Jag har precis sett halva ”The square” av Ruben Östlund. Om du vill veta handlingen får du googla eftersom jag tycker att den är rena rama skräpet. Den fick guldpalmen i Cannes och jag fattar inte varför. Allt oftare när någon film eller bok/författare höjs till skyarna och jag tycker att det är skräp eller helt enkelt inte begriper vad det handlar, så undrar jag om de som prisar verken inte vågar annat för att inte uppfattas som korkade? Jag påstår inte att jag på något sätt är intelligentare än kreti och pleti, men jag är förmodligen ärligare. Om jag gillar filmen, boken, tavlan eller fotot, om det framkallar en positiv känsla, så betyder verket något för mig. Krångligare än så behöver det inte vara. Förmodligen vill skaparen säga något och kanske är min krassa syn en förolämpning, men så vida jag inte har inte fått en förklaring (instruktion?) är det väl min tolkning, min känsla, min upplevelse som räknas?
För några år sedan såg jag ”Purple buzzaw”. En film som skiljer sig från mängden och balanserar på gränsen till splatter. Den är – för mig – en solklar knytnäve rätt i solar plexus på kriterkåren. Konstkritiker och samlare som definitivt inte bryr sig om skaparen. Utan att avslöja för mycket, så tar konstverken ut sin hämnd. ”Nu gör ju du precis det du kritiserar andra för!” Det är jag medveten om, men det är just för att jag gillade filmen som poängen eller det jag tolkar som poängen blev tydlig mig.
”The square” driver med konstvärlden. Åtminstone hoppas jag det för annars är filmen ännu sämre än skräp. Installationer i form av 12 symmetriskt formade grushögar. En oformlig stapel med stolar som med jämna mellanrum skakar till samtidigt som det hörs ett kraftigt buller. Vid sidan om står en ensam stol. ????? Mina åsikter, funderingar, känslor och ifrågasättande av tillvaron är inte annorlunda än konstnärernas. Vi är ju tänkande människor. Det är deras sätt att uttrycka dem som alltid lämnar mig oförstående och väääääldigt skeptisk. Tacka tusan för att det är svårt att försörja sig som konstnär! Huvudpersonen i filmen säger något som förtydligar min inställning: blir ett föremål t.ex en handväska ett konstverk om den placeras i ett galleri? Mitt i prick! (En tom handväska symboliserar den depressiva tomhet som västvärldens maniska konsumerande aldrig kan fylla. Fniss!)
Jag har alltid tyckt om att läsa! Språk och fantasi är himlen för mig. Den författare jag beundrar mest är JK Rowling. Harry Potter och Fantastiska vidunder för alla oss som har barnasinnet kvar. Böckerna om Cormoran Strike och Robin Ellacott av hennes pseudonym Robert Galbraith. Ända sedan min bror slet Svarta hingsten ur mina händer eftersom det var skräp och han drog iväg mig till biblioteket och skrev upp mig på väntelistan till Sagan om ringen har jag haft ett så dåligt självfötroende när det handlar om böcker att jag alltid dolde bokomslagen när jag läste på pendeln. (Jag har aldrig gillat någon av Sagan om ringen-böckerna. Gick alltid vilse bland enterna.) Av precis den anledningen avskyr jag indelningen i dålig och bra litteratur. Det viktiga är ATT läsa! Det finns så många positiva effekter: du får en känsla för språket, du utvecklar empati (det gäller skönlitterur), hjärnan får jobba, du förbättrar koncentrationsförmågan och både kortisolnivåerna och blodtrycket sjunker. När jag var med i bokgrupperna på FB och sa att jag hade svårt att ta till mig de s.k. klassikerna ansåg de andra att jag behövde träna mer. Träna mig i att uppskatta böcker?! ALDRIG! Jag har försökt med bl.a. Tolstoj, men när boken låg där och stressade mig och fick mig att känna mig korkad åkte den ut. Alla dessa Nobelpristagare… Svenska akademin verkar anstränga sig för att hitta en författare med ett outtalbart namn som ingen har hört talas om från Långtbortistan och vars böcker tillhör en så smal nisch det bara går. DET är fin litteratur. (Mitt i allt det får Bob Dylan priset. Hur tänkte de då?!)
Jag har nog skrivit om det här förut och det är ett ämne som engagerar mig och som aldrig blir inaktuellt. Det har faktiskt blivit än mer angeläget eftersom vi läser allt mindre. Jag har åkt mycket pendeltåg och har kunnat se hur den fysiska boken blivit utrotningshotad. Enstaka läsplattor, men fler och fler mobiler och folk läser inte böcker och knappt tidningar på mobilen. När folk väntade på tåget eller bussen förr i tiden, så gjorde de det utan oavbruten underhållning från mobilen. De läste böcker eller tidningar. I och med att jag behövde läsglasögon utöver mina vanliga och nej, jag vande mig aldrig vid dubbelslipade, så övergick jag till ljudböcker. Det blev för omständigt att alltid ha ytterligare glasögon med mig. När jag väntar som igår på röntgen lyssnar jag på boken utan att göra något annat. Jag ser mig omkring på miljöer och människor. Igår valde jag ett väntrum utan tv. Jag funderar allt oftare på vad det ska bli av alla de som växer upp med skärmar och konstant distraktion? Koncentrationsförmågan minskar och det är inte bra. Alla som arbetar med media eller något som kräver media för att nå ut har ett orimligt krav på sig att fånga och framför allt hålla kvar vår uppmärksamhet. Det, om något, påverkar kvaliteten. Jag sörjer.
