På Netflix finns en serie om Jeffrey Dahmer som var en av de mer omtalade seremördarna. Han kallades för ett monster, men du vet vad jag tycker om det ordet och därför är det citationstecken i rubriken.
Eftersom det är en dokumentär är det ofarligt om jag avslöjar hur det går. Han var en sjuk jävel. Det är ytterst ovanligt med nekrofili d.v.s. att ha sex med ett lik och även om Jeffrey Dahmer inte gick riktigt så långt är det inte friskt att ligga och kela med en döing. Han var gay och mördade män som var gay. Enligt forskning är seriemördares offer alltid av samma etnicitet, men JD, som var vit, mördade i första hand svarta och bruna. Mellan 1978 och 1991 tog han livet av 17 män. Under 1990 och 1991 mördade han 12 av dem förmodligen eftersom det förenklades när han fick en egen bostad. 12 offer på 14 månader! Dessutom i sin lägenhet!! Om du vill få fler detaljer om vad han gjorde får du googla eftersom jag fokuserar på omständigheter och förklaringar.
Han bodde i ett nedgånget hyreshus där han var den ende vitingen. Huset låg i ett svart område där polisens närvaro gränsade till obefintlig. Hans granne, Glenda Cleveland, ringde polisen oräkneliga gånger eftersom hon hörde skrik både i protest och av smärta, dunsar, ljud från verktyg t.ex sågar. Även stanken från ruttnande kött och, vilket blev förklarat efter avslöjandet, saltsyra. Anledningen till att JD åkte dit var tack vare den svarte man som lyckades ta sig därifrån och faktiskt lyckades få med sig polisen tillbaka.
Varför valde han att bosätta sig där han gjorde? Polisen trodde att det var just för att området var eftersatt och segregerat. JD gjorde absolut inget för att dölja vad han hade för sig. Hans halvhjärtade och upprepade förklaringar till stanken var att han glömt kött framme, akvariefiskarna hade dött eller att han fick golven polerade. Dunsarna kom sig av att han byggde om en bokhylla. Han lämnade t.o.m. blodiga verktyg på bänken. Hallå?! Just för att polisen inte tog grannens klagomål på allvar kunde han fortsätta. Som jämförelse stod några vita killar utanför huset, efter att JD gripits, och fotade varandra i sjuka poser. En svart kvinna blev så förbannad att hon slängde kameran i marken. En halv timme senare blev hon arresterad. Fy fan!
När JD:s mamma var gravid med honom åt hon 22 olika mediciner om dagen bl.a. valium och morfin. Han föddes 1960 och då visste man inte lika mycket om fosterskador till följd av läkemedel och droger. Nu är det knappt att en gravid kvinna törs dricka 1 glas vin eller ta en Ipren. Trots bristen på kunskap kan man ändå ifrågasätta läkarens generositet med läkemedel. Det var viktigt att hon inte var upprörd eller orolig under graviditeten, men det faktum att hon var labil och skör från start med självmordsförsök förbisågs helt och det kan ha gått i arv till sonen. Att JD ådrog sig hjärnskador som en följd av detta är högst troligt enligt mig, men det nämns bara i förbigående i serien.
Serien består av 10 avsnitt och de 2 sista handlar om vad som hände sedan – egentligen de bästa avsnitten. De flesta serier och filmer slutar när mördaren grips och i eftertexten nämns straffet. Varflr göra mer när gräsligheterna tagit slut? Avsnitt 9 fokuserar på grannen, Glenda Cleveland, och hennes hopplösa försök att få polisen att reagera och hennes kamp för att bygga en park till minne av offren på den plats där huset stått (det revs kort efter avslöjandet). De anhöriga till de mördade kämpade för att ställa polisen till svars. Det sista avsnittet handlar mest om JD tid i fängelset. Han dömdes till 16 livstider trots att han själv ville få dödsstraff, men i Wisconsin tillämpar man inte det. Hans tid i fängelset blev inte lång eftersom han blev misshandlad till döds i november 1994 av en annan morddömd fånge som ansåg att det JD hade gjort gick bortom alla gränser. Det luktar dubbelmoral, men vem bryr sig. JD fick smaka på sin egen medicin.
