Det började som en terapiform för att dämpa ångest och öka avslappning. Idén var att det skulle vara prestigelöst och fritt. Ingen planering av motivet. Inga linjaler eller passare, inga fancy-schmancy markerpennor. Inte ens ett sudd för att ändra eller rätta till. 1 blyertspenna, 1 tuschpenna, 1 så kallad stompf för att få till skuggeffekter och djup (det funkar med en vanlig topz) och papper. Man brukar rita på en 9×9 cm stor yta. Det låter inte mycket, men det får plats en hel del och är inte lika överväldigande som ett A5-ark. För några månader sedan köpte jag en bok av Jane Marbaix, “Zentangle sourcebook” som jag inte blev särskilt imponerad eller inspirerad av. Jag hade bara de proffsiga och prententiösa skapelserna på Instagram som ledstjärna och de var ju inte särskilt bra för mitt självförtroende… Inspirationen tröt. Det var inte roligt längre. Jag kände mig låst i samma mönster och nedtryckt av Insta. Då tog jag fram boken igen, läste om idén och grunderna. Det finns hur många slingor (som delar in rutan på olika sätt) och mönster som helst som kan varieras och blandas precis som man själv vill och boken är ändå bara grundkursen! Det blev roligt igen och mitt pretensiösa jag får sitta i baksätet. Vissa slingor är roligare än andra, några blir bra, andra inte. En stor fördel är att jag slipper ha ett mindre flyttlass på bordet. Här är några av mina grundkursmönster.
