Författare: Ewa

Det är den trettonde januari idag och min pappa skulle ha fyllt 100 år. Ett hundra år. Ett helt sekel! När han föddes var bilen inte så vanlig i Sverige. Kvinnorna hade just fått rösträtt. Andra världskriget var 15 år bort. Tv:n, månlandningen och datorn tillhörde futuristiska fantasier. Allmän sjukförsäkring, barnomsorg, rätt till fri abort, föräldraledighet – allt det skulle han och mamma få vara med om att bygga upp. Jag känner en viss avund. Det är inte lika spännande längre. Optimismen och framtidtron saknas.

Från och med idag kommer jag att kalla diamantmålning (som aldrig har känts som just målning) för ”minimosaik”.

Den senaste tavlan är Elins och mitt stjärntecken, fiskarna. Den har ingen ram än utan står på väntelistan. Det är 5 svartvita motiv före. Pär jobbar på!

Jag fixade naglarna igår. 1,5 timme med trevligt småprat. Anspänning plus ansträngning ledde till ett jävla hostande resten av dagen. Idag är jag sänkt. Kroppen hade ingen lust att lämna sängen. Vi åkte till IKEA. En ny fåtölj och golvlampa till Öland och några småsaker till Elin. Vi fick gå ett extra varv genom avdelningen i jakt på handdukar och när vi hittat dem upptäckte vi att de s.k. genvägarna tillbaka är värdelösa. Ett-jävla-spring-besök. Vi var där strax efter att de öppnat, så det var åtminstone inte så mycket folk. Jag var helt färdig när vi kom hem. Efter lunch sov jag ett par timmar i soffan. Blä! Jag som trodde att jag var på väg att bli friskförklarad. 😭 Förkylningen är inne på fjärde veckan och jag tycker inte om att hostan känns som lungutrednings-hosta…

När jag var på väg att lägga mig strax efter midnatt gick jag en sväng mot balkongdörren och tittade ut över innergården. Det var mörkt och stilla. Endast tanten var vaken. Då kom ett av ”våra” rådjur traskande. De är så fina! Den gick över en av de snötäckta stenhällarna och på nedvägen syntes det att det haltade. Vänster bakben skakade och gick knappt att stödja på. Pälsen över flanken var tufsig. Jag kunde se allt det här tack vare gatlyktan. Mitt hjärta började dunka. Vad skulle jag göra?! Jag kunde inte gå ut för då skulle jag bara skrämma stackaren ytterligare. Google! Med fumliga fingrar sökte jag på ”rådjur skadat”. Rådet blev att ringa 114 14, så jag gjorde det. Efter 2 vidarekopplingar fick jag tala med en manlig polis och jag gav nog en något rörig förklaring för jag fivk förtydliga mig några gånger. Han sa att rådjuret förmodlingen blivit påkört och att han skulle se vad han kunde göra. Vi lade på. Jag såg rådjuret stappla iväg runt huset och gick in i läsrummet där jag kunde följa hur det tog sig uppför sluttningen och sedan försvann. Av någon anledning förväntade jag mig att något slags fordon skulle komma med någon som kunde hjälpa till. Jag vankade av och an mellan rummen. Tiden släpade sig fram. Varför kom ingen?! Det hade gått kanske en kvart när mobilen ringde. Det var polisen jag hade pratat med. Det fanns en jägare i området som skulle se vad som kunde göras. Jag tackade för hjälpen och lade på. Klockan var nästan 1. Jag var säker på att det skulle bli en sömnlös natt eftersom sömntåget inte bara hade gått utan blivit inställt, men jag somnade ganska fort. Däremot vaknade jag och var ledsen. Det är jag fortfarande. Tårarna rinner medan jag skriver. Jag gjorde vad jag kunde, men det tröstar mig lika lite som de gånger det bästa för mitt sjuka marsvin var att få somna in.

Tjoho! Känn fartvinden!

Jag har varit utomhus! Jag har andats frisk luft och fått en syrerusch. Jag har lyssnat på en underbar snöknarr och blivit kall om näsan. Härliga vinter! Jag gick en långsam Skönviksrunda.

De har plogat en bana runt hela sjön. Det gör de varje vinter när det fryser till ordentligt. Flanörer, skidåkare, skridskoåkare och en cyklist. Jag var väldigt frestad, men jag kan för lite om isar för att våga.

Inga drakar, men de värmer min själ.

”Raya och den sista draken” är Disneys i särsklass bästa animerade film!!! Den har allt jag behöver för att bli varm i själen. Den är snäll, men inte smörig. Den är rolig utan att bli fjantig. Animeringen är makalös. Kvinnorna har första platsen. Det finns gulliga djur. Det finns INGA prinsessor. DEN ÄR I N T E EN MUSIKAL (som jag aaaavskyr musikaler!). Inget romantiskt fjomperi. Dessutom ger filmen mig något som ingen annan film förmedlar: förtröstan. Kanske, kanske, kanske kan människan återfå förnuftet innan allt går åt pipsvängen.

Det bästa i den i särklass bästa animerade filmen är drakarna. Sisu och hennes syskon. Slutscenerna med alla drakar får mig alltid att rysa och gråta.