Jag ser dokumentären ”Testament: the story of Moses”. Egentligen borde ordet dokumentär oxå sättas inom ett stort, fett citationstecken för hur kan man göra en dokumentär om en saga?! Enligt SAOL är definitionen av dokumentär något ”som återger verkligheten; dokumentarisk”. Det finns inga dokument som bevisar att Mose har funnits eller att faraos dotter hittade honom i vassen vid Nilen.
De religionshistoriker och -forskare som är med är entusiastiska på ett sätt som endast troende är när bibeln kommer på tal och ja, jag skriver bibeln med litet ”b” även om den kallas för böckernas bok. Det är väl det som bidrar till att de anser att det är ett fantastiskt sammanträffande att faraos dotter, som saknar både kunskaper om eller anknytning till den hebreiska kulturen, var döpt till Bat-ya som betyder Guds dotter och är ett unikt namn. När hon sedan döper sin adoptivson till Mose…oj,oj,oj! Om det hade varit verkligt, så hade ”oj,oj,oj!” varit berättigat.
Om man gör en dokumentär som handlar om t.ex. Astrid Lindgren och ”Emil i Lönneberga” eller om JRR Tokien och ”Sagan om ringen”, så utgår den automatiskt från författaren, men bibeln – i alla fall när det gäller GT – saknar författare. NT har evangelierna som är skrivna av lärjungarna, men ingen vet om de heller har existerat. För mig är bibeln en saga de luxe jämfört med ”Emil…”.
Det är tre 90-minuters avsnitt och jag har kommit till ”Släpp mitt folk!” med de 7 plågorna som gud sänder över farao och hans folk. Berättelsen om Mose är den jag minns tydligast från religionsundervisningen i mellanstadiet. Däremot kan jag inte minnas att vi kom till nya testamentet. Kanske beror min glömska på att nya testamentet inte är lika dramatisk.
