I morse, före 7, åkte Pär, Elin och Selma till Öland. Pärs semester har börjat och Elin har sommarlov från både skola och Nannyakuten. Det har varit en veckas diskuterande, planerande och packande som jag har upplevt som stressande samtidigt som en omvänd resfeber har smugit sig på: jag får vara helt solokvist med Bibbi i minst 10 dagar!! Jag var uppe när de gav sig iväg och stod – för ovanlighetens skull – och tittade tills jag såg bilen svänga ut från carporten och iväg och jag kände mig övergiven. Det var tyst och morgonstilla och jag kände mig ensam. Jag blev stående. Det där med tidiga morgnar har aldrig varit min grej. Morgontrött, morgonångest och svårt att äta frukost och det var förmodligen det som bidrog till att Gräsänka-polkan uteblev. Jag sov i soffan i natt och jag sov inte bra och för att bryta den överraskande förlamningen återställde jag soffan till ursprungligt skick, tog mina mediciner, gick på toaletten och såg till att Bibbi hade hö innan jag lade mig i sängen. Jag var trött och håglös. Jag somnade efter ett tag och sov till 10. Låg kvar och drog mig trots Bibbis tjoanden om att hon tyckte att klockan var pellets. Efter frukost tog jag hand om orkidéerna, plockade in tvätten från torkställningen, fyllde på mina dosetter och tog en snabbdusch och efter det kickade livsandarna in och känslan av att vara övergiven förvandlades till lättnad över att få vara ensam. När Elin var liten och inte ville sova brukade hon ligga i sängen och ropa: ”Jag känner mig alldeles överdriven!”. Jag känner mig inte överdriven längre. Nu njuter jag!
