En bild föreställande ett ägg med utstickande smala fågelben.
Albert vinglade omkring. Han kunde inte se något och dessutom var han ovan vid sina ben. Det var inte så här det skulle vara. Han var säker på att mamma hade förklarat det annorlunda. Mamma hade sagt att han skulle använda näbben till att göra ett hål och sedan skulle han göra hålet större och större tills han kunde köra upp hela huvudet. Efter det skulle skalet helt enkelt gå sönder och han skulle kunna sträcka på vingarna och sedan benen. I stället hade Albert lyckats göra hål för sina långa, pinnsmala ben och när han nu försökte trycka ifrån för att få huvudet igenom, så resulterade det bara i att han sträckte på benen och nästan tappade balansen i rena förskräckelsen.
”Albert?” hörde han hur mamma ropade och hon lät orolig.
Han vände sig mot ljudet, men var för snabb och förlorade balansen. Utan någon möjlighet att kunna dämpa fallet föll han raklång framåt och skalet sprack.
”Albert hur gick det?”
Han satte sig upp och ruskade bort den sista biten skal.
”Det gick bra, mamma” svarade han. ”Jag gjorde det. Jag tog mig ut alldeles själv som du sa att jag skulle göra!”
