Jag är trött i kroppen, men mest i huvet. Jag inbillade mig själv att jag inte var nervös inför läkarbesöket, men kroppen signalerar att jag blåljög för mig själv. 1. Jag sov uselt som jag alltid gör när det är något jag inte ser direkt fram emot. 2. Jag vaknade och steg upp direkt direkt när mobillarmet gick igång i stället för att ligga kvar och känna efter. 3. Knut i magen. Det tog emot mer än vanligt att få i mig frukost-yoghurten och jag klarade inte av att koncentrera mig på DN. Igår insåg jag att det handlar om mer än ett läkarbesök eftersom jag skulle få besked om vad felet är.
Pär följde med mig och vi tog bilen till Huddinge sjukhus och var framme klockan 8. Jag anmälde mig och betalade 250 kr och sedan bagav vi oss till röntgen. Inte särskilt mycket folk och jag fick vänta i kanske 20 minuter (jämfört med 2 timmar på Södertäljes röntgen i somras). Det var snabbt avklarat. Efteråt åt vi en andra frukost på ett av fiken, men jag tog bara 1 banan och apelsinjuice. Knuten i magen var kvar. I väntan på att klockan skulle bli 10 gick vi en sväng utomhus. Jag avskyr verkligen sjukhus!! Både utsidan och insidan och just Huddige är xtra fult. De flesta som arbetar där är väldigt trevliga, men alla sjuka och skruttiga människor sänker mig. Jag är jävligt rädd för att bli så fysiskt sjuk att jag måste läggas in. Rena mardrömmen!
Läkaren fanns på lung- och allergienheten. En liten stund innan fick jag göra ett utandningsprov s.k. spirometri. En omöjlig kombo av djupt andetag – med näsklämma på – följt av en kraftig utandning som helst ska pågå några sekunder. Jag lyckades få till det tillräckligt för att värdet skulle bli mätbart, men det var svårt. Från andningsövningar har vant mig vid att andas in djupt genom näsan och andas ut genom munnen och då kan jag få till 10 sekunder, men då är väl luftrör och andningsvägarna inte inblandade på samma sätt. Spirometrin gjorde att jag blev lätt yrslig.
Själva läkarbesöket då. En av anledningarna till att jag ville ha med mig Pär var att han skulle få höra allt i direktsändning i stället för en rapport efteråt och det var rätt tänkt för hon pratade och förklarade och nästan föreläste och, tyckte i alla fall jag, svävade iväg ibland. Informationsflod. Hon berättade om hur luftvägarna är uppbyggda och hur de fungerar, hur de och lungorna påverkas av astma, att den fibros som jag såg i journalen betyder ärrbildning efter t.ex. en infektion. Vi fick se röntgenbilderna från både i juni och idag. Lungorna är inte lika grumliga idag. Kort sagt är det ingen som helst fara på taket. Hon lyssnade på lungorna och det lät bra. Hon kollade syresättningen som var 98%. ”Jag trodde inte den gick högre än till 96!” Jag andas på rätt sätt (in genom näsan, ut genom munnen) och får i mig mycket syre. Utredningen är inte helt avslutad för hon vill att jag gör en ny skiktröntgen eftersom den första hunnit bli gammal. Duh. Väntetiden är lång, några månader. Det fortsätter att komma in Covid-patienter och då har självklart förtur. Jag förklarade då att om jag är inställd på att vänta och när jag vet varför blir det mindre frustrerande. Det är snart mitten av oktober och bara 2,5 månad till jul *tyst skrik av fasa*, så förhoppningsvis innan årsskiftet. Beroende på vad skiktröntgen visar är det möjligt att jag ska göra en brokonskopi och ett mindre konditionstest (att alla trappor numera är mina fiender är inte ovidkommande), men jag tar en sak i taget. När jag ändå var där föreslog hon ett allergitest i form av prickning. Det visade ingen annan reaktion än på björk(pollen). Jag fick göra en till spirometri och jag fick inhalera astmamedicin först. Det blev ingen skillnad från det tidigare, så ingen astma. Efter det kunde vi åka hem.
En annan signal från kroppen om att jag spänt mig blev huvudvärk, men det var jag beredd på. Däremot blev jag överraskad av att benen var skakiga. Verkligen skakiga och ostadiga. Trappan ned till parkeringen kändes läskig. Det fick mig att tänka på när tecknade figurer blir skrämda. Händerna var darriga.
