Det var dags för den andra behandlingen med akupunktur. Den här gången räknade jag antalet nålar: 9 stycken på ryggen och benen (när jag låg på magen) och 15 stycken på framsidan från bröstbenet och ner. AL är skicklig på att sticka för än så länge har jag inte fått några blåmärken och det har inte kommit blod när hon dragit ur nålarna. Jag kan inte låta bli att jämföra med hur det var när jag fick akupunktur hos AAA-kliniken. Den var större än vad Hälsoporten är, men det fanns bara en akupunktör (vad jag vet) och det var han som startat kliniken (han har dragit sig tillbaka nu och kliniken drivs vidare i mindre skala). Alltför ofta fick jag ta plats i ett rum med upp till 3 britsar åtskilda av tygdraperier, det var trångt för personalen och inte särskilt rofyllt att få behandling heller. Jag brukade framföra önskemål om eget rum, men det var inte ofta det kunde uppfyllas. Eftersom det bara fanns en akupunktör fick han fara runt som ett torrt skinn. Stack nålar i någon, klämde på en annan och gav råd till en tredje. Ofta kände jag mig bortglömd. Det var långt ifrån alla behandlare jag trivdes med heller och jag minns med fasa A som var så jäkla hård i nyporna att hennes massage gjorde ont och alltid lämnade blåmärken. Där fick jag ibland märken efter nålarna och blodvite och både en och två gånger hittade jag en eller två nålar som gömt sig i håret efter att ha suttit i hårbotten. Det är inte lätt att vara kritisk när man inte har något att jämföra med. Nu vet jag hur det är att få massage i en lugn och rofylld miljö där massörens hela fokus ligger på mig och jag inte får minsta blåmärke. Nu vet jag hur det är att få akupunktur i en lugn och rofylld miljö där fokus ligger på mig och jag inte får vare sig blåmärken eller blöder.
Jag bestämde redan från början att jag ville ha ett djurtema i läsrummet, på tavlor och kuddar. Jag har canvas-tavlan med sälarna och småkuddarna med zebran, giraffen och lejonhannen. Vi var på IKEA på Kristi Himmelsfärd för att, i första hand, köpa ny bänkbelysning till köket (det gjorde vi också och det blev ett otroligt lyft!), men det blev en hel del annat också. När vi närmade oss slutet och kom in på ramar och tavlor såg jag ett foto av en alpacka. Jag älskar alpackor! Den satt högt på väggen och liksom ropade på mig. Naturligtvis köpte jag den! Den ingick i en 3-pack med olika bilder och de andra 2 sitter nu bakom alpackan i ramen. Nu kan jag se den när jag sitter i fåtöljen och läser och den gör mig glad. På vägen till Hälsoporten ligger en baby-butik och i ena hörnet av skyltfönstret fick jag syn på en rosa, fluffig mjukis-alpacka. Jag stod och tittade på den länge. Habegär de luxe. Butiken hade inte öppnat, det här var förra måndagen, men jag hade inte glömt den. När jag var på väg från kliniken idag var butiken öppen och jag studsade in, sökte med blicken över hyllorna med mjuka och fluffiga tillbehör flera gånger, men såg ingen alpacka, så jag gick fram till kassan och frågade. Den som stod i fönstret var det sista exemplaret! Det är väl det som kallas för öde, eller hur? Nu är den min och den heter Sally. Förresten såg jag ett diplom på en av väggarna som förklarade att butiken minsann är kunglig hovleverantör, gud bevars. Det finns ju några små prinsar och prinsessor att förse med prylar. Jag trodde inte att någon försäljare kunde bli hoooov-leverantööööör nu för tiden. Fnys!
