Jag hade kompisar i skolan, jag var aldrig utanför eller mobbad, men jag tillhörde aldrig de populära heller. De som festade, rökte och hade pojkvänner. Om jag hade varit med i en film hade jag suttit vid bordet mitt mellan töntarna och de populära. Varken intressant eller hopplös. Den positionen har jag haft hela mitt liv. Jag har ansetts tråkig som aldrig var med på personalfester, som aldrig följde med på ”after work”. Klasskompisar som var säkra på att jag skulle vara jättecharmig om jag var full. Arbetskamrater som ställde frågor, men inte lyssnade på svaret och därför frågade mig om samma sak, men vid olika tillfällen. Jag minns när jag satt i korridoren utanför klassrummet och en klasskompis damp ned och utbrast ”Berätta om dig själv!”. Vi hade gått i samma klass i flera år. ???
Naturligtvis har det satt sina spår. Jag är hyperkänslig för att någon ska tycka att jag är tråkig och ointressant. Vid det här laget har jag lärt mig hur man kallpratar. Det känns ofta som ett nödvändigt ont. Viktigare är att jag ställer frågor eller snarare följdfrågor eftersom jag ytterst sällan frågar om personliga saker. Om t.ex. frisören frågar hur jag mår, så svarar jag och frågar henne samma sak, men jag tar väldigt sällan initiativet till kallprat.
Jag var hos frissan idag och jag undrar varför man säger att frisören fungerar som terapeut? Min gör det inte av just den anledningen att hon inte är intresserad av mig och jag har lärt mig att inte bli personlig med henne eftersom jag tar illa vid mig av att hon inte verkar komma ihåg t.ex. att jag lider av pollenallergi (samma sak varje år), att jag inte trivs på Öland (hon frågar alltid om Öland – var 6:e vecka. ”Nej jag var inte där över Valborg.” Nästa gång kommer hon att fråga om midsommar. 🙄) eller att jag inte använder blip-funktionen. Jag är medveten om att det är struntsaker, men hon har klippt mitt hår i 5 år nu!!! Hon snappar åtminstone upp stämningen de gånger jag inte känner för att prata. Som idag.
Du kanske undrar varför jag inte helt enkelt accepterar skillnaderna mellan kallprat och samtal? Jag gör det till en viss gräns. Det jag är mest känslig för är att jag faktiskt lyssnar på svaret när jag frågar, jag minns de personliga delarna och brukar följa upp dem vid nästa tillfälle, medan de flesta andra inte bryr sig på samma sätt. Trots att jag inte har träffat Michelle fler än 5 gånger hittills, jämfört med 5 år, så handlar det mer om småprat än kallprat bl.a. för att hon minns vad jag har berättat. Kanske beror det på att hon är introvert som jag (vi kom in på det senaste gången)? Vi lyssnar mer än vi pratar.
