… hanteringen av tjocka människor.”
BMI mäter alltså kroppsmassa – inte hälsa. Att visa att populationens BMI har ökat säger ingenting om hälsa eller ohälsa (De Vogli m.fl. 2014). — Epidemiologiska beräkningar av tjockhetens utbredning är inte, och har aldrig varit, medicinska bevis för en existerande sjukdom. Epidemiologiska mätningar är avsedda att vara verktyg för att bevaka olika utvecklingar på populationsnivå, men kan inte ge några som helst slutsatser om risker hos enskilda individer (Nicholls 2013). Trots det används epidemiologiska mätningar som underlag för att bemöta tjockhet som en individuell sjukdom.
Epidemiologen Katherine Flegal visade, med sin och kollegors forskning, att människor som anses lida av övervikt (BMI 25-29,9) löper mindre risk att dö i förtid än så kallat normalviktiga (BMI 18,5-24,9). — Min studie av 68.000 svenskar visar att skillnader i upplevd ohälsa först visar sig vid ett BMI över 35. Men den skillnaden är samtidigt väldigt liten (Brandheim m.fl. 2013). Sådana resultat når aldrig media, men skulle, i ett slag, kunna friskförklara hundratals miljoner människor från den så kallade fetmaepidemin.
Susanne Brandheim
