Klimathotet är jävligt överhängande. Vår regering förnekar forskningsresultaten och vill sänka koldioxidutsläppen genom att öka desamma. Krig i Ukraina. Krig i Israel. Våra skolor och förskolor drabbas av ständiga nedskärningar. Allt färre vill utbilda sig till lärare. Unga klarar knappt att läsa en sammanhängande text. Polisen klarar inte av någonting. Våldsvågen har nått dystopiliknande dimensioner. Jag känner att jag hela tiden behöver vara alert så jag inte blir lurad eller bedragen. Jag känner inte igen det Sverige jag växte upp i. Dagens unga har ingen framtidstro. Sociala mediers inflytande är skrämmande. Dagens människa blir allt mer korkad och mindre kreativ (enligt DN). Fetmafobin håller i sig. Det finns människor i Sverige som inte har råd med toapapper. Inflationen får människor att gå på knäna. Vården fungerar inte. Biblioteken försvinner. Bankkontoren försvinner medan själva banken gör storvinster.
Man behöver inte ha diagnosticerats med kronisk depression, som jag, för att se allt i svart. Anledningarna ovan har samma effekt och de är bara ett axplock.
Hönan eller ägget: känns allt svart för att pressen formulerar det så eller formulerar pressen det så för att det är så?
Jag vill inte vara med längre.
