövde fräschare vatten. Om de hade haft möjlighet skulle de ha spatserat in i sovrummet med plakat och upprörda tjoanden. Det är nästan så att jag önskar det för det hade varit en syn! Först går svarta Maja som har den starkaste rösten, sen zebrafärgade Mimmi och efter henne chokladbruna Bibbi, lite tvekande men följer dit mamma går. Sist skulle Selma komma. Lång och ståtlig på bakbenen och stampande med baktassarna och med en nos som darrar av upprördhet. Alla med varsitt plakat i framtassarna med skärpta krav på tvåbeningens sovtider, mer sallad och mer gos (det är Selmas plakat för marisarna är inte lika goskrävande) och mindre kloklippning. Kan ni se det framför er? Det kan jag!
Jag vägde mig idag, månadens första dag till ära och det har försvunnit 1,0 kg den senaste månaden vilket innebär att jag väger 107,1 kg. Det känns som att jag har funnit en balans vad gäller kosten där jag ytterst sällan behöver vara äckelhungrig och jag har ingen känsla av att jag späker mig. Vanedjuret i mig frodas och det syns i matdagboken. Jag äter mer eller mindre samma saker i samma mängder vid ungefär samma tid varje dag. Det är så jag fungerar: när jag hittar ett koncept eller något jag tycker är smaskens, så håller jag mig kvar med näbbar och klor tills det inte längre fungerar eller är gott och då får jag hitta något nytt. Allt eller inget. Jag tycker att mat & ätande är tråkigt och jag vill spendera så lite tid som möjligt med det.
107 kg är åt helvete för mycket och 1 kg är inte mycket i sammanhanget, men det är bättre än att stå stilla som jag har gjort större delen av förra året och betydligt bättre än att gå upp flera kilo vilket jag gjorde i våras, så lite uppmuntran och hejarop hade suttit fint. När jag berättade för Pär fick jag inte mer än en gillande nick och ett “Vad bra!” och sen talade han om att han fortfarande lyckas hålla sig under 70-kilosgränsen. Grattis. Typ. Om en vecka ska jag träffa min nya dietist och som ett bränt barn som skyr elden är det inget jag ser fram emot. Det är därför jag skriver matdagbok för att kunna visa att min viktökning (fram till idag) inte står i proportion till vad jag äter. Idag slog det mig vad Dietisten från Helvetets största misstag var: hon berättade att hon själv hade varit tjock, så hon visste hur det var, men eftersom hon hade lyckats gå ned i vikt, så kunde jag oxå göra det förutsatt att jag gjorde som hon sa. Fel, fel,fel, fel, FEL!!! Jag är inte hon. Min kropp fungerar inte som hennes. Alla är unika. Pär är inne på samma kategoriska tänkande. Eftersom han inte behövde göra mer än att sluta med godis, chips och marmeladmackor för att börja gå ned i vikt, så borde det vara precis lika enkelt för alla. Fel, fel, fel, fel, FEL!
“I väntan på Doggo” av Mark B Mills med Mattias Linderoth som uppläsare. Det ges ut många böcker med husdjur som huvudpersoner eller katalysatorer. De flesta är verklighetsbaserade och alla är inte bra. Usch, nej! “Doggo” är inte verklighetsbaserad, men den är bra, riktigt bra! Mysig, mänsklig, animalisk och rolig. Doggo är ingen stilig hund. Han är inte ens söt. Fulsöt. Så ful att han är söt. With a face only a mother can love. Beskrivningen av hans utseende ger mig ingen egentlig bild, kombinationen är märklig och det beror nog på att han är påhittad, men vad har väl utseendet för betydelse? Doggo blir kvar hos Dan när hans sambo lämnar honom för en annan och lite i taget vänjer de sig vid varandra och börjar tycka om varandra. Doggo har ett förflutet som inte handlar om att han hamnade på ett hundstall från att ha varit gatuhund. Mattias Linderoth är bra. Han blir bättre och bättre ju fler böcker han läser in och jag tycker om hans snälla röst.
“Katten Cleo – hur en kaxig katt hjälpte en familj att läka” av Helen Brown med Madeleine Bockarovski som uppläsare. En verklighetsbaserad djurbok som inte var så bra. Jag erkänner att jag inte lyssnade färdigt och det finns 2 anledningar: katten Cleo halkade ur fokus (det är fyrbeningarna jag är intresserad av!) och uppläsaren var dålig på gränsen till usel. Titeln är pretentiös. Visserligen är Cleo kaxig, men det vete 17 om hon hjälpte familjen att läka. Jag är ingen anhängare av långdragna, detaljrika beskrivningar av sorgeprocesser, men familjens sorg når mig inte och känns inte alls så katastrofal som den måste ha varit och läkemiraklet uteblir. Som uppläsare behöver MB lära sig att pausera, att betona, att sänka tempot. Hon har bara läst in denna bok, men jag kommer att undvika henne fortsättningsvis.
Det var tvärmulet och 16 grader när jag var ute med stavarna och det var mer perfekt (jag vet att det inte går att komparera perfekt) väder än i söndags för jag slapp ryggsäcken med vattenflaskan. Samma runda, men 5 minuter snabbare – 70 minuter. Det var skönt och jag hade ett jämnt och bra tempo även i backarna. Stavarna har den fördelen att jag kan staka uppför backarna och det ger en helt annan ork. När jag kom hem satt jag på balkongen och svalnade i en halv timme med fötterna i högläge. Sämre kan man ha det!
Stavandet gjorde mig trött och jag somnade sittande i soffhörnet som så ofta förr. Jag väcktes av att mobilen ringde och det var läkare OB med anledning av provsvaren. Beskedet var det vanliga: alla prover såg bra ut. TSH-värdet var lite förhöjt och jag ska prova att öka dosen till 1,5 tablett Levaxin à 75 mikrogram 4 dagar i veckan mot nuvarande 2 dagar i veckan. Förhoppningsvis får det bukt med tröttheten. Just nu mår jag bra och känner mig nöjd med att börja där. I väntan på en tid hos dietisten skriver jag mat- och träningsdagbok.
Den sista etappen av dagens stavgång. Jag hade precis passerat en busshållplats där en äldre herre väntade på bussen när jag fick syn på henne ett par hundra meter längre fram. En person som promenerade raskt, med högre tempo än jag. Samma sida av vägen, samma trottoar. Jag styrde in mig på ytterkanten i syfte att slippa krocka. Hon fortsatte rakt fram i samma tempo och jag såg att hon var fokuserad på sin mobil. Vi närmade oss varandra. Jag höll mig på kanten. Hon gick i mitten av trottoaren med näsan i mobilen. Inte en enda gång hade hon höjt blicken. (Om det var så att hon sms:ade i det tempot blir jag faktiskt impad.) När det var ca 5 meter mellan oss vinglade hon till och kom över på min halva av trottoaren. Samtidigt hörde jag bussen komma bakifrån på min vänstra sida. Jag kunde ha hojtat till för att få hennes uppmärksamhet, men i stället valde jag att vifta till med högra staven eftersom hennes blick ändå var riktad nedåt. Hon reagerade med ett glatt: “Oj!” och steppade åt sidan. “Oj på dig själv”, tänkte jag och blängde på henne. Bussen passerade. Om jag hade varit en elak människa ute efter att jävlas hade jag stannat och hållit ut staven och hoppats att hon snubblade över den och stukade foten och handen och fick ett gigantiskt blåmärke på låret och att det skulle dröja minst 2 år innan hon kunde gå och samtidigt sms:a igen, men jag tror på karma och vill inte drabbas av värre jävelskap i livet än hittills.
För 6 år sedan fixade vi till vardagsrummet. Förra året var det sovrummets tur. I år har vi bestämt att fräscha upp köket som vi inte har gjort någonting med sedan vi målade väggarna för 16 år sedan när vi flyttade in. Bänkarna kommer att få nya skivor av ek, skåpluckorna kommer att få nya handtag av ek, taket och “småväggar” kommer att målas medan 2 “storväggar” blir tapetserade i något grönt. Golvet kommer inte att bytas, men en ny matta, ny gardinkappa och en fönsterlampa blir det. Kylen och frysen ska bytas ut förutsatt att de vi hittat med de rätta måtten uppfyller de andra kraven. Jag hoppas det för annars måste jag städa ur kylen … Ett nytt vitrinskåp i ek oxå. Idag hämtade vi bänkskivorna från Hornbach och vi har samlat på oss takfärg, skruv och småplock. Jag kommer att göra som tidigare med före-, under tiden-, och efterbilder.
När Elins kusin var liten och snickrade och pysslade och någon frågade vad han höll på med svarade han: “Jag reeeenoveeerar!”.
20 över 9 var det 20 grader. Makalöst klarblå, molnfri himmel. Det var väldigt varmt i solen (men inte outhärdligt) och härligt svalt skuggan (inte bara mindre varmt). Perfekt! Varmare än så här vill jag inte ha det, så jag säger stopp för jag vill inte ha den där extremvärmen med uppåt 30 grader som meteorologerna hotar med. Stopp! Det blev en promenad på 75 minuter. Det var så skönt och det kändes väldigt bra när jag kunde förlänga den i stället för att korta av den – jag återfick mitt hopp om träningsframtiden! Den stukade foten känns av, så i morgon blir det vila. Finns det någon annan sko än MBT som kan ge träningsvärk i magmusklerna? Aj lajk it!
Kors i jösse namn – jag har promenerat i 66 minuter och det var skönt! Vattenflasksäsongen är här för det var runt 18 grader när gick halv 10. Inga stavar eftersom jag inte känner att den rätta orken finns, men tempot var bra och jag kroknade inte förrän i de sista trapporna.
2 promenader på vardera 25 minuter, tur och retur vårdcentralen där jag lämnade nya prover. Det finns en sköterska som tar prover som har arbetat där i några år nu, som är jättegullig och ett blodsugarproffs. Det känns knappt när hon sticker och jag får aldrig blåmärken. Jag sa det till henne idag, men hon protesterade och varnade mig för att ta i för mycket, men jag har inte mer än en blåröd prick i armvecket. I vanliga fall får jag enorma blåmärken sk. sjukhusrosor som kan ta upp till 2 veckor att blekna bort. Om jag hade varit smart hade jag tagit reda på hennes namn för att kunna be om att hon tar proverna nästa gång.
Det var dax att klippa håret igen. Från det att jag lämnar Rosie börjar håret växa yttepytte hela tiden. Jag klipper mig med 8 veckors mellanrum och de 5 första veckorna märks inte växandet så mycket, men sedan blir det psykologiskt. Under vecka 6 sneglar jag mot almanackan och undrar om det inte är dax att åka till Rosie igen för då närmar sig håret mössliknande stadiet. Bobby Ewing-varning utfärdas! När jag har registrerat vilket datum jag ska klippa mig, så slutspurtar håret och växer till outhärdliga längder över en natt och efter det är datumet som en fyrbåk i natten; det är den jag fokuserar på för att överleva. Enligt Rosie är jag inte ensam om att ha hår som verkar växa ut över en natt … Nu är det borttaget igen och jag kan se fram emot i alla fall 5 veckors hårlugn och ro.
En annan sak som jag brukar göra med 8 veckors mellanrum är att fylla på teförrådet. Den här gången lade jag till svart vinbärste och utökade teburkssamlingen med 2 nya burkar. Nu har jag 8 sorter som jag kombinerar i olika varianter allt efter vad jag är sugen på. Twinings Earl Grey, Lady Grey med lite mer citron än vanligt EG, French Earl Grey som innehåller mango, Earl Grey blå blomma, Havanna som är ett rooiboste med smak av bl.a. rom, Änglamarks Ceylonte, jordgubbste och svart vinbär. Jag har varit lite av en tefegis och tyckt att det är himla jobbigt att bli besviken när jag har gjort en kanna med en ny smak som doftade väldigt gott i butiken, men som inte smakar lika bra. Sedan fick jag den briljanta idén att blanda olika sorter, kombinera fram smaker och nu har jag förvandlats från tefegis till tepionjär!
