Författare: Ewa

Visste du att kolibrin inte kan böja sina vingar, att den saknar ”armbåge”? När den behöver ta sig igenom ett smalt utrymme flyger den i sidled eller tar sats och far som en kanonkula. 😲

Elin har det tufft igen. Det blir flera ledsna sms och hon skriver att hon inte vill belasta oss, men det är det vi är till för! Knuten i min mage är tillbaka, men det klarar jag. Det är viktigare att Elin känner att hon kan vända sig till oss, att hon vill vända sig till oss. ❤️

Igår träffade jag min nya läkare för andra gången. Det första riktiga besöket. En allmän häksokoll. Inför besöket mätte jag blodtrycket 2 gånger per dag, 2 mätningar vid varje tillfälle, i 1 vecka. Han räknade ut medelvärdet och det var som det skulle och jag fortsätter med medicinen. Alla andra värden var bra utom kolesterolet som behöver gå ned från 6 till 4. Ingen anmärkning på blodsockret. Jag har provat s.k. statiner 1 gång tidigare, men då blev jag trött, nästan orkeslös och bara satt. Visserligen blev värdena bättre, men hur bra är det för kroppen att jag inte orkar träna? Jag slutade med medicinen. Nu har det gått några år (6? 7?) och det finns fler varianter att välja mellan, så det är väl värt ett nytt försök. Vi utvärderar om 1 år vid nästa koll. Jag kan inte låta bli att undra om det blir samma läkare?

För att vara en hälsokoll blev besöket kort, 15 minuter, vilket förvånade mig. Han ställde inga frågor om hur jag mår i övrigt med tanke på antidepressiva och sömntabletterna eller alkoholvanor, rökning, kost eller träning. Inte ens om lungutredningen. Snopet. Pär brukar få fylla i ett formulär inför varje årskontroll. Det är möjligt att jag får göra det om 1 år.

Nu väntar jag på en kallelse till lungläkaren, men efter det får det räcka med sjukvårdsspring!

Storögd förundran…

Det var av en slump jag hittade realityserien ”Inkmaster” på TV6. Tatuerare. Jag vet egentligen inte varför jag fortsätter att se den för det finns så mycket som är dåligt. Det jag är intresserad av är när de tecknar motiven och så själva tatueringsprocessen, men det är en väldigt liten del av programmet.

Avsnitten är 60 minuter inklusive 2×9 minuter reklam (jag hinner göra massor under den tiden för jag sitter inte kvar och tittar på floderna av pinsamt dålig reklam). Eftersom den är amerikansk och de har många fler (men kortare?) reklamavbrott använder de ”Coming up”-knepet för att man ska vilja fortsätta titta och då är det alltid en scen där deltagarna är i konflikt, gapar och kallar varandra idioter.

Det är 2 lag där lagledaren har många års erfarenhet och även fungerar som lärare. I varje avsnitt får deltagarna 6 timmar för att tatuera ett motiv inom en viss kategori. Jag antar att de s.k. (målar)dukarna får en gratis tatuering för att de ställer upp. I slutet är det som alltid, en tävlande som åker ut.

En tatuering är jäkligt permanent och jag undrar hur ”dukarna” gör om de inte är nöjda med resultatet? Jag hoppas att de åtminstone får någon som kan rätta till den. Hur 17 klarar de av att skäras i 6 timmar i ett svep?! I verkligheten gör man inte så eftersom kroppen inte pallar det. Har de klippt bort eventuella pauser?

Det är en hård produktion. Snabba klipp. Rockmusik. Dramatisk bakgrundsmusik. Gubbigt. Tatueringar från näsan och nedåt. Korsade armar och benen isär. Hårda omdömen. Ingen glädje utom skadeglädjen. Gräslig jargong med ständiga idiotförklaringar. Om de hade censurerat alla svordomar med ”piip!” hade det inte blivit mycket dialog kvar. De förverkligar fördomarna om tatuerade människor. Omdömena från domarena är kompromisslösa. ”Proffsigt” eller ”Amatör” trots att alla arbetar som tatuerare. De är så trångsynta. Tatueringarna ska alltid vara så jävla tuffa och häftiga. Inget gullegull. Jag törs inte ens tänka på vad de skulle säga om mina 2 egenhändigt ritade stiliserade och små tatueringar… 😳

Varför fortsätter jag att titta? Jag kommer inte att se mer.

”Blown away” är rena barnprogrammet i jämförelse. Glädje, uppmuntran, konstruktiv kritik, dåliga skämt och artiga skratt. Nästan för mycket åt andra hållet. Jag blir aldrig nöjd. 🙄 Men man får följa processen på ett annat sätt och jag lär mig mycket.

En klockren beskrivning av ångest och känslan av att vara värdelös som den för med sig. ”In my head” av Mike Shinoda”.

I can’t stop it when it starts. / Trying not to fall apart. /Building up until it all goes dark. /(In my head)I can feel it getting closer. /(In my head) breathing heavy on my shoulder. /And I’m trying to fake it but there’s no way to escape it. / (In my head) buried underneath the noises. / (In my head) there’s a million little voices. / Saying ”You’ll never make it and there’s no way to escape it”.

Låtskrivare: Jake Torrey / Mike ShinodaText till In My Head © Kobalt Music Publishing Ltd., Universal Music

…på jorden är Mall of Scandinavia (MoS) en lördag under (melodi)festival veckan.

Gårdagen började bra. Alla hade sovit gott och var på bra humör. Jag vaknade med en av mina favoritlåtar i huvet (”No turning back” med Ultravox). Jag hade förberett mig genom att ta reda på vilken våning de butiker vi tänkte besöka låg på för att slippa gå i cirklar. Ska man shoppa måste man förbereda sig! Vi styrde kosan mot Solna vi 11 och Elin körde i Stockholmstrafiken för första gången. Hon tyckte inte om det, men det gick hur bra som helst. Ju närmare MoS vi kom desto tätare blev trafiken och det var en långsamt rullande kö in i parkeringshuset. I taket satt skyltar som visade hur många lediga platser det fanns och den räknade nedåt i stadigt tempo. Oroväckande, men det var inga problem att hitta en ledig plats, men vi hade vi onda aningar… När vi kom in på plan C hördes musik, en barnvisa, på en sinnessjukt hög nivå. Vad i helvete? Det visade sig att de byggt en scen precis där man kom upp med rulltrappan. 2 entusiastiska tjejer med mikrofoner och Bolibompadraken (den var jättefin och såg så kramgo ut!) underhöll barnfamiljer som definitivt var med på noterna. Vi knödde oss genom trängseln och rörde oss bort från scenen. Det var möjligt att göra sig hörd, men det var på gränsen.

Hemtex blev den första butiken. Det var så lugnt och skönt där inne! Jag köpte en kudde med en hare på (den ropade på mig) och 2 ljust gula blockljus att ha till påsk.

Elin köpte en filt och nya sängkläder. Sedan gick vi in på Granit där de har lite av varje och, om jag förstod rätt, övervägande i naturmaterial med miljövänlighet som grund. Jag köpte inget, men Elin hittade ett par tallrikar och ljusstakar. Vi dök in i några smyckesbutiker, men när det mesta var inlåst tappade vi lusten. Vi hade inte orken att interagera med personalen. Vi kroknade. Törstiga. Kissnödiga. Trots att det är så stort och det finns gott om toaletter med minst 8 bås i varje, så var det flera meter långa köer till vatenda en!!! Eftersom vartenda fik och matställe var fullproppat nöjde vi oss med en stående paus utanför Ica där Elin köpte vatten. Nu var vi besvikna och överbelastade av ljud och ljudvolym, trängsel och fulla blåsor. Vi valde att gå tillbaka till garaget och tystnaden och bestämma hur vi skulle göra. Jag hade sett fram emot att shoppa i fysiska butiker för det är så sällan jag gör det och jag hade tänkt mig nya träningsskor, fin lakrits, orkidéer och örhängen, en sen lunch/tidig middag, men det bidde ingenting av det. Elin och jag brukade ha riktigt trevliga shoppingrundor, men ingen av oss fixar det längre. Vi toleransnivå för alla intryck i form av ljud och folkmängder har sjunkit till nästan noll och tröttheten som kommer efteråt är inte värt det. Ändå är besvikelsen stor. Pär tyckte oxå att det var sinnessjukt även om han inte är lika känslig. Tycker folk verkligen om att vistas i den miljön?! Dessutom har de med sig barn i alla åldrar från sittvagn till tonåringar. Är dagens människa så avtrubbad av vårt bullriga samhälle att hon bara rycker på axlarna åt det som fäller mig? Min ångestnivå var väldigt nära den jag upplevde i september efter Pärs och mitt teaterbesök.

När vi körde ut från garaget var stämningen tryckt. Vi hade pallat 1,5 timme. Inte längre än så. Kissnödiga, trötta, blodsockret nedanför bottennivån och hungriga. Trafiken var, om möjligt, ännu tätare och folk strömmade till från t-bana och pendeltåg. Härregud…. Vi diskuterade fram och tillbaka hur vi skulle göra och bestämde att åka till Moraberg nära Södertälje. Där köpte jag 3 orkidéer och sedan köpte vi mat från Donkens drive-through där det oxå var en jävla kö. Sedan satte Pär sulan i mattan mot Rönninge!

Frid. Tystnad. Siri.

Vi hämtade middaxmaten från Misora och resten av kvällen förflöt med diverse sysselsättningar på var sitt håll. Det blev ändå en hyfsad dag.

Nu har Elin och Siri åkt hem igen och det är tomt. Pär följde med, men kommer hem redan i övermorgon.

Idag lämnade jag prover på min nya vc. Pär skjutsade mig. Nu vet jag även hur jag tar mig till stationen som ligger inom synhåll. Sköterskan som tog proverna var väldigt trevlig och bad om ursäkt för att jag nog får ett blåmärke, men det blåmärket syns knappt jämfört med det jag fick förra fredagen när jag röntgade lungorna. Röntgenteknikern som även skötte injektionen med kontrastvätskan gjorde inget vidare jobb. Dels gjorde det ont, han tryckte mycket och ganska hårt och det blödde mycket när han drog ur nålen. Så här ser blåmärket ut 1 vecka senare. Inte vackert, men det är inte ömt längre.

Bland det lyxigaste som finns är nybakat bröd. Bröd som inte har varit fryst eller legat i en plastpåse. Det är inte ofta vi kostar på oss den lyxen eftersom ingen av oss bakar. Efter att jag hade lämnat proverna – på fastande mage – köpte jag några olika frallor från Kaffestugan bl.a. med soltorkade tomater som är deras i särklass godaste bröd. Det doftar tomat och oregano – ljuvligt! Vi var hemma före 9, så vi åt frukost tillsammans med …

Elin! Hon och Siri är här över helgen för att vi ska fira våra födelsedagar. Det är så mysigt! Siri strök omkring våra ben.

Nu har jag mobbat ut mina Synsambrillor och använder de gamla från Specsavers. Varje gång jag köper nya glasögon sparar jag alltid de gamla uti fall att… Specsaversbrillorna sitter bättre och de har faktiskt bättre skärpa särskilt läsglasögonen som jag använder även när jag gör minimosaiken. Skillnaden i styrka kan bero på 2 saker: min syn har backat ett steg och stämmer bättre med de gamla glasögonen (det kan bli så när man blir äldre) eller så gjorde Synsam ett dåligt jobb (det stämmer bättre med min nuvarande inställning till dem).

Jag ser realityserien ”Blown away” på Netflix. Väldigt intressant! Det finns dock en sak jag INTE gillar och det är att det sämsta betyget en glasblåsare kan få är att ”den hör hemma i en souvernirbutik”. När jag köper gladföremål är det för att jag tycker om dem, de talar till mig, även industritillverkade dricksglas från Ikea. När någor säger ”souvernirbutik” med en föraktfull fnysning kritiserar de även mig och min smak och det betackar jag mig för!