Den 4:e september skrev Stefan Löfvén (S) och Bengt Westerberg (L) gemensamt en ledare i DN som handlade om SD och det samhälle de vill att vi ska leva i. Texten som följer kopierade jag från den. De kursiverade delarna är det jag personligen tycker är mest skrämmande.
”En rad förslag och uttalanden från sverigedemokratiskt håll indikerar det: begränsningar i public services rörelsefrihet, utpekande av journalister som samhällets fiender, krav på partipolitisk stämpling av journalister, neddragning av presstödet, minskat stöd till studieförbunden, nedskärningar med miljardbelopp i de offentliga kulturbudgeterna, borttagande av alla böcker på främmande språk från biblioteken, förbud mot prideflaggor i offentlig regi, diskriminering av icke svenska medborgare, ifrågasättande av mångfalden i olika avseenden, och så vidare.”
När det gäller böcker på främmande språk antar jag att t.ex. engelska, tyska, finska eller italienska inte hör dit? Är det verkligen ett sådant samhälle de vill ha?! När man tar upp partpolitiska frågor och ståndpunkter med allmänheten tvekar ingen att försvara det de tror på, men var finns SD-anhängarna? Var 5:e svensk, övervägande missnöjda, vita män, röstar ju på det partiet. Är de så tvärsäkra och arroganta att de sätter sig över ifrågasättande och en möjlighet att se det hela från en annan vinkel? Handlar det om feghet och att de avstår för att slippa undan den behandling som de anser att alla andra förtjänar? Finns de bara på Flashback och torgmöten i Skåne? Saknar de förmågan att formulera verbala argument? Var finns de?! Varför hörs de inte?! Personligen vill jag prata med en av dem, inte i syfte att tala de till rätta – alla har rätt att tycka vad de vill bara de står för det -utan för att få veta hur de tänker. SD kan inte ha blivit så starkt genom att vara ett renodlat missnöjesparti.
