Sverige är en demokrati och dessutom en jämställd demokrati, men den är inte äldre än dryga 100 år. Det är oerhört viktigt att komma ihåg det nu när politikerna tummar på både den och yttrandefriheten. Det är arbetarklassen som har kämpat sig till de rättigheter vi har nu. Kapitalisterna har alltid stretat emot, rädda för att gå miste om sina privilegier, att inse att de inte är mer värda än andra och att det inte finns något ”bliv vid din läst”.
Jag tillhör 60-talisterna och när jag säger att det var bättre förr menar jag att värderingar, moral och etik var viktiga, något som märktes i hur man levde. Det har blivit så urholkat, det är bara ord som ger ett mossigt och högtravande intryck. Jag läser många historiska romaner om både arbetarklassen och kungligheter. Jag tycker att dagens undervisning borde innefatta just historiska romaner som bygger på mycket fakta av författare som t.ex. Anna Laestadius-Larsson och Vilhelm Moberg. Jag har lärt mig mycket, mycket mer av dessa böcker än av att korvstoppas med kungalängder och hur feodalsamhället fungerade. Nu förstår jag varför utvandringen till Amerika var så stor och varför den höll på så länge som till 1920-talet. Ny förstår jag varför kvinnorna slogs för att få rösträtt. Nu förstår jag varför vi har fri abort, sjukförsäkring, fackföreningar och kollektivavtal. Hur många av er som är födda efter 1985 vet det? Hur många av er som är födda 2000 och framåt vet att vi inte kan ta allt det här för givet?
Det har aldrig ansetts fint att tillhöra arbetarklassen och det gör det fortfarande inte, men det är den som får Sverige att rulla på. Jag minns fortfarande en replik från en film med Robert de Niro och en ung Leonardo Dicaprio. Den utspelade sig på 1940-talet och sonen vill bli soldat, han ville bli hjälte. Pappans svar blev att det är han som går till sitt arbete dag efter dag, som försörjer familjen som är en verklig hjälte. Jag kunde inte att sagt det bättre själv!
