Det finns ett tryck inuti mig. Jag vet inte varför. Det leder till ångest och irritation. Jag lyssnar om igen på böcker av Cathy Glass. Jag gråter när jag lyssnar på dem och jag känner att trycket lättar. Medan jag tog Lyrica, som numera är narkotikaklassat, gjorde de mig känslomässigt avtrubbad och ledde till att jag sällan grät, men avtrubbningen hindrade att ett tryck bildades. Jag har mått dåligt ett bra tag nu utan att kunna sätta fingret på varför. Jag är helt enkelt deprimerad. Det är ingen djup depression även om jag dagligen frågar mig vad det är för poäng med att fortsätta. Jag är inte apatisk och det finns stunder när det tillvaron känns okej. Eftersom jag är en sådan inpiskad rutinmänniska får jag saker gjorda, mer per automatik än initiativ. I förrgår gav ångesten mig skjuts och jag putsade fönsterna – fysisk aktivitet – och jag hade ett jävla tempo. Resultatet var tillfredsställande, men ångesten var kvar. Vad kan jag göra? Jag har levt med den här skiten i närmare 40 år och jag kommer inte att kontakta sjukvården. Jag har mina mediciner och taktiker och får vänta tills det vänder.
