Oavsett vilka beteenden och egenheter du har får du alltid ut något av det. Du upprepar inte ett handlingsmönster utan att det ger dig något. Det har heller ingen betydelse om det du gör är negativt eller positivt. Ett beteendemönster eller en vana/ovana börjar av en anledning, men fortsätter oftast av en annan anledning. Om du börjar träna för att du har uppmanats till det av hälsoskäl och upptäcker att du faktiskt tycker om det, trots att motståndet till en början var kompakt, så fortsätter du änfå eftersom det du tycker om får dig att må bra och vem vill inte må bra? Om du tillhör dem som är kroniskt försenade får du ut något av det, kanske den form av uppmärksamhet som uppstår när du väl dyker upp.
Jag psykologiserar mitt eget beteende hela tiden och oftast lyckas jag luska ut varför jag gör som jag gör utom när det kommer till styrketräningen eller snarare till motståndet inför varje pass. Det är begripligt när det har gått flera månader sedan jag tränade, men inte varje gång. För att jag inte ska kunna hitta på anledningar att skippa träningen av ren slöhet förbereder jag genom att ta på mig träningskläderna när jag stiger upp och jag plockar fram alla gummiband och lägger ut yogamattan (jag tränar alltid efter lunch). Det är så bekvämt jämfört med när jag tränade på Sats inne Stockholm och behövde en hel ryggsäck med mig och dessutom måste klä mig, gå till tåget, åka 30 minuter och sedan gå 10 minuter till lokalen och efteråt hela vägen hem igen och det gjorde jag 2 gånger i veckan! Den första tiden i alla fall. Då var eventuellt motstånd berättigat, tycker jag, men nu?
När jag vaknade imorse mådde jag inte bra. Det var tungt. Depressionstungt. Jag hade ingen lust att stiga upp och ännu mindre lust att promenera som jag planerat. Samtidigt ville jag inte bara låta dagen gå. Jag var och är uttråkad. ”Du får välja.” sa jag till mig själv. ”Promenera eller styrketräna, men du får inte tillbringa hela dagen sittande eller liggande.” Jävla slavdrivare. Jag valde styrketräningen för det kändes dom ett bra sätt att få efyrrmiddagen att gå. Jag förberedde allt och åt lunch i köket medan jag läste. Ångest! Jag kunde fan inte slappna av. Eftersom jag brukar börja vid 14 tittade jag hela tiden på klockan. Jag tog faktiskt 1/2 Lergigan och tvingade mig själv att sitta kvar till kvart över. VARFÖR reagerar jag så? Varför blir jag med stress? Varför är tröskeln alltid så hög?! Det är än mer obegripligt eftersom jag tycker om det och mår bra efteråt! Om jag känner att jag inte orkar finns alla möjligheter att avbryta.
Jag tränade idag, trots allt. Ett xtra lätt pass som gick bra och som kändes bra både under tiden och efteråt. Ibland är jag en gåta för mig själv. Om jag fattade vad motståndet och stressen grundar sig i hade jag kunnat tackla det. Något får jag väl ut av det som sagt.
