Förra veckan gick jag förbi Kaffestugans uteservering. Där satt en pappa med knodden i en barnstol. Pappan skrållade på mobilen. Knodden sysselsatte sig med en brödbit. Hen var inte gammal nog att ha börjat prata. Jag reagerade på 2 saker: skrållandet förstås, men även att knodden satt med ryggen mot torget och allt som hände där.
Jag handlade på Konsum och sedan passerade jag dem när de väntade utanför sushi-stället. Pappan skrållade. Knodden satt i vagnen med sin brödbit.
JAG BLIR TOKIG NÄR JAG SER SÅNT!!! Det är så viktigt att vara närvarande. Även om barnet inte kan prata, så är det viktigt att ha verbal kontakt och när passar det bättre än vid måltider? Det är så de lär sig prata för bövelen! Och låt knodden sitta, så att hen kan spana på det som händer. Stimulans! När Elin var liten och vi var ute och fikade funkade det inte att hon satt med ryggen mot eftersom hon var så nyfiken och pigg på intryck. Närvaro! Kontakt! Stimulans! Det behöver inte vara så förbaskat pedagogiskt hela tiden. Umgås på knoddens villkor!
Jag blir inte bara arg. Jag blir ledsen oxå. 🥺
