Jag promenerade 65 minuter i MBT-skorna och med den tunna jackan för nu är det barmark och plural plusgrader. Det var ganska skönt, men jag vet inte hur jag ska komma till rätta med tårna på högerfoten. De domnar. Förr eller senare domnar de och det spelar ingen roll vilka skor jag har eller om det är med eller utan snörning. Det gör ont och det värker ett tag efter att jag har befriat fötterna från skorna.
Pär är sjuk, han har kraschat igen och sovit i ett par dygn. Selma är riktigt dålig med en otrevlig parasit i magen och en bakteriell infektion. Pär och jag åkte till veterinären med henne igår eftermiddag på en akuttid eftersom hon inte äter själv. Elin arbetade; hon hade ett av sina återkommande uppdrag för Nannyakuten. Vi tillbringade 2,5 timme hos veterinären – att åka in akut medför inga som helst fördelar eftersom man passas in mellan de bokade patienterna, så att vänta är det som gäller, men en extra avgift på en dryg tusing har de fräckheten att ta ut – och Elin mötte oss där när hon slutat och så åkte vi hem tillsammans. Det blev pizza till middag. En middag som vi åt kvart i 20 på kvällen. Jag kämpar på med brillorna och börjar – tyvärr – vänja mig vid att aldrig se riktigt tydligt. Boken jag läser just nu har jag hållit på med ovanligt länge just pga. glasögonen. Jag har ingen lust att ens försöka läsa. Jag kan inte koncentrera mig. Det hänger över mig som ett dåligt samvete. Jag är hjärtligt trött på det! Det är möjligt att Elin flyttar hemifrån snart. Vi har lämnat bud på en etta här i Rönninge och vi väntar otåligt på besked från mäklaren. Det finns tydligen en spekulant till. Det är mycket nu och inte mycket av det är positivt. Jag reagerar genom att dra mig inåt, att bli oåtkomlig för att kunna processa allt i stillhet och det är inte alltid det som är bäst för mig. Nödutgången finns kvar…
