… hanteringen av tjocka människor.”
… tjocka människor kostar samhället enorma summor.
Samtidigt är det så att all vård, omsorg och välfärd kostar. Gamla människor kostar, psykiskt plågade människor kostar. Det kostar att hyra in läkare, det kostar att anställa läkare och undersköterskor. Varje ny sjukhussäng kostar att köpa in, alla sängkläder, all tvätt, allt material, fönsterputsning, byte av dörrar. Vården tjänar inte in en enda krona till medborgarna. Den bara kostar pengar. Så att kosta pengar säger egentligen inte någonting alarmerande i sig.
Min egen anmärkning: den största kostnaden inom vården just nu är behandlingen av anorexiasjuka.
I en sammanställning av trettiotvå studier som undersökt tjockhetens kostnader, fann forskare att det gemensamma för studierna var att de aldrig beskrev hur mycket tjocka människor kostar jämfört med smala människor (Withrow & Alter 2011). För varje presenterad kostnad visade samtidigt en annan studie att beräkningarna var fel.
Kostnaderna handlar mest om att behandla tjockhetens konsekvenser (Lobstein 2014). Det kallas för fetmarelaterad ohälsa, och anges bestå av diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, tarmcancer, gallsten, högt blodtryck, njursjukdom, stroke, artros och högt kolesterol bland annat (Kim & Basu 2016; Lobstein 2014). I andra studien beräknades den fetmarelaterade ohälsan absorbera allt mellan sex och tio procent av vårdens budget (Lobstein 2014). Kortfattat betyder fetmarelaterad ohälsa att när en tjock människa har en sjukdom är sjukdomen fetmarelaterad.
Susanne Brandheim
