Min almanacka är en bra minnesbank. Den 6 september var jag hos läkaren då jag blev beordrad att fasa ut Zolpidem. Den 18 september körde jag ett fullt gummipass som kändes riktigt bra. Efter det har det gått utför. Jag har promenerat både inomhus och utomhus och den 23 oktober tog jag mig igenom ett lätt gummipass, men efter det – stillhet. Det är snart 3 MÅNADER sen kroppen fick en ordentlig genomkörare! Allt beror på sömnen, den förbannade sömnen!!! Den utgör hela grunden för min hälsa. Det spelar ingen roll vad eller hur jag äter, det spelar ingen roll om jag tränar eller inte för om jag inte får sova 7-8 timmar så släcker kroppen ned lite i taget och nu har jag nått stadiet depression.
I almanackan noterar jag alla olika tablettkombinationer jag har provat sedan september (4,5 månad) och det har varit för många dåliga nätter inklusive helt sömnlösa (när jag inte somnat förrän vid 5) för att kropp & knopp ska kunna hantera det. Den tablettkombo som gäller nu och som jag tänker stanna vid, är 1 Lamictal + 1 Paroxiten + 1,5 Propavan. Aritonin (melatonin) var hopplös för jag visste aldrig om jag skulle få sova eller ej. Propavan är en sömntablett och jag är, så att säga, medicinskt trött och tung i huvet fram till lunch. Kanske minskar jag till 1 Propavan. Jag har i alla fall fått sova ordentligt några nätter.
Ingenting är roligt. Inspirationen till att teckna är väck. Jag klarar inte av att kocentrera mig på längre texter än de på Insta och knappt det. Jag försöker med diamantmålning, men…nja. Det har blivit mycket soffhäng med dvd och Netflix. Idag orkade jag med en lätt inomhuspromenad plus rygg och mage. Kroppen & knoppen går snart ut i strejk om inget förbättras. Det är, med andra ord, så här jag mår när jag inte har fått sova ordentligt på 4,5 månad. (Då kan du kanske föreställa dig hur det var när Elin var liten…)
