Medan jag promenerade fokuserade jag på att andas ordentligt med bröstekorgen, djupa andetag, i stället för med magen. För ett år sedan kunde jag inte göra det utan att börja hosta, så jag nästan kräktes. Branta backar och trappor är fortfarande mina nemesis(ar?), men annars måste det väl handla om självläkning eftersom utredningen kom fram till att jag inte har astma. Jag vet att jag tjatar, men under det här året har jag fått noll stöd. Inget stöd från vc. Pär har varit orolig, men egentligen inte insett vidden av den orkeslöshet som jag led av förra året och Vårat Gäng … ja, du vet ju hur de fungerar. Jag är bitter, men jag tycker att jag gjorde det bra som lyssnade på min kropp tills jag kände att orken kom tillbaka framåt september och sedan klöste mig tillbaka. Kvinnor och tepåsar, som sagt.
