…på jorden är Mall of Scandinavia (MoS) en lördag under (melodi)festival veckan.
Gårdagen började bra. Alla hade sovit gott och var på bra humör. Jag vaknade med en av mina favoritlåtar i huvet (”No turning back” med Ultravox). Jag hade förberett mig genom att ta reda på vilken våning de butiker vi tänkte besöka låg på för att slippa gå i cirklar. Ska man shoppa måste man förbereda sig! Vi styrde kosan mot Solna vi 11 och Elin körde i Stockholmstrafiken för första gången. Hon tyckte inte om det, men det gick hur bra som helst. Ju närmare MoS vi kom desto tätare blev trafiken och det var en långsamt rullande kö in i parkeringshuset. I taket satt skyltar som visade hur många lediga platser det fanns och den räknade nedåt i stadigt tempo. Oroväckande, men det var inga problem att hitta en ledig plats, men vi hade vi onda aningar… När vi kom in på plan C hördes musik, en barnvisa, på en sinnessjukt hög nivå. Vad i helvete? Det visade sig att de byggt en scen precis där man kom upp med rulltrappan. 2 entusiastiska tjejer med mikrofoner och Bolibompadraken (den var jättefin och såg så kramgo ut!) underhöll barnfamiljer som definitivt var med på noterna. Vi knödde oss genom trängseln och rörde oss bort från scenen. Det var möjligt att göra sig hörd, men det var på gränsen.
Hemtex blev den första butiken. Det var så lugnt och skönt där inne! Jag köpte en kudde med en hare på (den ropade på mig) och 2 ljust gula blockljus att ha till påsk.
Elin köpte en filt och nya sängkläder. Sedan gick vi in på Granit där de har lite av varje och, om jag förstod rätt, övervägande i naturmaterial med miljövänlighet som grund. Jag köpte inget, men Elin hittade ett par tallrikar och ljusstakar. Vi dök in i några smyckesbutiker, men när det mesta var inlåst tappade vi lusten. Vi hade inte orken att interagera med personalen. Vi kroknade. Törstiga. Kissnödiga. Trots att det är så stort och det finns gott om toaletter med minst 8 bås i varje, så var det flera meter långa köer till vatenda en!!! Eftersom vartenda fik och matställe var fullproppat nöjde vi oss med en stående paus utanför Ica där Elin köpte vatten. Nu var vi besvikna och överbelastade av ljud och ljudvolym, trängsel och fulla blåsor. Vi valde att gå tillbaka till garaget och tystnaden och bestämma hur vi skulle göra. Jag hade sett fram emot att shoppa i fysiska butiker för det är så sällan jag gör det och jag hade tänkt mig nya träningsskor, fin lakrits, orkidéer och örhängen, en sen lunch/tidig middag, men det bidde ingenting av det. Elin och jag brukade ha riktigt trevliga shoppingrundor, men ingen av oss fixar det längre. Vi toleransnivå för alla intryck i form av ljud och folkmängder har sjunkit till nästan noll och tröttheten som kommer efteråt är inte värt det. Ändå är besvikelsen stor. Pär tyckte oxå att det var sinnessjukt även om han inte är lika känslig. Tycker folk verkligen om att vistas i den miljön?! Dessutom har de med sig barn i alla åldrar från sittvagn till tonåringar. Är dagens människa så avtrubbad av vårt bullriga samhälle att hon bara rycker på axlarna åt det som fäller mig? Min ångestnivå var väldigt nära den jag upplevde i september efter Pärs och mitt teaterbesök.
När vi körde ut från garaget var stämningen tryckt. Vi hade pallat 1,5 timme. Inte längre än så. Kissnödiga, trötta, blodsockret nedanför bottennivån och hungriga. Trafiken var, om möjligt, ännu tätare och folk strömmade till från t-bana och pendeltåg. Härregud…. Vi diskuterade fram och tillbaka hur vi skulle göra och bestämde att åka till Moraberg nära Södertälje. Där köpte jag 3 orkidéer och sedan köpte vi mat från Donkens drive-through där det oxå var en jävla kö. Sedan satte Pär sulan i mattan mot Rönninge!
Frid. Tystnad. Siri.
Vi hämtade middaxmaten från Misora och resten av kvällen förflöt med diverse sysselsättningar på var sitt håll. Det blev ändå en hyfsad dag.
Nu har Elin och Siri åkt hem igen och det är tomt. Pär följde med, men kommer hem redan i övermorgon.
