Det finns 3 ”yrken” eller instanser som definitivt inte behövs: monarkin, influerare och kritiker. Jag läste Åsa Beckmans text om den sköra relationen mellan författare och kritiker. Hon är en kritiker. När en författare reagerar så kraftigt på negativ kritik av sin roman att hen blir fysiskt sjuk och hamnar i chock kan det naturligtvis bero på att författaren är överkänslig (ett ord som jag personligen avskyr eftersom jag har fått det slängt i ansiktet många gånger. Det kan oxå bero på att hen har lagt ner själ och hjärta, blod, svett, tårar och till och med flera år på att skriva något som sedan en betald kritiker läser och risar eller rosar opartiskt. Det är helt vansinnigt! Behöver jag, en vanlig, dödlig läsare, verkligen en litteratursnobb som talar om vilka böcker som är värda att läsa?!
”Det finns ingen anledning att vara onödigt elak eller sarkastisk i en recension, men som kritiker måste man likväl, så pregnant man bara förmår, beskriva vad som inte fungerar i den bok man recenserar.” Trams! Allt det har författaren redan gått igenom med sin förläggare.
”Ute i världen måste litteraturen klara sig på egen hand och den ska läsas av många människor som inte har den förförståelsen (sic!).” Har kritikern per automatik den rätta förståelsen?! ALL litteratur är till för att tolkas fritt av varje enskild läsare! Jag betackar mig för att någon, utom andra vanliga läsare, ska tala om för mig vilken bok som förtjänar att läsas eller inte.
”En kritikers uppdrag är att känna igen kvalitet och kasta bort skiten.” Lyra Ekström Lindbäck
Jag bemödar mig inte med att kommentera det sista citatet.
