Min syresättning är riktigt bra. Ultraljudet visade att hjärtat mår bra. Resultatet från spirometrin visar inte på något större fel. Datortomografin avslöjade litet ”fransade” kanter längst ned. Allt det här visste jag ju redan från journalanteckningarna på vårdguiden, men det känns likafullt som ett VG i hälsa och det har att göra med att de här problemen INTE grundar sig i min övervikt. Jag är heller inte van vid att behöva träffa en läkare för ett, för mig, fysiskt allvarligt problem. Om jag hade varit en rökare och en som dricker alkohol hade läkaren kunnat hugga på de faktorerna, men för en gångs skull slipper jag pekpinnar över huvud taget. Hos VC får jag alltid med mig känslan av att bara jag går ned i vikt, så löser sig alla andra skavanker medan lungspecialisten inte nämner den över huvud taget. Det låter kanske som att jag är taxam för att jag möjligen har en kronisk lungsjukdom, men det är jag förstås inte. Det handlar helt enkelt om bemötande. Jag slipper känna att det är jag själv som har triggat sjukdomen. Det finns INGET i mitt sätt att leva som orsakar problemen.
Jag fick en tid för bronkoskopin redan den 8 februari och det känns bra att inte behöva ha den hängande över mig. Däremot får jag nog vänta på resultatet till framåt maj, men eftersom det inte är någon fara på taket känns det inte så besvärligt.